Några dagar i Oslo

Jag vill först och främst bara säga att jag nu är tillbaka! För om det är någon som har följt bloggen sedan en tid så har du nog märkt att jag inte har publicerat något på nära ett år. Det har helt enkelt att göra med att jag inte har orkat skriva, för det kräver en viss tid och energi, även om det är roligt. Jag har haft fullt upp med skolarbete och när jag väl hade tid på sommarlovet blev det bara inte av att jag skrev något. Men nu känner jag att uppehållet får vara slut...

Jag har just nu höstlov och var därför några dagar bortrest, på en liten semester i Oslo, Norges huvudstad. Som alla städer, och inte minst huvudstäder, har den en historia, som i det här fallet även involverar svenska monarker. Jag tänker inte berätta så där jättemycket, utan mer sammanfatta lite, med några bilder.

Vi besökte bland annat Akershus fästning, dock bara utsidan, tog en promenad, då slottet bara har visningar på sommaren, liksom många andra slott. Fästningen byggdes ursprungligen som en kungaborg, omkring år 1300, det är då den för första gången nämns skriftligt. Borgen motstod första gången en belägring år 1308 av den svenske hertigen Erik Magnusson av Södermanland, son till kung Magnus Ladulås. Men kung Karl Knutsson Bonde och svenska soldater under Gustav Vasa har faktiskt lyckats bestorma borgen. Därför har danska kungar, då Danmark och Norge under många århundraden var ett enat land, hela tiden försökt stärka borgen genom utbyggningar, vilket syns, då flera stilar har blandats, lite som med Riddarholmskyrkan i Stockholm.

Fästningen med sina torn. I förgrunden ses kringliggande byggnader, lokaler som jag tror idag rymmer Försvaret.

En del av fästningen; närmast ses Jomfrutårnet, från medeltiden.

Fortfarande i början av 1600-talet var Akershus fästning en kunglig byggnad, men försummades då allt mer och hade sedan andra halvan av 1600-talet endast en militär funktion. Sveriges kung Karl XII anföll fästningen med 10 000 man under sitt första norska fälttåg år 1716, men försvaret från Akershus fästning var för starkt och svenskarna blev tvungna att retirera. Karl XII gjorde ett nytt försök att erövra Norge två år senare, då genom att belägra Fredrikstens fästning i Halden, som jag har besökt och bloggat om tidigare. Men det var det som ledde till kungens död, en kula genom huvudet, och den svenska stormaktens förfall.

Sedan Sverige ingått union med Norge år 1814 hade Akershus fästning dock inte längre någon försvarsfunktion. En del av slottet blev i stället fängelse. Markerna omkring slottet, med vacker utsikt över Oslofjorden, blev ett populärt fritidsområde för stadens invånare.

Fästningen med kringliggande marker är fortfarande ett militärt område, där finns bland annat Oslos försvarsmuseum, med fritt inträde, som vi gick på. Det sammanfattade Norges krigshistoria, med utställningar om bland annat stora nordiska kriget och unionskriget.

Senare samma dag promenerade vi längs hela Karl Johans gate, som är Oslos paradgata och mycket riktigt döpt efter vår svensk-norske, egentligen franske, unionskung. För att "kort" förklara hur den svensk-norska unionen kom till; efter att Gustav IV Adolf år 1809 förlorat den svenska provinsen Finland till Ryssland i krig, var svenska folket förstås mycket missnöjda och tvingade Gustav Adolf till att avgå. Hans gamle, senile farbror, som blev Karl XIII, hade inga överlevande barn med sin hustru Hedvig Elisabet Charlotta. En tronföljare söktes, man fann en dansk prins, Kristian August, omdöpt till Karl August, då namnet Kristian (som kopplades till Kristian "Tyrann" II) inte var omtyckt i Sverige. Karl XIII kunde pusta ut, tronföljden var säkrad. Men en dag föll Karl August plötsligt av sin häst, död, då han var ute och red. Han var inte gammal, så man misstänkte förgiftning. Ryktet sade att det var den mäktige adelsmannen Axel von Fersen, en gång omtalad älskare till Frankrikes senare avrättade drottning Marie Antoinette, som var mördaren. Därför slogs Axel ihjäl av en folkmassa i processionen till Karl Augusts begravning, till råga på allt. I själva verket var han helt oskyldig, Karl Augusts dödsorsak var ett slaganfall.

Hur som helst behövde Sverige en ny kronprins och en ung löjtnant, Carl Otto Mörner, fick en egen idé. Dennes far hade en gång råkat en av kejsar Napoleons, Europas mäktigaste man, marskalkar. Marskalkens namn var Jean Baptiste Bernadotte, en oerhört skicklig militär som tjänat sig upp i graderna i revolutionens Frankrike och nått toppen. Carl Otto Mörner hade hört av fadern att Bernadotte hade visat intresse för Sverige och löjtnantens idé var att fråga Bernadotte, furste av Ponte Corvo, om han också skulle kunna tänka sig att bli svensk kronprins. Bernadotte var perfekt för jobbet; han var svenskvänlig, duktig som ledare, särskilt i fält, samt allierad med Napoleon Bonaparte och Frankrike.

Jean Baptiste Bernadotte tackade efter några dagars fundering faktiskt ja till erbjudandet, problemet var bara att Sveriges regering inte ens visste om att löjtnant Mörner hade rest. Han straffades därför när nyheten kom till Sverige. Men många nappade på Mörners förslag, kanske skulle den där Bernadotte bli en bra kronprins ändå? Man kom överens om att det var han som var den bästa kandidaten och Bernadotte lämnade sitt franska liv och reste till Sverige med hustru och son. Han blev varmt välkomnad av Karl XIII och drottning Charlotta och fick det nya namnet Karl Johan. Jean, som var Bernadottes tilltalsnamn, blev Johan på svenska, och Karl hette han efter styvfadern.

Han övertog snabbt styret av landet, trots att Karl XIII fortfarande var kung till titeln. Svenskarna hoppades att Karl Johan, som var militär, skulle kunna vinna tillbaka Finland från ryssarna. Men Karl Johan, som såg ett mönster och visste att Sverige då bara skulle råka i krig med Ryssland igen, tänkte strategiskt och ville försöka vinna Norge från Danmark. På så sätt skulle hotet från ärkefienden Danmark minska drastiskt. Efter några strider stod Sverige som segrare och Karl Johan hyllades. Han gav norrmännen relativt stor frihet och efter förhandlingar var alla nöjda.

Efter Karl XIII:s död blev kronprinsen kung Karl XIV Johan i Sverige och Karl III Johan i Norge, en omtyckt och väl ihågkommen monark i de båda rikena.

Vid slutet av gatan ligger det kungliga slottet, ett bygge som påbörjades för Karl III Johan år 1821, men som inte stod klart förrän under dennes sons, Oskar I, regeringstid. Slottet är ännu huvudresidens för den norska monarken. Framför slottet står Karl Johan själv staty, eller snarare sitter till häst, och har gjort det från och med år 1875.

På det hela var det en trevlig resa i en fin stad.