Gustav IV Adolfs och Fredrikas 217:e bröllopsdag

Den 31 oktober 1797 hölls vigseln mellan den 19-årige kung Gustav IV Adolf av Sverige och den endast 16 år gamla Fredrika av Baden i Slottskyrkan i Stockholm. Gustav Adolf hade tidigare varit trolovad med den ryska storfurstinnan Alexandra Pavlovna. Anledningen till att det inte hade "blivit något" mellan den unge kungen och storfurstinnan var Alexandras religion, den ortodoxa kristendomen. Gustav IV Adolf var självklart protestant och en mycket troende sådan. Det enda egentliga kravet han hade på sin blivande brud var att hon skulle ha samma religion som han. Var hon inte fostrad enligt protestantismen blev hon tvungen att konvertera till denna religion, vilket Alexandra Pavlovna inte ville gå med på.

Fredrika Dorotea Vilhelmina av Baden var dock protestant, som tysk prinsessa. Ett plus i kanten var också att hon ansågs vara mycket vacker.

Det unga kungaparet, som knappt kände varandra alls vid bröllopstillställningen, fick snart en mycket god relation. Två år efter deras giftermål föddes det första barnet, en kronprins som fick namnet Gustav, efter sin far och sin farfar. Totalt födde Fredrika sin make fem barn: kronprinsen, Sofia, Karl Gustav, Amalia och Cecilia. Karl Gustav avled tragiskt nog redan som treåring.

Genom åren som ungt, gift par gjorde Gustav Adolf många besök i sin gemåls sängkammare. Detta fick förstås Stockholms hov också reda på. Riksmarskalken Axel von Fersen tyckte att dessa visiter var så pass många att han till slut diskret bad kungen om att "skona drottningens hälsa".

De första åren av seklet 1800 levde alltså Gustav Adolf tillsammans med Fredrika och deras barn ett lyckligt, ganska privat och behagligt familjeliv i Stockholm. Ofta reste de ut till Haga, där de var "lediga" och slapp undan Stockholms innerstad.

Åren 1808-1809 utkämpades det Finska kriget mellan Sverige och Ryssland i Sveriges östra rikshalva: Finland. Och det som inte fick ske skedde; Finland gick förlorat till Ryssland; Finland, som hade varit en del av det svenska riket sedan 1200-talet. Kungen, Gustav IV Adolf, fick skulden för detta och avsattes i en statskupp 1809. Han och hans familj hölls i fångenskap på Gripsholms slott året ut. Det året kom Gustav Adolf och Fredrika åter varandra närmare, efter ett par års kyla. Makarna fanns där för varandra och barnen när livet var svårt.

Efter att den avsatta kungafamiljen landsförvisats flyttade familjemedlemmarna in på slottet i Baden, där Fredrika växt upp. Fredrika var under den här perioden mycket lycklig; hon fick återse sin mor och andra närstående släktingar och vänner. Gustav Adolf längtade i stället bort från Baden. Kanske tillbaka till Sverige, kanske någon annanstans. En dag hade han plötsligt rest ensam till Schweiz, utan att i förväg meddela sin hustru om sina planer. Redan då började Fredrika oroa sig för vad hennes man skulle hitta på härnäst.

År 1810 flyttade Gustav Adolf och Fredrika isär för gott. Därefter ansökte Gustav Adolf om skilsmässa. Fredrika motsatte sig först detta, men efter ett år gav hon med sig och makens ansökan beviljades. Han klarade helt enkelt inte av att leva tillsammans med Fredrika längre. Fredrika fick ansvara för barnen, medan Gustav Adolf levde olycklig, ensam och utstött i Schweiz. Han överlevde dock sin före detta gemål och avled i Sankt Gallen 1837.

Filmrecension: "Marie Antoinette"

Jag tänkte ge mig på att skriva en filmrecension, självklart om en historisk film. Den här gången handlar det om Marie Antoinette, som jag såg tidigare idag.

Titel: Marie Antoinette

Regissör: Sofia Coppola

Produktionsår: 2006

Land: USA

Speltid: 118 minuter

Utspelar sig: I det sena 1700-talets Österrike och senare Frankrike

Handling: Filmen handlar om Marie Antoinettes (Kirsten Dunst) liv; hon föds som österrikisk prinsessa och blir som artonåring Frankrikes drottning. När hon är endast fjorton år gammal gifter hon sig med den ett år äldre kronprinsen av Frankrike, den blivande Ludvig XVI (Jason Schwartzman). Marie Antoinette känner sig först utstött och trivs inte i det stela, franska hovet. Hennes gemål vill inte samtala med henne. Men så småningom, när hon blivit drottning, lever hon ett liv i lyx med sina två goda väninnor: prinsessan de Lamballe (Mary Nighy) och hertiginnan de Polignac (Rose Byrne). Ännu viskas det dock om i societeten att kungen och drottningen inte har fullbordat sitt äktenskap och Marie Antoinette känner pressen. Hur ska hon göra med sin make, som inte vill komma henne nära?

Min åsikt om filmen: Jag tyckte om filmen. Jag kände visserligen redan till historien, men inte gjorde det någonting - enligt mig är en historisk spelfilm alltid underhållande. Man har stoppat in moderna musikstycken i filmen här och var, men jag tycker inte att det förstör den historiska andan. Filmen är välgjord och kostymerna är trovärdiga.

På ett ställe i filmen upptäckte jag dock ett par nutida Converse-skor och jag och familjen undrade om de är en "miss", eller om de syns i bild bara som en rolig grej, Jag skulle gissa på det senare, men man vet aldrig...

Betyg: Om jag ska betygsätta filmen på en skala från ett till fem, skulle jag nog säga fem. Eller fyra, kanske. Eller fem. Jag har ofta problem med betygsskalor, vet inte riktigt hur jag ska bedöma en film, eller bok.

Karl IX:s 403:e dödsdag

Karl IX är en av de män som inte har innehaft titeln "kung av Sverige" särskilt länge. I sju år var han rikets konung, år 1604 till 1611. Men han styrde Sverige redan innan det. Då han år 1599 jagade bort sin brorson Sigismund från Sverige, utnämnde Karl sig själv till riksföreståndare.

Jag själv skulle säga att Karl IX var en ganska grym regent. Alltså grym som i hemsk, inte positivt grym. Fast jag antar att alla kungar har sina mörka sidor. Hur som helst, så fort kung Sigismund hade flytt till Polen satte hertig Karl igång med att "rena" Sverige från anhängare till den avsatte Sigismund. Karl började med att resa söderut och dömde tjugotvå personer till döden i Kalmar. De avrättades i vad som kallas Kalmar blodbad, år 1599.

Året därpå anklagades tretton män i Linköping för att ha förrått hertig Karl, alltså för att ha ställt sig på Sigismunds sida i de båda regenternas krig. Sex av dessa män dömdes till fängelse, resten till döden. Men då en del av dem knäböjde inför hertigen och bad om förlåtelse, frikände han dem; två personer. De resterande fem männen avrättades genom halshuggning i Linköpings blodbad. En av dessa var hovmarskalken och riksrådet Gustav Banér. Under Erik XIV:s regeringstid hade Banér stått på hertigarna Johans och Karls sida, men hade efter Johan III:s död gått över till Sigismunds "gäng".

Kring förra sekelskiftet målade den svenska konstnärinnan Fanny Brate en tavla som visar Gustav Banér, tagande ett sista farväl av sin familj, så som Brate föreställde sig det:

Idag finns flera minnesmärken efter Karl IX i Sverige. Han grundade staden Karlstad, som är Sveriges sjuttonde största tätort och hela Nordens fyrtionde största stad. Där står en står en staty av honom, rest 1926. Även på Kungsportsplatsen i Göteborg finns en ryttarstaty av Karl IX från 1904.

Kungen avled i Nyköping den 30 oktober 1611 och ligger begravd i Strängnäs domkyrka. Efter hans död blev äldsta sonen Gustav II Adolf svensk kung.

Samtida porträtt av Karl IX.

Gustaf V:s 64:e dödsdag

Klockan 08.35 den 29 oktober 1950 avled kung Gustaf V stilla på Drottningholms slott. Han hade haft ett långt och händelserikt liv. Han hade sett svensk-norska unionen upplösas, hade varit en av huvudpersonerna i den så kallade borggårdskrisen samt varit Sveriges monark under två världskrig. Han slog dessutom flera kungliga rekord: han blev Sveriges hittills äldsta monark, hela 92 år hann Gustaf fylla. Han blev, sedan medeltiden, den monark som suttit längst på tronen i Sverige. I nära 43 år innehade han kungatiteln. Den enda svenske kung som har slagit detta är Magnus Eriksson, som regerade på 1300-talet i 44 år. I tolv av dessa år styrdes dock landet av en förmyndarregering.

Dessutom var Gustaf V förmodligen Sveriges längsta kung, 192 cm, och ingen av våra senare konungar har blivit längre än så.

Enligt kungens livmedikus insomnade monarken utan smärta. Trots allt dog han av en naturlig orsak. Han blev den siste svenska kunglighet som begravdes i Riddarholmskyrkan i Stockholm, i det bernadotteska gravkoret, tillsammans med sin gemål och sina förfäder, den 9 november 1950. Där hade en del regenter begravts redan under medeltiden och Gustav II Adolf önskade att detsamma skulle hända med hans kropp, innan han avled år 1632. Sedan dess hade det blivit en tradition i kungafamiljen, att man skulle begravas i kyrkan. Riddarholmskyrkan med sina kungliga gravkor är idag öppen som museum för besökare.

Anledningen till att Gustaf V blev den siste att begravas i denna kyrka är huvudsakligen att kyrkan blev för full; den är inte särskilt stor. Grundväggarna är från 1300-talet och sedan dess har flera utbyggnader gjorts; detta märks främst när man ser utsidan av det karolinska gravkoret, i den epokens barock- och rokokostil. Fler kungligheter får alltså inte plats. Våra senare monarker med familjer har kanske också tänkt lite annorlunda, lite nymodigare; att begravas utomhus i det fria är härligare än i en gammal medeltidskyrka?

Gustaf V:s äldsta son, Gustaf VI Adolf, blev Sveriges kung efter faderns död.

För övrigt är detta mitt hundrade blogginlägg! Det bör firas.

Hedvig Eleonoras 360:e kröningsdag

Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp gifte sig den 24 oktober 1654 med kung Karl X Gustav av Sverige. Tre dagar senare var det dags för henne att krönas till drottning, i Storkyrkan i Stockholm. Det blev förmodligen en hel del spännande och nervösa upplevelser under en månad för en artonårig prinsessa; nytt land, ny gemål, ny krona att bära.

Men sin make hann drottningen inte umgås med särskilt mycket innan han drog ut i krig, mot Polen. Hedvig Eleonora stannade i Stockholm. Hovet var vid den här tiden ganska tyst, slottet var tomt. Kungligheterna som levde där var drottningen själv och den "gamla" änkedrottningen Maria Eleonora, den före detta drottning Kristinas mor. Kanske saknade Hedvig Eleonora sin familj och sitt hemland. Men hon fick snart annat att tänka på; hon väntade barn. I december 1655 nedkom hon med en son, som döptes till Karl. Svenskarna jublade. Tronföljden var inte längre något problem.

Den unga drottningen stannade med sin son i Sverige över julen, men lämnade sedan landet och följde sin gemål i fält. Hon närvarade under tredagarsslaget vid Warszawa år 1656; den svenska hären segrade i detta slag, även om det inte gick lika bra för Karl Gustav i hans polska krig senare. Men just sommaren 1656 hyllande man kungen och drottningen på slagfältet.

Därefter återvände Hedvig Eleonora till Stockholm, men hon kom att resa utomlands igen under de närmaste åren; 1658 till Danmark, där hon stannade i ett helt år.

I februari 1660 avled Karl X Gustav i lunginflammation i Göteborg, efter alla de krig som han för det mesta hade varit så framgångsrik i. Hans enda son, Karl, var endast fyra år gammal och kunde sannerligen inte styra landet ännu. En förmyndarregering insattes därför; ledaren för denna förmyndarregering blev Hedvig Eleonora och hon var alltså Sveriges regent till och med sonens myndighetsförklaring 1672. Hon var inte den skickligaste av regenter. Möjligt är att hon inte var särskilt intresserad av rollen hon innehade.

När Karl XI tillträdde tronen levde hans ännu unga mor som änkedrottning på Stockholms slott. Hon hade inte en något vidare god relation till sin svärdotter, Ulrika Eleonora av Danmark, men hon blev mycket omtyckt av sina tre barnbarn. Efter Ulrika Eleonoras död 1693, då barnen bara var tolv, elva och fem år gamla, blev deras farmor ett stort stöd. De hade förtroende för henne och hon brydde sig mycket om dem.

Hedvig Eleonoras sonson, Karl XII, kröntes till Sveriges enväldige konung den 14 december 1697. Han var vid den tidpunkten endast femton år gammal och gjorde under sina första regeringsår inte något vettigt. Under den här tiden utspelade sig en rad händelser som brukar kallas holsteinska raseriet. Detta kan jag berätta mer om en annan gång.

Som sjuttonåring drog kung Karl ut i stora nordiska kriget, som kom att vara till 1721. Farmor Hedvig Eleonora ojade sig mycket över sitt "mittenbarnbarns" öde. Efter slaget vid Poltava 1709 flydde Karl XII med sina karoliner till Turkiet, det Osmanska riket, och änkedrottningen kunde inte förstå vad kungen hade att göra där. Hon han dock aldrig uppleva sonsonens död 1718, då han stupade i Fredrikshald, dagens Halden, i ett försök att invadera den danska provinsen Norge. Kanske var det tur, för Hedvig Eleonoras skull. Hon själv avled år 1715.

Drottning Hedvig Eleonora, porträtterad av David Klöcker Ehrenstrahl.

Försenat inlägg gällande bröllopsdag

Jag upptäckte nyligen att Johan III:s och Katarina Jagellonicas bröllopsdag redan har passerat. Den skulle jag ha uppmärksammat den 4 oktober, men anledningen till att det inte blev så var att jag bara hade skrivit upp kungliga bröllopsdagar till och med den 1 oktober i min kalender samt att min lista på dessa bröllopsdagar hade "försvunnit". Nu har jag dock hittat den igen och skrivit in resten av bröllopsdagarna för året i kalendern.

Eftersom det egentliga datumet för bröllopet var för så pass länge sedan, bestämmer jag mig för att inte göra något längre blogginlägg om detta. Men vigseln ägde i alla fall rum i dagens Litauens huvudstad, Vilnius, år 1562, enligt katolska kyrkans ritualer. Är du, läsare, eventuellt intresserad av att ta reda på mer om detta kan du googla "Johan III" eller "Katarina Jagellonica". Här avslutar jag nämligen mitt inlägg.

Johan och Katarina med sonen Sigismund, i fångenskap på Gripsholms slott.

Karl X Gustavs och Hedvig Eleonoras 360:e bröllopsdag

I juni år 1654 abdikerade drottning Kristina, som avslöjade att hon var katolik och flyttade till Rom. Hennes kusin, Karl Gustav av Pfalz, insattes snart som ny svensk regent och blev den förste monarken av den pfalziska ätten på Sveriges tron. Nackdelen med denne regent var att han ännu inte var gift. En av kungens många viktiga uppgifter var att se till att det fanns en legitim tronarvinge. En sådan hade inte Karl X Gustav.

Kristina, som var på från Sverige ner till Italien, hälsade på i de europeiska furstehusen under resans gång. Hon stannade i hertigdömet Holstein-Gottorp, där hon fick möta hertigens många barn. Ett av dessa var den unga prinsessan Hedvig Eleonora, fjärde äldsta dotter till hertigen. Kristina visste att Sverige gärna ville ha en allians med Holstein-Gottorp; kung Karl Gustavs äktenskap kom, liksom så många andra kungliga äktenskap, att spela en politisk roll. Kristina framförde detta förslag till hertig Fredrik III, att kungen av Sverige kunde var intresserad av att gifta sig med en av hans döttrar. Hertigen svarade omedelbart ja - han tyckte att det var ett mycket gott förslag.

När man i Sverige fick reda på detta började man fundera på vilken av hertigens döttrar som var bäst lämpad att bli drottning av Sverige. Kristina i Rom föreslog Magdalena Sibylla, hertig Fredriks näst äldsta. Men Karl X Gustav var inte säker, så från Holstein-Gottorp skickade man porträtt av både Magdalena Sibylla och hennes lillasyster, Hedvig Eleonora. Karl Gustav valde den yngsta.

Saken var bara att Hedvig Eleonora redan var trolovad med en hertig Gustav Adolf  av Mecklenburg. Man menade dock att kungen av Sverige var ett bättre kap och det fanns ingen anledning till att göra honom förargad - han skulle få sin vilja fram och Hedvig Eleonoras trolovning bröts. I stället förlovades Magdalena Sibylla med hertigen av Mecklenburg, de ingick äktenskap en av deras döttrar kom att bli drottning av Danmark.

Huvudanledningen till att Karl Gustav valde Hedvig Eleonora till gemål var att han ansåg henne vara mycket vacker. Han var inte den enda; svenska sändebud i Holstein-Gottorp beskrev henne vid tiden för förlovningen som en "en skön liten dygdig och synnerligen hjärtans behaglig puppa".

Hedvig Eleonora kom med skepp till Dalarö utanför Stockholm, där hon landsteg den 5 oktober 1654. Den månaden bodde hon på Karlbergs slott, fick träffa sin blivande äkta make för första gången och förberedde sig inför sitt intåg i Stockholm. Det skedde med pompa och ståt den 24 oktober, prinsessan eskorterades till slottet av Karl X Gustav. Där välkomnades hon av änkedrottningen, Kristinas mor. Maria Eleonora, som hade haft många svåra sorger i livet, gjorde sitt sista officiella framträdande vid vigseln mellan Karl Gustav och Hedvig Eleonora. Änkedrottningen avled året därpå.

Vigseln hölls alltså i Rikssalen på Stockholms slott samma dag som den blivande drottningens intåg i staden och hovet festade ordentlig de närmaste dagarna.

Man kan undra om paret egentligen lärde känna varandra särskilt väl. De var bara gifta i fyra år och större delen av den tiden tillbringade kungen i fält. Drottningen var visserligen med honom i perioder, men frågan är om de någonsin var fästa vid varandra. Det kan vi inte veta idag. Hedvig Eleonora födde ett barn, en kronprins, året efter bröllopet. Han fick namnet Karl, efter sin far, och växte upp till att bli kung Karl XI av Sverige.

"Hedvig Eleonoras giftermål med Karl X Gustaf", målning av Jürgen Ovens från 1654.

Hedvig Eleonora 378 år!

Prinsessan Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp föddes den 23 oktober 1636, som sjätte barn till hertig Fredrik III av Holstein-Gottorp och dennes hustru Marie Elisabeth, en prinsessa av Sachsen. Hedvig Eleonora växte upp i gränstrakterna mellan Tyskland och Danmark, tillsammans med sina fyra äldre överlevande syskon - Sophie Auguste, Magdalena Sibylla, Marie Elisabeth och Fredrik - samt med sina tio yngre syskon. Av dessa yngre systrar och bröder uppnådde endast fem vuxen ålder: Johan Georg, Anna Dorothea, Kristian Albrekt, August Fredrik och Augusta Maria. Faktum är att bara två av syskonen, den äldsta systern och den yngsta systern, överlevde Hedvig Eleonora.

När Sveriges nyblivne kung, Karl X Gustav, friade till Hedvig Eleonora var prinsessan endast arton år gammal. Karl Gustav var trettiotvå, men ingen särskilt vacker karl. Han blev däremot mycket förtjust i Hedvig Eleonoras utseende när han först fick se ett miniatyrporträtt av henne. Det hade nämligen först föreslagits att han skulle gifta sig med hennes syster Magdalena Sibylla. Men Karl Gustav nobbade denna syster och Hedvig Eleonora reste till Sverige för att tas emot av kungen och hans hov.

Sveriges drottning Kristina hade nyligen abdikerat, på grund av sitt religionsbyte. Karl Gustav var kusin till Kristina och hade hastigt krönts till kung. Han var dock ogift och riket behövde en tronföljare så snart som möjligt. Därför var hans äktenskap med Hedvig Eleonora främst ett konvenansäktenskap. Det var varken särskilt lyckligt eller olyckligt - men kungen och drottningen levde inte tillsammans under en särskilt lång period heller. En son föddes, den blivande Karl XI, och sedan drog Karl Gustav ut i krig och avled i lunginflammation 1660. Hedvig Eleonora blev änkedrottning vid endast 23 års ålder.

Hon ledde förmyndarregeringen som styrde Sverige innan lille Karl blev myndig och både då och senare utövade hon mycket stort inflytande över sin son. Hedvig Eleonora blev en av rikets mäktigaste kvinnor, hon överlevde både sin son, sin svärdotter och sin äldsta sondotter.

En nittonårig Hedvig Eleonora, porträtterad av David von Krafft år 1655.

Kristinas 364:e kröningsdag

När Gustav II Adolf stupade i slaget vid Lützen år 1632, hade hans enda överlevande barn, dottern Kristina, ännu inte fyllt sex år. Det tvistades bland högt stående adelsmän om Kristina verkligen kunde ärva tronen från sin far; visst kunde hon bli drottning, men regent var en annan sak. Den "titeln" tillhörde ju normalt sett en man! Fast kungen hade inga söner inom äktenskapet... Och dessutom hade han önskat att Kristina skulle uppfostras till monark - kungens vilja var lag.

Kristina fick därför en uppfostran som normalt bara kronprinsar skulle ha fått på hennes tid. Det var absolut inte några kvinnosysslor, som broderi, som hon utförde. Nej, Kristina fick lära sig att rida, jaga och fäktas. Självklart fick hon råd om hur hon skulle styra riket när hon blev äldre. För ännu kunde inte Kristina regera som hon ville, hon var tvungen att vänta tills hon blev myndig. Det fanns egentligen ingen specifik myndighetsålder för svenska regenter; Gustav II Adolf blev kung när han fyllt sjutton. Karl XII skulle komma att bli enväldig som femtonåring.

Just Kristina förklarades myndig när hon skulle fylla arton. Hon kröntes inte till Sveriges drottning förrän sex år senare; kröningsekipaget utgick från Ulriksdals slott, som då hette Jacobsdals slott. Där kan man idag se en rekonstruktion av ekipaget. Kröningen i Stockholm blev en dyr tillställning. Alla bjöds på mat och vin, rika som fattiga. Det var en ståtlig syn när den nya drottningen, Sveriges andra regerande drottning, kom ridande längs den nya Drottninggatan, uppkallad efter henne.

Drottning Kristina gjorde mycket för kulturen i stormaktstidens Sverige; hon samlade konstverk och böcker. Hon bjöd Europas omtalade, lärda män till Stockholm och slottet Tre Kronor. Där hölls ständigt intressanta diskussioner gällande vetenskap. Den svenska adeln bjöds ofta till fest på slottet. Kristina var generös mot adelsmännen; hon skänkte många gårdar som tillhört staten, till sina goda vänner i adelsståndet. Man kan helt enkelt säga att kulturlivet blomstrade under drottning Kristinas få regeringsår, och de som fick njuta av det var de rikaste i landet.

Bönderna hade det inte lika gott ställt. De protesterade mot att adeln plötsligt ägde en sådan stor andel av Sveriges marker och gårdar. Detta kom inte att förändras förrän ungefär 25 år senare.

Sverige hade en kvinnlig regent och hittills hade det gått bra - tyckte åtminstone adelsmännen. Men alla förväntade de sig att Kristina förr eller senare skulle gifta sig, överlåta regeringsarbetet åt sin gemål och föda en tronarvinge. De planerna hade inte drottningen själv. Det har senare spekulerats om att hon var homosexuell, hade flera sexuella förbindelser med kvinnor och därför inte ville gifta sig med en man, som på den tiden var det självklara. Men troligt är att hon bara inte ville förlora sin höga ställning, som monark i ett stormaktsrike.

Kristina hade alltså ingen lust att i framtiden skaffa barn och hon utsåg därför sin kusin, pfalzgreven Karl Gustav, till Sveriges tronföljare. För en del av rikets högre stående män kom detta som en chock. Att drottningen inte tänkte ingå äktenskap var ofattbart!

Efter något år som regent började Kristina fundera allt mer på religionen i Sverige. Hon var inte förtjust i den lutherska läran, i stället drogs hon till katolicismen. Hon studerade den katolska läran, men i hemlighet. Att vara katolik i Sverige var en hemskt brott och i högsta grad förbjudet. Men år 1654 hade drottningen bestämt sig: hon skulle erkänna att hon var katolik. Eftersom det var oacceptabelt med en katolsk, svensk monark förstod Kristina att hon var tvungen att abdikera. Hon hade redan förberett sig på att avsäga sig tronen. Den 6 juni 1654 hölls avsägelseceremonin i Uppsala, och Sveriges nye kung Karl X Gustav kröntes samma dag.

Kristina flyttade till katolska Italien, kom väl överens med påven och begravdes efter sin död Peterskyrkan. Två gånger efter abdikationen återvände hon till sitt fädernesland: den första var vid Karl X Gustavs begravning 1660. Hans ende son, Karl XI, var då endast fyra år gammal och Sverige styrdes åter av en förmyndarregering. Förmodligen lockade detta Kristina till att återta makten; det var förstås inget hon kunde göra hur som helst, men den unge kung Karl var en klen pojke. Om han av någon anledning skulle ha gått bort, kunde kanske Kristina ha varit en lämplig tronkandidat... Kanske skulle folket då ha tolererat hennes kristna tro?

Den före detta drottningens andra besök ledde till sådana bråk, som förstås gällde hennes religion, att Kristina surnade till ordentligt, lämnade landet och bestämde sig för att stanna i Rom för gott.

Och där är hon kvar än idag. Många framställer Kristina som den ideala monarken. Andra tycker att hon inte gjorde mycket gott för Sverige. Kanske åstadkom hon inte särskilt mycket gällande stormaktsrikets och enkelt folks välfärd; men hon var en kvinna i 1600-talets Europa som ville visa att kvinnor kan utföra samma uppgifter som män, kan förstå allt vad män förstår. På så sätt gjorde hon kanske ändå framsteg i vad vi idag kallar feministiskt tänkande, även om det skulle ta många hundra år innan feminismen verkligen slog igenom i Sverige.

Gustav II Adolfs 397:e kröningsdag

När kung Karl IX avled i oktober 1611 hade hans son ännu inte fyllt sjutton år. Sonen, som hette Gustav Adolf, var alltså inte myndig och kunde ännu inte beträda Sveriges tron. Gustav Adolfs sjuttonårsdag inföll den 6 december och tjugo dagar senare förklarades han mogen att bli svensk konung. Kröningen ägde dock inte rum förrän sex år senare; då i Uppsala domkyrka, ärkebiskopen som satte kronan på kungens huvud hette Petrus Kenicius.

Under Gustav II Adolfs regeringstid fokuserade man framför allt på de krig Sverige var inblandat i. Gustav Adolf blev senare känd som en av Sveriges två krigarkungar; den andre är Karl XII. En tredje skulle möjligtvis kunna vara Karl X Gustav. Förutom kronan och makten att styra landet ärvde Gustav II Adolf tre krig från sin far. Ryssland, Danmark och Polen var tre stora hot, som marscherade från olika håll. Sveriges unge kung var ännu helt oerfaren av krig, men kom att bli mycket framgångsrik i fält. Den första freden, i vad som kallas Kalmarkriget, med Danmark, slöts 1613. Gustav Adolf kom överens med Ryssland år 1617. Genom freden i Stolbova räknades Ingermanland och Kexholms län som svenskt område. Det var under Gustav II Adolfs regeringstid som det svenska stormaktsriket växte fram. Det var som störst omkring 1660, men 1718 förlorade Sverige ställningen som europeisk stormakt för gott.

Freden med Polen slöts 1629, även i detta krig gjorde Sverige framsteg. Anledningen till att kriget pågick så länge var att Polens kung, Sigismund III, ännu ansåg sig vara Sveriges rättmätige konung. Han var nämligen son till Johan III av Sverige och hade under en period varit svensk kung. Dock jagade farbror Karl IX bort honom och tog själv tronen i besittning. Sigismund vägrade ge sig, han menade att Gustav II Adolf inte hade rätten att titulera sig kung av Sverige. Men till slut stod Polens arméer inte emot längre och Gustav Adolf kunde triumferande bege sig till Tyskland för att slåss i det Trettioåriga kriget.

Han påstod förstås att han stred för sin religion, protestantismen, men kanske önskade han också inflytande i resten av Europa. Sverige vann inte särskilt mycket på att delta i det här kriget. Gustav II Adolf stupade i fält, i slaget vid Lützen, den 6 november 1632.

Han har efter sin död hedrats genom att kallas 'Gustav Adolf den store'. Han var på sin tid, och är än idag, beundrad av många svenskar. Fast jag måste erkänna att han inte riktigt är "min typ"...

Samtida porträtt av kungen. Konstnären är okänd.

Karl XIII 266 år!

Den 7 oktober 1748 födde Sveriges kronprinsessa, den blivande drottning Lovisa Ulrika, sitt tredje barn. Det första hade dött vid födseln 1745. Det andra var nu svensk arvprins, hette Gustav och var två år gammalt. Den andra sonen, född i Wrangelska palatset i Stockholm, döptes till Karl. Pappa Adolf Fredrik blev glad över att hans gemål födde söner, då var tronföljden säkrad. Den gamle kung Fredrik I blev också glad över sina "styvbarnbarn", då han inte fått några egna barn inom äktenskapet. Därför hade han och den numera framlidna drottning Ulrika Eleonora tagit emot den tyske furstbiskopen Adolf Fredrik, som blivit Sveriges kronprins.

Prins Karl hamnade ofta i bakgrunden av sina syskon när han växte upp på det nybyggda Stockholms slott. Hans mor favoriserade Karls storebror, den intelligente prins Gustav, som hade mycket lätt för att lära. När Gustav III blev äldre blev han ett slags "Sveriges solkung" - en ny, svensk Ludvig XIV, enväldig med ett lysande hov.

Trots detta kom Karl att bli det syskon som stod Gustav närmast, i alla fall under deras ungdomsår. Brödernas två yngre syskon, födda 1750 och 1753, hette Fredrik Adolf och Sofia Albertina.

Gustav III blev Sveriges kung år 1771. Han ville dock inte var en maktlös kung, en regent som inte hade något att säga till om. Den typen av regent hade hans företrädare och de två regenterna innan denne varit. Därför genomförde Gustav III en statskupp 1772. Prins Karl hjälpte honom med förberedelserna och var med under själva kuppen. Kungen tackade lillebror genom att utnämna honom till hertig av Södermanland.

Att hertigen senare blev kung Karl XIII berodde på att Gustav III mördades på en operamaskerad 1792. Hans trettonårige son blev kung, fick en tronarvinge. Men oturligt nog avsattes Gustav IV Adolf, på grund av svensk förlust i krig som ledde till förlust av Finland. Gamle farbror Karl utnämndes till Sveriges regent, men hann bara regera i nio år. Knappt det, regeringen sköttes av hans adoptivson Karl Johan. Så trots att prins Karl var kungaparets andre son, som inte var lika bildad som sin bror, blev han kung. Fast det fick ju inte hans mor drottningen uppleva.

En ung Karl XIII, ännu i pudrad peruk. Jag förmodar att porträttet är målat av Alexander Roslin.

Karl IX 464 år!

Den blivande Karl IX föddes den 4 oktober 1550 på slottet Tre Kronor i Stockholm, som yngsta barn till Gustav Vasa. Modern var drottning Margareta Leijonhufvud. Den höstdagen anade ingen, med tanke på att kung Gustav hade tre äldre söner, att den lille prinsen en dag skulle bli kung av Sverige.

När Margareta avled var hennes yngsta son ännu bara ett spädbarn. När Gustav Vasa dog hade Karl ännu inte fyllt tio år. Men han tilldelades då sin hertigtitel. Hertigdömet omfattade Södermanland, Närke och Värmland samt några socknar i Västmanland och Västergötland. Han var stolt över ha blivit 'hertig Karl', men som son till Gustav Vasa var han självklart mycket maktlysten, liksom sina två äldsta bröder. Detta maktbegär skulle svenska folket snart få ser mer av.

Som femtonåring deltog hertigen i Nordiska sjuårskriget, tillsammans med bröderna kung Erik XIV och hertig Johan, den svenska arméns två överbefälhavare. Anledningen till att brodern hertig Magnus aldrig gjorde något större väsen av sig var att han redan i tidig ålder visade tecken på sinnessjukdom.

Även Erik XIV blev så småningom sinnessjuk, vilket var huvudanledningen till hans avsättning. Det var hertigarna Johan och Karl som lyckades knuffa Erik av tronen och det var de som spärrade in kungen och förflyttade honom från ett slott till ett annat, gång på gång. Johan, som blev kung, förgiftade också förmodligen senare Erik, vilket ledde till dennes död.

Men när Johan III blivit svensk regent kunde han och hertig Karl inte längre komma överens. Bråken rörde saker som Karls hertigdöme, men också Johans syn på kyrkan. Karl var protestant och inget i världen kunde ändra på det. Johan religion var visserligen också den protestantiska kristendomen, men han var mycket intresserad av andra religioner och lät sin katolska gemål utöva sin religion i Sverige. Gustav Vasa hade dock förbjudit andra syner på Gud och kyrkan än den protestantiska efter reformationen han genomförde och hertig Karl höll definitivt med sin far på den punkten. Han ogillade Johan III:s drottning, Katarina Jagellonica, som var polska och alltså därmed katolik.

Efter Johans död år 1592 blev hans äldsta son Sigismund kung av Sverige. Sigismund hade tidigare valts till polsk tronföljare och var vid den här tiden också kung av Polen - Sigismund var katolik. Detta kunde Karl inte acceptera. En katolsk drottning, som inte lade sig i politiken, var en sak. Men en katolsk konung av Sverige? Hu, det gick inte an!

Sigismund hann bara styra Sverige i sex år. Den korta regeringstiden avslutades med slaget vid Stångebro 1598, där hertig Karls armé mötte kung Sigismunds. Hertigen segrade och Sigismund tvingades fly från Sverige, hals över huvud. Han höll sig i Polen resten av livet, där han blev mycket omtyckt och än idag är en ihågkommen kung.

Hertig Karl tog genast över regeringen av Sverige. I nära fem år var han riksföreståndare, innan han kröntes till kung 1604.

Karl IX i yngre år.

Gustav Vasas och Margareta Leijonhufvuds 478:e bröllopsdag

Strax ett år efter att Katarina av Sachsen-Lauenburg avlidit gifte Gustav Vasa om sig med den svenska adelsfröken Margareta Eriksdotter Leijonhufvud. Margareta var omkring tjugo år yngre än sin make. Gustav var fyrtio kring tiden för bröllopet, som ägde rum 1536 i Uppsala domkyrka. Ändå blev äktenskapet lyckligt.

Margareta var en stilla och mild kvinna, hon kunde lugna ner sin gemål som hade ett mycket häftigt humör. Drottningen var älskad av både svenska folket och familjen. Av Gustav Vasas tre hustrur satt hon på tronen längst tid, fjorton år. Kungen var mest fäst vid henne, då han skrev brev till henne började han alltid dem med "Min allra hjärtans käraste Margareta...". Margareta Leijonhufvud hade ett visst politiskt inflytande på Gustav, men inte blev hon mindre populär för det. Gustav hade ett stort förtroende för sin maka, hon fick sköta en del viktiga affärer och hade kontakt med hovleverantörerna. Hon ansvarade också för de kungliga godsen i hela Sverige.

Paret fick tio barn tillsammans; de han se åtta av dessa växa upp. Johan (III), Katarina, Cecilia, Magnus, Anna, Sofia, Elisabet och Karl (IX) blev vuxna. Sönerna Karl och Sten dog som spädbarn.

Ändå gifte Gustav Vasa om sig med den unga Katarina Stenbock bara ett år efter Margaretas död, 1551.