Säsong 2 av Historieätarna

Ikväll, klockan 20.00, sänds det andra avsnittet av den andra säsongen av Historieätarna i SVT1. Premiären för säsongen var alltså redan förra veckan, men jag hade inte möjlighet att blogga då. Den episoden handlade om romantiken, Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid. Skulle man ha missat det, men är intresserad av att se avsnittet, finns det här, på SVT Play. Kvällens avsnitt angår 1960-talet.

För den som aldrig har sett Historieätarna tidigare, kan jag berätta att det är en så kallad infotainmentserie, vilken Lotta Lundgren och Erik Haag medverkar i. De klär sig, lever, och viktigast av allt; äter, som man gjorde under en viss tidsepok (i det här fallet på 60-talet). I den första säsongen skildrades stormaktstiden, 1970-talet, den oskarianska eran, 1920-talet, frihetstiden samt beredskapstiden. Varje vecka besöker dessutom ett antal kända gäster epoken.

Ett TV-tips, ifall du skulle vara ledig en måndagskväll, klockan åtta.

Ulrika Eleonora d.y:s 273:e dödsdag

Man kan undra om prinsessan Ulrika Eleonora var särskilt lycklig, någonsin. Kanske som barn. Hon hade en godhjärtad mor som ansvarade för hennes uppfostran och en far som älskade alla sina barn. Men prinsessans mor, drottning Ulrika Eleonora den äldre, blev sjuk och avled när den yngsta dottern bara var fem år gammal. Fyra år senare blev också kung Karl XI sjuk i cancer och även han gick bort och lämnade tre barn - femton, fjorton och nio år gamla - efter sig.

Barnen hade sin farmor, riksänkedrottning Hedvig Eleonora, kvar. Hon förblev en tröst för dem, när deras föräldrar inte längre levde. Men kungafamiljen kom att drabbas av mer olycka; en dryg månad efter Karl XI:s död började slottet Tre Kronor brinna. Ingen omkom i olyckan, men av slottet fanns knappt något kvar när branden dog ut. Änkedrottningen och hennes barnbarn, som för stunden var utan hem, fick flytta till Wrangelska palatset, som då kom att kallas Kungshuset, på Riddarholmen. Det dröjde nära sextio år innan den helt nya svenska kungafamiljen, bestående av kung Adolf Fredrik, drottning Lovisa Ulrika och fyra barn, kunde flytta till det nya kungliga slottet i Stockholm.

Vid sekelskiftet, när 1700-talet inleddes, lämnade Ulrika Eleonoras bror, kung Karl XII, det svenska riket för att strida i det stora nordiska kriget nere på kontinenten. Kungshuset, hemma i Stockholm, låg för det mesta tyst och stilla.

År 1708 avled prinsessan Hedvig Sofia, gift hertiginna av Holstein-Gottorp, syster till Karl XII och Ulrika Eleonora, i smittkoppor, efter att ha vårdat sin son frisk från samma sjukdom. Den resterande kungliga familjen sörjde prinsessan, som ännu var ung när hon dog. Tio år senare stupade den som kanske sörjde henne mest, hennes bror kungen, i krig. Även Hedvig Eleonora var då död.

Ulrika Eleonora hade dock gift sig med en tysk lantgreve, Fredrik av Hessen-Kassel, några år tidigare. Det är mycket möjligt att hon då var glad, för några år. Efter år 1715 levde endast hon och Fredrik, med sitt hov, i Kungshuset. De fick inga barn tillsammans. Men Fredrik var inte barnlös, Ulrika Eleonoras kammarjungfru, den unga fröken Hedvig Taube, födde honom fyra barn.

Till en början försökte Ulrika Eleonora ignorera förbindelsen och verkade tolerant, men allt eftersom åren gick plågades hon mer och mer av den. Till slut slapp hon undan den; hon gick bort av samma orsak som sin syster, smittkoppor, den 24 november 1741. Hon blev femtiotre år gammal. Hur Fredrik, hennes gemål, reagerade på hennes död är oklart.

Drottning Ulrika Eleonora

Hedvig Eleonoras 299:e dödsdag

Hedvig Eleonora, född prinsessa av Holstein-Gottorp, levde ett långt och händelserikt liv. Hon var gift med en kung Karl, blev mor till en annan och fick se en tredje, sin sonson, kröna sig själv. Hon var alltså med och spelade en ganska viktig roll under hela den karolinska eran.

I februari år 1660 gick Karl X Gustav bort i lunginflammation. Hans änka, Hedvig Eleonora, var då inte äldre än tjugofyra år. Hon hade sin fyraårige son kvar i livet, som redan i den åldern blev Sveriges nye kung. Hans mor fick se honom växa upp till kung Karl XI.

Den unga riksänkedrottningen gifte aldrig om sig, utan trivdes med situationen hon var i. Trots att hon ledde sonens förmyndarregering i fjorton år, brydde hon sig inte särskilt mycket om uppgiften att styra riket. Hon ägnade sig åt Karl XI:s uppfostran och studier, kultur, slottsbyggen samt kortspel. Det var Hedvig Eleonora som lät uppföra Drottningholms slott på Lovön utanför Stockholm, samt lät bygga om Strömsholms slott till ett, på den tiden, modernt barockresidens.

Karl XI gifte sig med den danska prinsessan Ulrika Eleonora och tillsammans fick de sju barn, varav tre levde till vuxen ålder. Då drottning Ulrika Eleonora avled relativt ung, blev riksänkedrottning Hedvig Eleonora en föräldragestalt och trygghet för sina barnbarn: Hedvig Sofia, Karl och Ulrika Eleonora. Riksänkedrottningen beskrivs som sträng och dominant, barnbarnen hade sannerligen respekt för sin farmor. Men hon var också rättvis och ska ha haft ett sinne för humor.

Hennes enda son gick bort i pankreascancer år 1697. Tronföljaren hade då ännu inte fyllt femton år; likväl satte han själv kronan på sitt huvud och blev Sveriges enväldige konung ett halvår senare. Vid den tiden fick tonårskungen Karl XII besök av sin lite äldre kusin, Fredrik IV av Holstein-Gottorp - en levnadsglad herre som tyckte att det var en god idé att ha kalas varje dag. Den annars så blyge och stillsamme Karl rycktes med; han och hertig Fredrik gjorde en rad tanklösa, en del rätt hemska, upptåg i Stockholm, sommaren 1698. Dessa händelser kallas i historieböckerna för det holsteinska raseriet. Kungen och hertigen drack en del den där sommaren; när Hedvig Eleonora fick höra talas om vad de höll på med blev hon mycket besviken på sin sonson och ska ha vänt honom ryggen när hon fick se honom berusad. Karl XII, som var förtjust i sin farmor och ville ha hennes gillande, bad då om ursäkt och lovade att han aldrig skulle dricka vin igen. Det löftet ska ha faktiskt ha hållit, med undantag för i två "nödsituationer", långt senare, när han för länge sedan hade lämnat Sverige och dragit ut i krig.

Den ena var efter kalabaliken i Bender, 1713, då ett sådant tumult uppstod vid Karl XII:s visit i det Osmanska riket (dagens Turkiet). Kungen blev efter "striden" så törstig, att han var tvungen att dricka. Den enda drycken som fanns i närheten var dock vin, och han gjorde ett undantag. Den andra "nödsituationen" dök upp under Karls ritt till Stralsund, 1714. Han var förklädd och hade stannat vid ett värdshus för en rast. Men då ska någon ha tyckt sig känt igen kungen och Karl XII beställde omedelbart ett glas vin; i hela Europa var vida känt att kungen av Sverige endast drack vatten.

Nog om Karl XII; hans farmor Hedvig Eleonora oroade sig hur som helst mycket över hur det skulle gå för honom ute i Europa. Han lämnade Stockholm år 1700 för att leda sin här i det stora nordiska kriget. Han återsåg aldrig sin födelsestad och till Sverige, Lund, kom han först tillbaka i december år 1715. Då hade riksänkedrottningen redan avlidit; hon uppnådde en hög ålder, sjuttionio år.

Tre år senare stupade kungen i Halden i Norge. Tur var kanske att Hedvig Eleonora aldrig fick höra om det. Hon hade redan varit med om förlusten av kung Karls syster, Hedvig Sofia.

Hedvig Eleonora var en av två drottningar som har titulerats "riksänkedrottning". Den andra var Gustav Vasas tredje maka, Katarina Stenbock, som blev änka hundra år tidigare.

Riksänkedrottningen, porträtterad av David von Krafft, cirka år 1706.

Karl XI 359 år!

Efter ett års äktenskap med Karl X Gustav av Sverige, den 24 november 1655, nedkom drottning Hedvig Eleonora med sitt första barn. Det blev en son, en tronarvinge, som fick namnet Karl, efter pappa. Denna son kom också att bli kungaparets enda barn, då Karl Gustav avled en kort tid senare.

Kungen spenderade de flesta av sina sex år som regent i fält; han var inte i Stockholm när sonen föddes. Karl den yngre, den blivande Karl XI, hade fyllt fyra år när han träffade sin far för första gången, inför en riksdag i Göteborg. Men en dryg månad efter riksdagens öppning, den 13 februari 1660, gick Karl X Gustav bort efter att ha insjuknat i lunginflammation. Den lille Karl lärde alltså aldrig känna sin far och företrädare på tronen; i stället stod han mycket nära sin mor hela livet.

När kungens död offentliggjordes sörjdes monarken, samtidigt som man hyllade den nye, fyraårige kungen i hela landet. Karl XI var en blek, späd och sjuklig pojke. Och för denne lille pojke bugade de mest inflytelserika politikerna och adelsmännen som hade kommit till den där riksdagen i Göteborg. Man kan undra vad den unge kungen själv tyckte om att stå i rampljuset. Det skulle han visserligen göra i många år framåt, som stormaktsriket Sveriges härskare.

Denna kolt bars av den fyra år gamle Karl XI, när han tog emot folkets hyllningar i Göteborg. Idag finns den bevarad i Livrustkammaren.

Karl XI växte upp i en kammare under sin mors, änkedrottningens, våning på sydöstra sidan av det dåvarande slottet Tre Kronor. Trots att han titulerades kung fick han självklart inte styra sitt rike själv, förrän han myndigförklarades. Under tiden regerade en förmyndarregering som leddes av änkedrottning Hedvig Eleonora. De andra ledamöterna var några äldre, rika män ur den svenska adeln, som riksdrotsen Per Brahe, rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie, riksmarsken och riksamiralen Carl Gustaf Wrangel samt riksskattmästaren Herman Fleming. Karl X Gustavs yngre bror, pfalzgreven Adolf Johan, var mycket intresserad av att få sitta med i brorsonens förmyndarregering. Men han var inte omtyckt i Sverige, så det fick han inte, något han kände sig mycket illa behandlad för.

Kungen, som skulle växa upp till härskare, behövde liksom alla andra unga prinsar och furstar utbilda sig. Karl X Gustav hade, strax innan sin död, utsett sin handsekreterare Edmund Figrelius till ansvarig för Karl XI:s studier. Figrelius adlades under namnet Gripenhielm och blev professor vid Uppsala universitet. När han alltså hade ansvaret för vad den unge kungen skulle lära sig, menade han att denne skulle börja med att läsa om kristendomen; religionen var oerhört viktig under stormaktstiden och Karl XI var mycket religiös som vuxen. Därefter fokuserade man på språk; han skulle läsa svenska, tyska och finska, de huvudsakliga språk man talade i det svenska riket vid den här tiden. Givetvis måste Karl lära sig latin, även franska och gärna italienska, spanska, engelska och slaviska språk.

För att bli en god regent skulle han också kunna historia, statsrätt, geografi, astronomi, lantmäteri, arkitektur, krigskonst, medicin, måleri samt skulptur. Tyckte åtminstone Gripenhielm. Men undervisningen gick inte riktigt som planerat. Ganska snart visade det sig att Karl hade grava läs- och skrivsvårigheter; idag skulle vi säga att kungen hade dyslexi. När han var nio år gammal fick han genomföra en serie prov, och när man fick se resultaten av dessa förstod man att han knappt kunde stava och hade svårt för att läsa.

På 1600-talet visste man lite om dyslexi och man visste därför inte heller hur man skulle reagera på provresultaten. Förmyndarregeringen skyllde allt på Karls lärare, och dessa skyllde på förmyndarregeringen. Hedvig Eleonora ojade sig och undrade hur det skulle gå för sonen. Hon tyckte att han behövde en paus ifrån studierna, han som var så klen. Han borde få vistas mer i friska luften, menade änkedrottningen.

Karl XI trivdes i naturen och försökte spendera så mycket tid utomhus som möjligt. Han blev en skicklig ryttare och var redan som barn en duktig jägare. Hur många och vilka djur han sköt finns protokollfört, från varje jakt.

Livet ut var Karl samma bleka, klena och tystlåtna människa. Han sade sällan mycket på mötena med rådet, trots att han redan som sexåring fick ge sin första audiens för en fransk ambassadör. Gripenhielms utbildningsplaner fullföljdes aldrig. Men Karl XI styrde stormaktsriket med skicklighet och har gjort mycket för Sveriges historia.

Sveriges femårige kung.

Johan III:s 422:a dödsdag

Efter att ha avsatt sin äldre bror, kung Erik XIV, satte Johan III triumferande Sveriges kungakrona på sitt huvud. Han var en omtyckt kung, åtminstone till en början, då svenskarna var glada över att ha blivit av med den sinnessjuke Erik. Särskilt adeln, som inte hade glömt de av Erik utförda Sturemorden, på sex inflytelserika rikemän.

Men allt eftersom åren gick blev Johan en mycket ensam man. Hans gemål, drottning Katarina Jagellonica, gick bort på hösten 1583. Några år senare gifte kungen om sig med den unga adelsfröken Gunilla Johansdotter Bielke. Deras äktenskap blev, till skillnad från hans första, inte lyckligt.

Johans yngre bror, Karl, hade varit en god vän i ungdomsåren, på den tiden då de tillsammans hade motsatt sig Erik XIV, som då ännu styrde Sverige. Men sedan Johan blivit kung var Karl avundsjuk och pratade inte längre med brodern. Därför avled Johan III stilla i sin ensamhet den 17 november 1592 på Stockholms slott. Så värst gammal blev han inte, kan man tycka idag, 54 år. Men på 1500-talet var det en ganska normal dödsålder.

Kungen begravdes i Uppsala domkyrka, vid Katarina Jagellonicas sida. När änkedrottning Gunilla dog några år senare begravdes även hon intill sin forna gemål.

Sveriges nye konung blev Johan III:s son från det första äktenskapet: Sigismund. Denne kom senare att fördrivas från landet av sin farbror, hertig Karl, som själv tog tronen i besittning. Men det är en annan historia.

Johan III, porträtterad av Johan Baptista van Uther.

Gustaf VI Adolf 132 år!

Klockan 16.25, den 11 november 1882 nedkom kronprinsessan Victoria med sitt första barn på Stockholms slott. Det sköts salut för prinsen, 42 skott avlossades. Fadern var kronprins Gustaf, son till kung Oskar II och drottning Sofia. Den nyfödde sonen, som var lördagsbarn, döptes till Oscar Fredrik Wilhelm Olaf Gustaf Adolf. De två sista namnen kom att bli hans kunganamn.

Dopet ägde rum i det så kallade Vita havet, i Festvåningen på Stockholms slott. Ärkebiskopen som döpte prinsen hette Anton Niklas Sundberg. Samtidigt utnämndes Gustaf Adolf till hertig av Skåne.

Prinsen undervisades, senare tillsammans med sina två yngre bröder, privat på slottet. Den första guvernanten var mamsell Ida Borin. När Gustaf Adolf blev äldre fick han i stället doktor Carl Svedelius till lärare. Prinsen hade lätt för att lära och kom att bli en mycket bildad yngling. Borträknat svenska talade han tyska, franska och engelska flytande samt kunde även förstå latin och italienska. Han avlade studentexamen vid sekelskiftet, år 1900. Han utbildade sig vidare vid Uppsala universitet. Gustaf Adolf var mycket intresserad av historiska utgrävningar och var livet ut en amatörarkeolog.

Han tog också officersexamen år 1902. Han avslutade sin militära karriär år 1928 som generallöjtnant.

Som barn reste prins Gustaf Adolf reste ofta till Baden med sin mor. På slottet Mainau träffade han sina morföräldrar, storhertigparet Fredrik I och Louise av Baden. Hertigen av Skåne spenderade också tid med sina farföräldrar, främst farmor Sofia, om somrarna på Ulriksdals slott.

Den blivande Gustaf VI Adolf levde ett långt och händelserikt liv. Ändå fick han vänta mycket länge på att bli kung; han skulle fylla 68 år när han väl ärvde kungatiteln av sin far, Gustaf V.

Hertigen av Skåne, tre år gammal, med lillebror hertig Wilhelm av Södermanland.

Gustaf V:s och Victorias tre söner: prinsarna Erik, Wilhelm och Gustaf Adolf.

Maria Eleonora 415 år!

Prinsessan Maria Eleonora av Brandenburg föddes den 11 november 1599 i Königsberg, dagens Kaliningrad. Föräldrarna var kurfurst Johan Sigismund och kurfurstinnan Anna av Brandenburg, född prinsessa av Preussen.

Maria Eleonora växte upp tillsammans med två äldre syskon, brodern Georg Vilhelm och systern Anna Sofia, samt med två yngre: Katarina och Joakim Sigismund. Prinsessan fostrades, på begäran av sin mor, på protestantiskt vis. Det var delvis därför man i Sverige tänkte att hon kunde bli en mycket god svensk drottning. En annan anledning till detta var Maria Eleonoras skönhet; på sin tid ansågs hon vara en av Europas vackraste prinsessor och senare Europas vackraste drottning.

Redan år 1615 framförde den tysk-svenske diplomaten Hieronymus von Birckholtz en förfrågan om giftermål mellan Maria Eleonora och Sveriges kung Gustav II Adolf, till kurfursten av Brandenburg. Denne sade inte nej till förslaget, men ville ha betänketid. Fyra år senare, utan att ha lämnat något svar på förfrågan, avled Johan Sigismund. Maria Eleonora var då tjugo år gammal.

Det året gjorde kung Gustav Adolf, tillsammans med sin svåger Johan Kasimir av Pfalz, en hemlig resa till Berlin. Förberedelserna höll man tyst om; kungen ville träffa prinsessan han planerades äkta utan en massa kunglig pompa och ståt. Både Maria Eleonora och hennes systrar blev mycket förtjusta i den 25-årige Gustav II Adolf. Men deras bror, ny kurfurste av Brandenburg, och deras mor sade nej.

Året därpå kom Gustav Adolf tillbaka på besök. Av oklar anledning hade Maria Eleonoras mor Anna då ändrat sin åsikt om bröllopet; hon ville att det skulle bli av i alla fall. Men då brodern Georg Vilhelm fortfarande tyckte att Gustav II Adolf inte dög, reste Anna själv med döttrarna Maria Eleonora och Katarina till Sverige.

Till en början var kungen av Sverige och prinsessan av Brandenburg nog lyckliga tillsammans, men då Gustav Adolf drog ut i krig lämnades Maria Eleonora ensam i Stockholm. Endast ett av deras barn levde till vuxen ålder. När dottern var sex år stupade hennes far i trettioåriga kriget och modern blev då utom sig av sorg och tvingades lämna den nya drottning Kristina ifrån sig. Maria Eleonora avled ensam på slottet Tre Kronor år 1655.

Den 20-åriga prinsessan Maria Eleonora.

Desideria 237 år!

Den franske sidenhandlaren François Clary var gift med dottern till en sjökapten: Françoise Rose Clary, född Somis. De var bosatta i Marseille i sydöstra Frankrike, hade redan åtta barn tillsammans. Det nionde föddes den 8 november 1777 och fick dopnamnen Bernhardine Eugénie Désirée.

Désirée växte upp med sina äldre syskon, de som ännu bodde hemma, i Marseille. Familjen hade det gott ställt och Désirée och systern Julie undervisades i klosterskola tillsammans. Vid den här tiden rådde dock oro i hela Frankrike, Paris invånare samlades utanför slottet i Versailles och ropade saker som "död åt kungen". Den franska revolutionen tog sin början och invånarna i Marseille, inkluderat familjen Clary, la märke till det. Désirée och Julie blev tvungna att lämna klosterskolan, som stängdes ner i och med revolutionen, och de båda systrarna fick i stället hemundervisning.

Kung Ludvig XVI och drottning Marie Antoinette, liksom många andra franska aristokrater, avrättades med giljotin på torg runtom i Frankrike. Det var den franska revolutionen som ledde till "enkelt folks" frihet och revolutionärerna var definitivt emot den franska adeln. År 1794 fick myndigheterna reda på att François Clary innan revolutionens utbrott hade ansökt om adelskap. Monsieur Clary skulle bestraffas, kanske med att själv avrättas; problemet var bara att han redan hade avlidit. I stället arresterades hans äldsta son, Etienne Clary. Etiennes hustru, Susanne, gjorde allt för att fria sin make. Hon drog med sig Désirée till rådhuset och folkrepresentanten Albitte, i ett försök att be för Etiennes liv.

Susanne och Désirée var inte de enda som ville utbyta ett par ord med Albitte, kön var lång och Désirée ska ha somnat i väntrummet. När det blev svägerskornas tur ville Susanne inte väcka Désirée, i stället pratade hon ensam med Albitte. Hon var framgångsrik i sitt bedjande; folkrepresentanten gick med på att släppa Etienne fri. I sin lycka glömde Susanne helt bort sin svägerska i väntrummet.

När Désirée sedan vaknade var hon ensam i det mörka rådhuset, bortsett från att också Albittes sekreterare Joseph Bonaparte var där. Han följde den unga flickan hem och kom på så sätt att lära känna Désirée och familjen Clary väl, kom ofta på besök och tog senare även med sig sin yngre bror, Napoleon. Bröderna Bonaparte var flyktingar som kommit från Korsika och nu sökte lycka och framgång på fastlandet. Désirée förälskade sig i den unge generalen, Napoleon Bonaparte, och de förlovade sig som unga. Samtidigt gifte sig Joseph med Désirées syster Julie.

Snart skiljdes Désirée och Napoleon åt; han hade sina plikter som militär. De återsågs inte förrän några år senare. Då hade Napoleon ångrat sig, bad Désirée att glömma deras förlovning. Napoleon hade förälskat sig på nytt och skulle äkta den äldre, i Paris välkända salongsvärdinnan Joséphine de Beauharnais. Fästmannens svek sved i Désirée, vilket man kan förstå. Men även hon hittade senare en ny förälskelse; general Jean Baptiste Bernadotte, den blivande Karl XIV Johan av Sverige och Norge.

Désirée blev så småningom drottning Desideria, stammoder för dynastin Bernadotte på Sveriges tron. Hon, sidenhandlardottern som hade växt upp i revolutionens Frankrike och en gång hade varit förlovad med den blivande kejsar Napoleon av Frankrike.

En ung Désirée Clary.