Idag är det 297 år sedan ett av Sveriges förmodligen, i kunglig historia, mest kända dödsfall inträffade.
Kung Karl XII är känd som krigarkung. Han var i fält under halva sitt liv, i tron att han skulle kunna utvidga stormaktsriket Sverige ännu mer och vägrade därför sluta fred förrän han var nöjd. Han gifte sig aldrig, när äktenskapsfrågan kom på tal svarade han alltid att han var "gift med hären". Han menade alltså att kriget var mycket nog att tänka på, att giftermål inte hanns med; sanningshalten i detta kan man fundera på, men även om kriget inte hindrade kungen helt från att göra annat var det en viktig del av hans liv.
Stora Nordiska kriget, som rådde 1700-1721, var det krig Karl XII med sina karoliner kämpade i mot Danmark, Sachsen-Polen och Ryssland. Sverige lyckades besegra Danmark och vända Sachsen-Polen till sin sida, men Ryssland med tsar Peter den store stod kvar som fiende. Karl XII hade kunnat sluta fred bra mycket tidigare, men envis som han var och med uppfattningen att han slogs för vad som var rätt och inte kunde ge upp förrän rättvisa var skipad, blev det inte så. Många svenskar och ryssar miste sina liv, eller sina anhöriga, i onödan. Och inte ens en kung lever för evigt.
År 1716 gjorde Karl ett första försök att invadera Norge, som då var en del av Danmark, och Kristiania, dagens Oslo. Danmark hade då åter blivit ett hot mot Sverige. Den gången misslyckades svenskarna. Man gjorde därför ett nytt försök 1718, då marscherade man mot Fredrikshald, dagens Halden. Man lyckades belägra Fredrikstens fästning redan 20 november och började då gräva löpgravar mot fästningen.
Tidigt på morgonen den 30 november lämnade Karl XII löpgraven som då var under arbete och återvände till sitt högkvarter i Tistedalen, strax utanför Halden. Under dagen gick han i mässan, då det var söndag, även första advent. Han var också med under aftonsången, eftermiddagsgudstjänsten. Efter denna steg han till häst och begav sig tillbaka till Halden, där han åt sitt kvällsmål innan han åter vid sjutiden inspekterade löpgraven. För att få en bättre överblick av arbetet klättrade han upp mot löpgravens vall, stödde armbågarna mot vallen. När mörkret föll började man skjuta mot fienden, svenskarna, från fästningen. Plötsligt, runt halv tio på kvällen, träffades kungen av en kula från vänster, som slog rakt igenom huvudet. I tystnad sjönk hans huvud ned och han blev liggande orörlig. Mannarna i närheten av den döde kungen beslöt att hålla dödsfallet hemligt för en tid. Man skaffade fram en bår som man varsamt lade kungen på, över honom lade man två kappor. På hans huvud placerades en peruk, för att den döde skulle vara mindre igenkännlig. Han bars av sex soldater tillbaka till Tistedalen.
Några dagar senare lades konungen i en furukista. Man insåg att man åter hade misslyckats med att få makten över Norge och påbörjade marschen hem. I Uddevalla balsamerades kroppen, med kungens yngre syster Ulrika Eleonoras, den enda kvarlevande i hans närmaste familj, godkännande. Karl XII var tillbaka i Stockholm 27 januari 1719, hans födelsestad, som han hade sett sista gången i livet nitton år tidigare.
Då kungen, som sagt, var ogift och därmed utan tronarvinge blev hans syster Ulrika Eleonora regerande drottning, trots att hon var kvinna. Hon trivdes inte med sin mäktiga position utan lämnade redan 1720, möjligtvis med viss påtryckning från maken, över kronan till sin gemål Fredrik av Hessen, som då blev Fredrik I av Sverige. Han fick dock ett betydligt mindre rike att styra över än hans svåger Karl XII hade haft. I och med Karl XII:s död och freden som slöts efter stora nordiska kriget, förlorade Sverige sin position som stormakt för gott.
Tråkigt nog har Karl XII på senare tid blivit ett slags symbol för högerextremism och en förebild för främlingsfientliga och nynazistiska grupper i Sverige. Jag tycker inte att det behöver vara fel att vara nationalistisk, att vara stolt över sitt land, men man bör ha i minne att allt har sina mörkare sidor, eller har åtminstone haft. Inte finns det heller någon mening med att stänga ut det som är "främmande". Utan invandring skulle Sveriges befolkning minska. Varför inte vara glad över att det finns människor som väljer att komma till Sverige för att de vet att de kan få bättre liv än de liv de redan lever i främst krigsdrabbade länder? På vilket sätt skiljer sig "de" från "oss"? Människa som människa, vi borde stötta varandra för att kunna bygga upp ett bättre samhälle. Och varför skulle Karl XII tyckt annorlunda, trots att hans "svenskhet" firas 30 november? Han mor växte upp utomlands. Han levde en stor del av sitt liv utomlands. Redan på hans tid samlades människor från världens många länder i Sverige. Hans soldater kom inte endast från det "egentliga" Sverige. Trots att han var kung klädde han sig lika enkelt som sina karoliner för att visa något slags samhörighet med dem. Han levde i dagens Turkiet under en längre period, där han lärde känna och hade stor respekt för sultanen. Därifrån fick han också med sig kåldolmen, varför även kåldolmens dag firas just 30 november.
Kung Karl XII är känd som krigarkung. Han var i fält under halva sitt liv, i tron att han skulle kunna utvidga stormaktsriket Sverige ännu mer och vägrade därför sluta fred förrän han var nöjd. Han gifte sig aldrig, när äktenskapsfrågan kom på tal svarade han alltid att han var "gift med hären". Han menade alltså att kriget var mycket nog att tänka på, att giftermål inte hanns med; sanningshalten i detta kan man fundera på, men även om kriget inte hindrade kungen helt från att göra annat var det en viktig del av hans liv.
Stora Nordiska kriget, som rådde 1700-1721, var det krig Karl XII med sina karoliner kämpade i mot Danmark, Sachsen-Polen och Ryssland. Sverige lyckades besegra Danmark och vända Sachsen-Polen till sin sida, men Ryssland med tsar Peter den store stod kvar som fiende. Karl XII hade kunnat sluta fred bra mycket tidigare, men envis som han var och med uppfattningen att han slogs för vad som var rätt och inte kunde ge upp förrän rättvisa var skipad, blev det inte så. Många svenskar och ryssar miste sina liv, eller sina anhöriga, i onödan. Och inte ens en kung lever för evigt.
År 1716 gjorde Karl ett första försök att invadera Norge, som då var en del av Danmark, och Kristiania, dagens Oslo. Danmark hade då åter blivit ett hot mot Sverige. Den gången misslyckades svenskarna. Man gjorde därför ett nytt försök 1718, då marscherade man mot Fredrikshald, dagens Halden. Man lyckades belägra Fredrikstens fästning redan 20 november och började då gräva löpgravar mot fästningen.
Karl XII i Halden, målning av Gustaf Cederström.
Tidigt på morgonen den 30 november lämnade Karl XII löpgraven som då var under arbete och återvände till sitt högkvarter i Tistedalen, strax utanför Halden. Under dagen gick han i mässan, då det var söndag, även första advent. Han var också med under aftonsången, eftermiddagsgudstjänsten. Efter denna steg han till häst och begav sig tillbaka till Halden, där han åt sitt kvällsmål innan han åter vid sjutiden inspekterade löpgraven. För att få en bättre överblick av arbetet klättrade han upp mot löpgravens vall, stödde armbågarna mot vallen. När mörkret föll började man skjuta mot fienden, svenskarna, från fästningen. Plötsligt, runt halv tio på kvällen, träffades kungen av en kula från vänster, som slog rakt igenom huvudet. I tystnad sjönk hans huvud ned och han blev liggande orörlig. Mannarna i närheten av den döde kungen beslöt att hålla dödsfallet hemligt för en tid. Man skaffade fram en bår som man varsamt lade kungen på, över honom lade man två kappor. På hans huvud placerades en peruk, för att den döde skulle vara mindre igenkännlig. Han bars av sex soldater tillbaka till Tistedalen.
Karl XII stupad i löpgraven vid Fredrikstens fästning.
Minnessten i Halden, rest på platsen Karl XII ska ha avlidit.
Några dagar senare lades konungen i en furukista. Man insåg att man åter hade misslyckats med att få makten över Norge och påbörjade marschen hem. I Uddevalla balsamerades kroppen, med kungens yngre syster Ulrika Eleonoras, den enda kvarlevande i hans närmaste familj, godkännande. Karl XII var tillbaka i Stockholm 27 januari 1719, hans födelsestad, som han hade sett sista gången i livet nitton år tidigare.
Karl XII:s likfärd, en berömd målning av Gustaf Cederström.
Då kungen, som sagt, var ogift och därmed utan tronarvinge blev hans syster Ulrika Eleonora regerande drottning, trots att hon var kvinna. Hon trivdes inte med sin mäktiga position utan lämnade redan 1720, möjligtvis med viss påtryckning från maken, över kronan till sin gemål Fredrik av Hessen, som då blev Fredrik I av Sverige. Han fick dock ett betydligt mindre rike att styra över än hans svåger Karl XII hade haft. I och med Karl XII:s död och freden som slöts efter stora nordiska kriget, förlorade Sverige sin position som stormakt för gott.
Tråkigt nog har Karl XII på senare tid blivit ett slags symbol för högerextremism och en förebild för främlingsfientliga och nynazistiska grupper i Sverige. Jag tycker inte att det behöver vara fel att vara nationalistisk, att vara stolt över sitt land, men man bör ha i minne att allt har sina mörkare sidor, eller har åtminstone haft. Inte finns det heller någon mening med att stänga ut det som är "främmande". Utan invandring skulle Sveriges befolkning minska. Varför inte vara glad över att det finns människor som väljer att komma till Sverige för att de vet att de kan få bättre liv än de liv de redan lever i främst krigsdrabbade länder? På vilket sätt skiljer sig "de" från "oss"? Människa som människa, vi borde stötta varandra för att kunna bygga upp ett bättre samhälle. Och varför skulle Karl XII tyckt annorlunda, trots att hans "svenskhet" firas 30 november? Han mor växte upp utomlands. Han levde en stor del av sitt liv utomlands. Redan på hans tid samlades människor från världens många länder i Sverige. Hans soldater kom inte endast från det "egentliga" Sverige. Trots att han var kung klädde han sig lika enkelt som sina karoliner för att visa något slags samhörighet med dem. Han levde i dagens Turkiet under en längre period, där han lärde känna och hade stor respekt för sultanen. Därifrån fick han också med sig kåldolmen, varför även kåldolmens dag firas just 30 november.
