Tusen år till julafton

Idag var det premiär för SVT:s julkalender för 2015, på SVT 1 och Barnkanalen klockan 07.15. Reprisen visas ikväll klockan 18.45.

Man skulle kunna säga att serien är en spinoff, för barn, på Historieätarna. Varje avsnitt visar en epok i svensk historia, främst barnens historia. Programledarna från Historieätarna, Erik Haag och Lotta Lundgren, är även programledare i Julkalendern, men har den här gången ett antal barn till sin hjälp. Tillsammans "reser de framåt i tiden", med början i vikingatiden. Det sista avsnittet handlar sålunda om en modern julafton. Boende, kläder och mat från epoken undersöks i avsnittet; ibland spelar familjen rik och ibland fattig.

Till skillnad från en del tidigare julkalendrar kan jag tänka mig att den här kan uppskattas av både barn och vuxna. Jag, som brukar se på Historieätarna, tycker även att det här är rätt underhållande.

Karl XII:s 297:e dödsdag

Idag är det 297 år sedan ett av Sveriges förmodligen, i kunglig historia, mest kända dödsfall inträffade.

Kung Karl XII är känd som krigarkung. Han var i fält under halva sitt liv, i tron att han skulle kunna utvidga stormaktsriket Sverige ännu mer och vägrade därför sluta fred förrän han var nöjd. Han gifte sig aldrig, när äktenskapsfrågan kom på tal svarade han alltid att han var "gift med hären". Han menade alltså att kriget var mycket nog att tänka på, att giftermål inte hanns med; sanningshalten i detta kan man fundera på, men även om kriget inte hindrade kungen helt från att göra annat var det en viktig del av hans liv.

Stora Nordiska kriget, som rådde 1700-1721, var det krig Karl XII med sina karoliner kämpade i mot Danmark, Sachsen-Polen och Ryssland. Sverige lyckades besegra Danmark och vända Sachsen-Polen till sin sida, men Ryssland med tsar Peter den store stod kvar som fiende. Karl XII hade kunnat sluta fred bra mycket tidigare, men envis som han var och med uppfattningen att han slogs för vad som var rätt och inte kunde ge upp förrän rättvisa var skipad, blev det inte så. Många svenskar och ryssar miste sina liv, eller sina anhöriga, i onödan. Och inte ens en kung lever för evigt.

År 1716 gjorde Karl ett första försök att invadera Norge, som då var en del av Danmark, och Kristiania, dagens Oslo. Danmark hade då åter blivit ett hot mot Sverige. Den gången misslyckades svenskarna. Man gjorde därför ett nytt försök 1718, då marscherade man mot Fredrikshald, dagens Halden. Man lyckades belägra Fredrikstens fästning redan 20 november och började då gräva löpgravar mot fästningen.

Karl XII i Halden, målning av Gustaf Cederström.

Tidigt på morgonen den 30 november lämnade Karl XII löpgraven som då var under arbete och återvände till sitt högkvarter i Tistedalen, strax utanför Halden. Under dagen gick han i mässan, då det var söndag, även första advent. Han var också med under aftonsången, eftermiddagsgudstjänsten. Efter denna steg han till häst och begav sig tillbaka till Halden, där han åt sitt kvällsmål innan han åter vid sjutiden inspekterade löpgraven. För att få en bättre överblick av arbetet klättrade han upp mot löpgravens vall, stödde armbågarna mot vallen. När mörkret föll började man skjuta mot fienden, svenskarna, från fästningen. Plötsligt, runt halv tio på kvällen, träffades kungen av en kula från vänster, som slog rakt igenom huvudet. I tystnad sjönk hans huvud ned och han blev liggande orörlig. Mannarna i närheten av den döde kungen beslöt att hålla dödsfallet hemligt för en tid. Man skaffade fram en bår som man varsamt lade kungen på, över honom lade man två kappor. På hans huvud placerades en peruk, för att den döde skulle vara mindre igenkännlig. Han bars av sex soldater tillbaka till Tistedalen.

Karl XII stupad i löpgraven vid Fredrikstens fästning.

Minnessten i Halden, rest på platsen Karl XII ska ha avlidit.

Några dagar senare lades konungen i en furukista. Man insåg att man åter hade misslyckats med att få makten över Norge och påbörjade marschen hem. I Uddevalla balsamerades kroppen, med kungens yngre syster Ulrika Eleonoras, den enda kvarlevande i hans närmaste familj, godkännande. Karl XII var tillbaka i Stockholm 27 januari 1719, hans födelsestad, som han hade sett sista gången i livet nitton år tidigare.

Karl XII:s likfärd, en berömd målning av Gustaf Cederström.

Då kungen, som sagt, var ogift och därmed utan tronarvinge blev hans syster Ulrika Eleonora regerande drottning, trots att hon var kvinna. Hon trivdes inte med sin mäktiga position utan lämnade redan 1720, möjligtvis med viss påtryckning från maken, över kronan till sin gemål Fredrik av Hessen, som då blev Fredrik I av Sverige. Han fick dock ett betydligt mindre rike att styra över än hans svåger Karl XII hade haft. I och med Karl XII:s död och freden som slöts efter stora nordiska kriget, förlorade Sverige sin position som stormakt för gott.

Tråkigt nog har Karl XII på senare tid blivit ett slags symbol för högerextremism och en förebild för främlingsfientliga och nynazistiska grupper i Sverige. Jag tycker inte att det behöver vara fel att vara nationalistisk, att vara stolt över sitt land, men man bör ha i minne att allt har sina mörkare sidor, eller har åtminstone haft. Inte finns det heller någon mening med att stänga ut det som är "främmande". Utan invandring skulle Sveriges befolkning minska. Varför inte vara glad över att det finns människor som väljer att komma till Sverige för att de vet att de kan få bättre liv än de liv de redan lever i främst krigsdrabbade länder? På vilket sätt skiljer sig "de" från "oss"? Människa som människa, vi borde stötta varandra för att kunna bygga upp ett bättre samhälle. Och varför skulle Karl XII tyckt annorlunda, trots att hans "svenskhet" firas 30 november? Han mor växte upp utomlands. Han levde en stor del av sitt liv utomlands. Redan på hans tid samlades människor från världens många länder i Sverige. Hans soldater kom inte endast från det "egentliga" Sverige. Trots att han var kung klädde han sig lika enkelt som sina karoliner för att visa något slags samhörighet med dem. Han levde i dagens Turkiet under en längre period, där han lärde känna och hade stor respekt för sultanen. Därifrån fick han också med sig kåldolmen, varför även kåldolmens dag firas just 30 november.

Gustav IV Adolf 237 år!

Jag vill bara uppmärksamma att den missförstådde kung Gustav IV Adolf idag skulle ha fyllt 237 år. Han var son till teaterkungen, Gustav III, och den danskfödda Sofia Magdalena, "isdrottningen", som hon kallades av många vid det svenska hovet. Gustav och Sofia Magdalena hade ingen god relation till varandra. Sverige och Danmark var ärkefiender och hade endast ett uppehåll i krigföringen när kronprins Gustav av Sverige förlovades med prinsessan Sofia Magdalena. Denna ansågs, när hon väl hade flyttat till Sverige, som känslokall och egenkär, vilket förmodligen inte alls var sant, snarare var Sofia Magdalena mycket blyg och blev delvis därför, delvis som danska, utfryst av kronprinsens familj.

Efter många års äktenskap föddes till sist en son, en tronarvinge, till paret. Rykten gick om att det inte var Gustav III, utan hovstallmästaren Munck som var far till barnet, som fick namnet Gustav Adolf. De som spred ryktena, däribland Gustavs mor änkedrottningen Lovisa Ulrika, ville svartmåla Sofia Magdalena och få henne att framstå som lösaktig. Men där satte kung Gustav faktiskt ner foten, han kunde inte längre tolerera att hans gemål trycktes ned av sin svärmor; Lovisa Ulrika förvisades från Stockholms slott. Under många år framöver var Gustav III en lycklig familjefar; han och Sofia Magdalena kom varandra närmare efter den blivande Gustav IV Adolfs födelse.

Denne hade dock en ensam uppväxt, med endast ett litet mått kärlek och omtanke, vilket antagligen ledde till att han under resten av sitt liv kände osäkerhet. Han blev efter Sveriges förlust i finska kriget avsatt som kung, skild från sin hustru Fredrika och deras barn och avled allena, olycklig och fattig i Schweiz år 1837.

Om du är intresserad av att läsa mer kring Gustav Adolfs födelse och barndom, finns ett äldre blogginlägg om ämnet här.

Den blivande Gustav IV Adolf som barn, porträtterad av Per Krafft den äldre.

Några dagar i Oslo

Jag vill först och främst bara säga att jag nu är tillbaka! För om det är någon som har följt bloggen sedan en tid så har du nog märkt att jag inte har publicerat något på nära ett år. Det har helt enkelt att göra med att jag inte har orkat skriva, för det kräver en viss tid och energi, även om det är roligt. Jag har haft fullt upp med skolarbete och när jag väl hade tid på sommarlovet blev det bara inte av att jag skrev något. Men nu känner jag att uppehållet får vara slut...

Jag har just nu höstlov och var därför några dagar bortrest, på en liten semester i Oslo, Norges huvudstad. Som alla städer, och inte minst huvudstäder, har den en historia, som i det här fallet även involverar svenska monarker. Jag tänker inte berätta så där jättemycket, utan mer sammanfatta lite, med några bilder.

Vi besökte bland annat Akershus fästning, dock bara utsidan, tog en promenad, då slottet bara har visningar på sommaren, liksom många andra slott. Fästningen byggdes ursprungligen som en kungaborg, omkring år 1300, det är då den för första gången nämns skriftligt. Borgen motstod första gången en belägring år 1308 av den svenske hertigen Erik Magnusson av Södermanland, son till kung Magnus Ladulås. Men kung Karl Knutsson Bonde och svenska soldater under Gustav Vasa har faktiskt lyckats bestorma borgen. Därför har danska kungar, då Danmark och Norge under många århundraden var ett enat land, hela tiden försökt stärka borgen genom utbyggningar, vilket syns, då flera stilar har blandats, lite som med Riddarholmskyrkan i Stockholm.

Fästningen med sina torn. I förgrunden ses kringliggande byggnader, lokaler som jag tror idag rymmer Försvaret.

En del av fästningen; närmast ses Jomfrutårnet, från medeltiden.

Fortfarande i början av 1600-talet var Akershus fästning en kunglig byggnad, men försummades då allt mer och hade sedan andra halvan av 1600-talet endast en militär funktion. Sveriges kung Karl XII anföll fästningen med 10 000 man under sitt första norska fälttåg år 1716, men försvaret från Akershus fästning var för starkt och svenskarna blev tvungna att retirera. Karl XII gjorde ett nytt försök att erövra Norge två år senare, då genom att belägra Fredrikstens fästning i Halden, som jag har besökt och bloggat om tidigare. Men det var det som ledde till kungens död, en kula genom huvudet, och den svenska stormaktens förfall.

Sedan Sverige ingått union med Norge år 1814 hade Akershus fästning dock inte längre någon försvarsfunktion. En del av slottet blev i stället fängelse. Markerna omkring slottet, med vacker utsikt över Oslofjorden, blev ett populärt fritidsområde för stadens invånare.

Fästningen med kringliggande marker är fortfarande ett militärt område, där finns bland annat Oslos försvarsmuseum, med fritt inträde, som vi gick på. Det sammanfattade Norges krigshistoria, med utställningar om bland annat stora nordiska kriget och unionskriget.

Senare samma dag promenerade vi längs hela Karl Johans gate, som är Oslos paradgata och mycket riktigt döpt efter vår svensk-norske, egentligen franske, unionskung. För att "kort" förklara hur den svensk-norska unionen kom till; efter att Gustav IV Adolf år 1809 förlorat den svenska provinsen Finland till Ryssland i krig, var svenska folket förstås mycket missnöjda och tvingade Gustav Adolf till att avgå. Hans gamle, senile farbror, som blev Karl XIII, hade inga överlevande barn med sin hustru Hedvig Elisabet Charlotta. En tronföljare söktes, man fann en dansk prins, Kristian August, omdöpt till Karl August, då namnet Kristian (som kopplades till Kristian "Tyrann" II) inte var omtyckt i Sverige. Karl XIII kunde pusta ut, tronföljden var säkrad. Men en dag föll Karl August plötsligt av sin häst, död, då han var ute och red. Han var inte gammal, så man misstänkte förgiftning. Ryktet sade att det var den mäktige adelsmannen Axel von Fersen, en gång omtalad älskare till Frankrikes senare avrättade drottning Marie Antoinette, som var mördaren. Därför slogs Axel ihjäl av en folkmassa i processionen till Karl Augusts begravning, till råga på allt. I själva verket var han helt oskyldig, Karl Augusts dödsorsak var ett slaganfall.

Hur som helst behövde Sverige en ny kronprins och en ung löjtnant, Carl Otto Mörner, fick en egen idé. Dennes far hade en gång råkat en av kejsar Napoleons, Europas mäktigaste man, marskalkar. Marskalkens namn var Jean Baptiste Bernadotte, en oerhört skicklig militär som tjänat sig upp i graderna i revolutionens Frankrike och nått toppen. Carl Otto Mörner hade hört av fadern att Bernadotte hade visat intresse för Sverige och löjtnantens idé var att fråga Bernadotte, furste av Ponte Corvo, om han också skulle kunna tänka sig att bli svensk kronprins. Bernadotte var perfekt för jobbet; han var svenskvänlig, duktig som ledare, särskilt i fält, samt allierad med Napoleon Bonaparte och Frankrike.

Jean Baptiste Bernadotte tackade efter några dagars fundering faktiskt ja till erbjudandet, problemet var bara att Sveriges regering inte ens visste om att löjtnant Mörner hade rest. Han straffades därför när nyheten kom till Sverige. Men många nappade på Mörners förslag, kanske skulle den där Bernadotte bli en bra kronprins ändå? Man kom överens om att det var han som var den bästa kandidaten och Bernadotte lämnade sitt franska liv och reste till Sverige med hustru och son. Han blev varmt välkomnad av Karl XIII och drottning Charlotta och fick det nya namnet Karl Johan. Jean, som var Bernadottes tilltalsnamn, blev Johan på svenska, och Karl hette han efter styvfadern.

Han övertog snabbt styret av landet, trots att Karl XIII fortfarande var kung till titeln. Svenskarna hoppades att Karl Johan, som var militär, skulle kunna vinna tillbaka Finland från ryssarna. Men Karl Johan, som såg ett mönster och visste att Sverige då bara skulle råka i krig med Ryssland igen, tänkte strategiskt och ville försöka vinna Norge från Danmark. På så sätt skulle hotet från ärkefienden Danmark minska drastiskt. Efter några strider stod Sverige som segrare och Karl Johan hyllades. Han gav norrmännen relativt stor frihet och efter förhandlingar var alla nöjda.

Efter Karl XIII:s död blev kronprinsen kung Karl XIV Johan i Sverige och Karl III Johan i Norge, en omtyckt och väl ihågkommen monark i de båda rikena.

Vid slutet av gatan ligger det kungliga slottet, ett bygge som påbörjades för Karl III Johan år 1821, men som inte stod klart förrän under dennes sons, Oskar I, regeringstid. Slottet är ännu huvudresidens för den norska monarken. Framför slottet står Karl Johan själv staty, eller snarare sitter till häst, och har gjort det från och med år 1875.

På det hela var det en trevlig resa i en fin stad.

Säsong 2 av Historieätarna

Ikväll, klockan 20.00, sänds det andra avsnittet av den andra säsongen av Historieätarna i SVT1. Premiären för säsongen var alltså redan förra veckan, men jag hade inte möjlighet att blogga då. Den episoden handlade om romantiken, Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid. Skulle man ha missat det, men är intresserad av att se avsnittet, finns det här, på SVT Play. Kvällens avsnitt angår 1960-talet.

För den som aldrig har sett Historieätarna tidigare, kan jag berätta att det är en så kallad infotainmentserie, vilken Lotta Lundgren och Erik Haag medverkar i. De klär sig, lever, och viktigast av allt; äter, som man gjorde under en viss tidsepok (i det här fallet på 60-talet). I den första säsongen skildrades stormaktstiden, 1970-talet, den oskarianska eran, 1920-talet, frihetstiden samt beredskapstiden. Varje vecka besöker dessutom ett antal kända gäster epoken.

Ett TV-tips, ifall du skulle vara ledig en måndagskväll, klockan åtta.

Ulrika Eleonora d.y:s 273:e dödsdag

Man kan undra om prinsessan Ulrika Eleonora var särskilt lycklig, någonsin. Kanske som barn. Hon hade en godhjärtad mor som ansvarade för hennes uppfostran och en far som älskade alla sina barn. Men prinsessans mor, drottning Ulrika Eleonora den äldre, blev sjuk och avled när den yngsta dottern bara var fem år gammal. Fyra år senare blev också kung Karl XI sjuk i cancer och även han gick bort och lämnade tre barn - femton, fjorton och nio år gamla - efter sig.

Barnen hade sin farmor, riksänkedrottning Hedvig Eleonora, kvar. Hon förblev en tröst för dem, när deras föräldrar inte längre levde. Men kungafamiljen kom att drabbas av mer olycka; en dryg månad efter Karl XI:s död började slottet Tre Kronor brinna. Ingen omkom i olyckan, men av slottet fanns knappt något kvar när branden dog ut. Änkedrottningen och hennes barnbarn, som för stunden var utan hem, fick flytta till Wrangelska palatset, som då kom att kallas Kungshuset, på Riddarholmen. Det dröjde nära sextio år innan den helt nya svenska kungafamiljen, bestående av kung Adolf Fredrik, drottning Lovisa Ulrika och fyra barn, kunde flytta till det nya kungliga slottet i Stockholm.

Vid sekelskiftet, när 1700-talet inleddes, lämnade Ulrika Eleonoras bror, kung Karl XII, det svenska riket för att strida i det stora nordiska kriget nere på kontinenten. Kungshuset, hemma i Stockholm, låg för det mesta tyst och stilla.

År 1708 avled prinsessan Hedvig Sofia, gift hertiginna av Holstein-Gottorp, syster till Karl XII och Ulrika Eleonora, i smittkoppor, efter att ha vårdat sin son frisk från samma sjukdom. Den resterande kungliga familjen sörjde prinsessan, som ännu var ung när hon dog. Tio år senare stupade den som kanske sörjde henne mest, hennes bror kungen, i krig. Även Hedvig Eleonora var då död.

Ulrika Eleonora hade dock gift sig med en tysk lantgreve, Fredrik av Hessen-Kassel, några år tidigare. Det är mycket möjligt att hon då var glad, för några år. Efter år 1715 levde endast hon och Fredrik, med sitt hov, i Kungshuset. De fick inga barn tillsammans. Men Fredrik var inte barnlös, Ulrika Eleonoras kammarjungfru, den unga fröken Hedvig Taube, födde honom fyra barn.

Till en början försökte Ulrika Eleonora ignorera förbindelsen och verkade tolerant, men allt eftersom åren gick plågades hon mer och mer av den. Till slut slapp hon undan den; hon gick bort av samma orsak som sin syster, smittkoppor, den 24 november 1741. Hon blev femtiotre år gammal. Hur Fredrik, hennes gemål, reagerade på hennes död är oklart.

Drottning Ulrika Eleonora

Hedvig Eleonoras 299:e dödsdag

Hedvig Eleonora, född prinsessa av Holstein-Gottorp, levde ett långt och händelserikt liv. Hon var gift med en kung Karl, blev mor till en annan och fick se en tredje, sin sonson, kröna sig själv. Hon var alltså med och spelade en ganska viktig roll under hela den karolinska eran.

I februari år 1660 gick Karl X Gustav bort i lunginflammation. Hans änka, Hedvig Eleonora, var då inte äldre än tjugofyra år. Hon hade sin fyraårige son kvar i livet, som redan i den åldern blev Sveriges nye kung. Hans mor fick se honom växa upp till kung Karl XI.

Den unga riksänkedrottningen gifte aldrig om sig, utan trivdes med situationen hon var i. Trots att hon ledde sonens förmyndarregering i fjorton år, brydde hon sig inte särskilt mycket om uppgiften att styra riket. Hon ägnade sig åt Karl XI:s uppfostran och studier, kultur, slottsbyggen samt kortspel. Det var Hedvig Eleonora som lät uppföra Drottningholms slott på Lovön utanför Stockholm, samt lät bygga om Strömsholms slott till ett, på den tiden, modernt barockresidens.

Karl XI gifte sig med den danska prinsessan Ulrika Eleonora och tillsammans fick de sju barn, varav tre levde till vuxen ålder. Då drottning Ulrika Eleonora avled relativt ung, blev riksänkedrottning Hedvig Eleonora en föräldragestalt och trygghet för sina barnbarn: Hedvig Sofia, Karl och Ulrika Eleonora. Riksänkedrottningen beskrivs som sträng och dominant, barnbarnen hade sannerligen respekt för sin farmor. Men hon var också rättvis och ska ha haft ett sinne för humor.

Hennes enda son gick bort i pankreascancer år 1697. Tronföljaren hade då ännu inte fyllt femton år; likväl satte han själv kronan på sitt huvud och blev Sveriges enväldige konung ett halvår senare. Vid den tiden fick tonårskungen Karl XII besök av sin lite äldre kusin, Fredrik IV av Holstein-Gottorp - en levnadsglad herre som tyckte att det var en god idé att ha kalas varje dag. Den annars så blyge och stillsamme Karl rycktes med; han och hertig Fredrik gjorde en rad tanklösa, en del rätt hemska, upptåg i Stockholm, sommaren 1698. Dessa händelser kallas i historieböckerna för det holsteinska raseriet. Kungen och hertigen drack en del den där sommaren; när Hedvig Eleonora fick höra talas om vad de höll på med blev hon mycket besviken på sin sonson och ska ha vänt honom ryggen när hon fick se honom berusad. Karl XII, som var förtjust i sin farmor och ville ha hennes gillande, bad då om ursäkt och lovade att han aldrig skulle dricka vin igen. Det löftet ska ha faktiskt ha hållit, med undantag för i två "nödsituationer", långt senare, när han för länge sedan hade lämnat Sverige och dragit ut i krig.

Den ena var efter kalabaliken i Bender, 1713, då ett sådant tumult uppstod vid Karl XII:s visit i det Osmanska riket (dagens Turkiet). Kungen blev efter "striden" så törstig, att han var tvungen att dricka. Den enda drycken som fanns i närheten var dock vin, och han gjorde ett undantag. Den andra "nödsituationen" dök upp under Karls ritt till Stralsund, 1714. Han var förklädd och hade stannat vid ett värdshus för en rast. Men då ska någon ha tyckt sig känt igen kungen och Karl XII beställde omedelbart ett glas vin; i hela Europa var vida känt att kungen av Sverige endast drack vatten.

Nog om Karl XII; hans farmor Hedvig Eleonora oroade sig hur som helst mycket över hur det skulle gå för honom ute i Europa. Han lämnade Stockholm år 1700 för att leda sin här i det stora nordiska kriget. Han återsåg aldrig sin födelsestad och till Sverige, Lund, kom han först tillbaka i december år 1715. Då hade riksänkedrottningen redan avlidit; hon uppnådde en hög ålder, sjuttionio år.

Tre år senare stupade kungen i Halden i Norge. Tur var kanske att Hedvig Eleonora aldrig fick höra om det. Hon hade redan varit med om förlusten av kung Karls syster, Hedvig Sofia.

Hedvig Eleonora var en av två drottningar som har titulerats "riksänkedrottning". Den andra var Gustav Vasas tredje maka, Katarina Stenbock, som blev änka hundra år tidigare.

Riksänkedrottningen, porträtterad av David von Krafft, cirka år 1706.

Karl XI 359 år!

Efter ett års äktenskap med Karl X Gustav av Sverige, den 24 november 1655, nedkom drottning Hedvig Eleonora med sitt första barn. Det blev en son, en tronarvinge, som fick namnet Karl, efter pappa. Denna son kom också att bli kungaparets enda barn, då Karl Gustav avled en kort tid senare.

Kungen spenderade de flesta av sina sex år som regent i fält; han var inte i Stockholm när sonen föddes. Karl den yngre, den blivande Karl XI, hade fyllt fyra år när han träffade sin far för första gången, inför en riksdag i Göteborg. Men en dryg månad efter riksdagens öppning, den 13 februari 1660, gick Karl X Gustav bort efter att ha insjuknat i lunginflammation. Den lille Karl lärde alltså aldrig känna sin far och företrädare på tronen; i stället stod han mycket nära sin mor hela livet.

När kungens död offentliggjordes sörjdes monarken, samtidigt som man hyllade den nye, fyraårige kungen i hela landet. Karl XI var en blek, späd och sjuklig pojke. Och för denne lille pojke bugade de mest inflytelserika politikerna och adelsmännen som hade kommit till den där riksdagen i Göteborg. Man kan undra vad den unge kungen själv tyckte om att stå i rampljuset. Det skulle han visserligen göra i många år framåt, som stormaktsriket Sveriges härskare.

Denna kolt bars av den fyra år gamle Karl XI, när han tog emot folkets hyllningar i Göteborg. Idag finns den bevarad i Livrustkammaren.

Karl XI växte upp i en kammare under sin mors, änkedrottningens, våning på sydöstra sidan av det dåvarande slottet Tre Kronor. Trots att han titulerades kung fick han självklart inte styra sitt rike själv, förrän han myndigförklarades. Under tiden regerade en förmyndarregering som leddes av änkedrottning Hedvig Eleonora. De andra ledamöterna var några äldre, rika män ur den svenska adeln, som riksdrotsen Per Brahe, rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie, riksmarsken och riksamiralen Carl Gustaf Wrangel samt riksskattmästaren Herman Fleming. Karl X Gustavs yngre bror, pfalzgreven Adolf Johan, var mycket intresserad av att få sitta med i brorsonens förmyndarregering. Men han var inte omtyckt i Sverige, så det fick han inte, något han kände sig mycket illa behandlad för.

Kungen, som skulle växa upp till härskare, behövde liksom alla andra unga prinsar och furstar utbilda sig. Karl X Gustav hade, strax innan sin död, utsett sin handsekreterare Edmund Figrelius till ansvarig för Karl XI:s studier. Figrelius adlades under namnet Gripenhielm och blev professor vid Uppsala universitet. När han alltså hade ansvaret för vad den unge kungen skulle lära sig, menade han att denne skulle börja med att läsa om kristendomen; religionen var oerhört viktig under stormaktstiden och Karl XI var mycket religiös som vuxen. Därefter fokuserade man på språk; han skulle läsa svenska, tyska och finska, de huvudsakliga språk man talade i det svenska riket vid den här tiden. Givetvis måste Karl lära sig latin, även franska och gärna italienska, spanska, engelska och slaviska språk.

För att bli en god regent skulle han också kunna historia, statsrätt, geografi, astronomi, lantmäteri, arkitektur, krigskonst, medicin, måleri samt skulptur. Tyckte åtminstone Gripenhielm. Men undervisningen gick inte riktigt som planerat. Ganska snart visade det sig att Karl hade grava läs- och skrivsvårigheter; idag skulle vi säga att kungen hade dyslexi. När han var nio år gammal fick han genomföra en serie prov, och när man fick se resultaten av dessa förstod man att han knappt kunde stava och hade svårt för att läsa.

På 1600-talet visste man lite om dyslexi och man visste därför inte heller hur man skulle reagera på provresultaten. Förmyndarregeringen skyllde allt på Karls lärare, och dessa skyllde på förmyndarregeringen. Hedvig Eleonora ojade sig och undrade hur det skulle gå för sonen. Hon tyckte att han behövde en paus ifrån studierna, han som var så klen. Han borde få vistas mer i friska luften, menade änkedrottningen.

Karl XI trivdes i naturen och försökte spendera så mycket tid utomhus som möjligt. Han blev en skicklig ryttare och var redan som barn en duktig jägare. Hur många och vilka djur han sköt finns protokollfört, från varje jakt.

Livet ut var Karl samma bleka, klena och tystlåtna människa. Han sade sällan mycket på mötena med rådet, trots att han redan som sexåring fick ge sin första audiens för en fransk ambassadör. Gripenhielms utbildningsplaner fullföljdes aldrig. Men Karl XI styrde stormaktsriket med skicklighet och har gjort mycket för Sveriges historia.

Sveriges femårige kung.