Karl XV:s 142:a dödsdag

Karl XV var den tredje svenske, samt norske, kungen av dynastin Bernadotte. Denne kröntes år 1860, ett år efter att fadern Oskar I dött. Men Karl hade "styrt" landet tidigare än så. I två år, innan döden kom, låg kung Oskar allvarligt sjuk. Han var för svag för att regera sina två konungariken, därför fick den äldste sonen, det vill säga Karl, styra upp i rikena.

Kung Karl blev mycket populär hos folket, i Sverige han blev känd som 'Kron-Kalle'. Men han hade ingen större politisk makt.

Han var gift med prinsessan Lovisa av Nederländerna. Drottningen födde kungen en dotter och en son, sonen Carl Oscar avled dock som spädbarn. Efter detta kunde Lovisa inte få fler barn. Sverige hade ingen tronarvinge - inte Norge heller, som var i union med Sverige, för den delen. Karl XV försökte därför flera gånger få regeringen att tillåta att kungens dotter, prinsessan Lovisa, en dag skulle bli regerande drottning av Sverige och Norge. Men det var lönlöst, en kvinna kunde inte ärva tronen. Drottningarna Margareta (född 1353), Kristina (född 1626) och Ulrika Eleonora (född 1688) var tre undantag. Dessa tre kvinnor hade utsetts till regenter när inga andra alternativ fanns till hands. Den förstnämnda var en lysande monark, som blev mycket omtyckt av befolkningen i hela Kalmarunionen, som hon regerade över - Sverige, Danmark och Norge. Kristina var ett geni, en mycket lärd kvinna som satsade på svensk kultur och på ett glamouröst hovliv. Men man ansåg bara, på deras tid, att dessa kvinnliga regenter var oerhört klipska kvinnor och att det inte fanns många sådana. Margareta och Kristina var just två undantag, som Sverige hade turen att få som "kungar", men mer än så var det inte.

Ulrika Eleonora ärvde kronan från sin äldre bror Karl XII, då denne stupade i krig som ogift och barnlös. Hon var Sveriges regent i knappt två år, efter dessa två år överlämnade hon kungaposten till sin make, Fredrik I. Ulrika Eleonora är vår senaste kvinnliga monark, då Karl XV:s dotter Lovisa, som sagt, aldrig blev drottning av Sverige.

Nog om kvinnliga regenter, tillbaka till Kron-Kalle. Han var känd för sitt vilda kärleksliv, han sades ha ett barn i varenda svensk stad. Detta skvaller om kungens "affärer" drabbade hustrun Lovisa hårt, trots att det sällan syntes på henne, hon var en stolt kvinna. Hon gick bort våren 1871. Först då insåg hennes make, som ännu levde, hur mycket hon faktiskt hade betytt för honom. Hon hade alltid funnits där för honom, aldrig svikit honom. Men hade han förtjänat henne? Vad hade Karl gjort för sin drottning? Han sörjde henne djupt, blev allt mer avskärmad från omgivningen och blev samma år, kanske i samband med den svåra sorgen, allvarligt sjuk.

På sensommaren 1871 åkte kungen för att krya på sig till kurorten Aachen. På hemresan blev han dock allt sämre, han hann inte vägen upp till Stockholm, utan avled den 18 september 1872 i Malmö. Dödsorsaken var tarmtuberkulos.

I stället för prinsessan Lovisa blev Karl XV:s yngre bror, Oskar (II), svensk-norsk kung.

År 1909 restes Karls ryttarstaty, modellerad av Charles Friberg, på Djurgården i Stockholm, där man ännu kan se den stolte kungen till häst.

Karl XV:s stoft på dödsbädden.

Katarina Jagellonicas 431:a dödsdag

Katarina Jagellonica, prinsessa av Polen, gifte sig år 1562 med hertig Johan (III) av Sverige. De levde som familj, fick tre barn tillsammans, varav de två yngsta uppnådde vuxen ålder. Johans äldre bror, Erik XIV, var dock en sinnessjuk och maktlysten man. Åtminstone tre av Gustav Vasas söner var ute efter så mycket makt som möjligt, Erik såg halvbrodern Johan som ett hot och spärrade in denne och dennes familj på Gripsholms slott. Där satt Johan och Katarina i många år. Där föddes dottern Isabella och sonen Sigismund. Men 1567 försonades Johan och Erik. Erik avsattes året därpå, Johan och hans bror hertig Karl var förmodligen ganska mycket inblandade i detta.

1569 kröntes Johan III till Sveriges konung och Katarina Jagellonica till hans drottning. Drottningen levde ett förmodat lyckligt liv med kungen vid sin sida. Katarina var till en viss del politiskt engagerad, särskilt när det gällde religionsfrågor - Katarina själv var katolik livet ut, trots att Sverige sedan Gustav Vasas reformation har varit ett protestantiskt land.

På senare år led Katarina av gikt, något som drabbade henne allt värre ju äldre hon blev. Hon var elva år äldre än sin make. Han överlevde henne, då hon avled den 16 september 1583. Katarina Jagellonica gravsattes i Uppsala domkyrka, där hon ännu vilar.

Efter hennes död gifte Johan om sig med den unga, svenska adelsdamen Gunilla Bielke.

"Drottningen" i namnet Drottningholm är Katarina. Än idag har ön samma namn, som ett minne från den före detta polska prinsessan. Johan III, som var mycket intresserad av arkitektur, lät bygga ett slott åt sin gemål på holmen. Samma Drottningholms slott står dock inte där idag, det nuvarande slottets byggherrinna var drottning Hedvig Eleonora, som påbörjade projektet med slottsbygget på 1660-talet.

Gustaf VI Adolfs 41:a dödsdag

Gustaf VI Adolf är Sveriges senast avlidne kung. Han var äldste son till Gustaf V (som avled så sent som 1950, året Gustaf Adolf skulle fylla 68) och drottning Victoria. Gustaf VI Adolf var därför inte Sveriges kung under en särskilt lång period - fast allt är relativt, kungen satt på tronen i 22 år. Under dessa år blev han dock mycket omtyckt, det var han redan som kronprins. Han hade, i modern tid, ingen större politisk makt.

Gustaf Adolf spenderade mycket tid på sitt sommarresidens Sofiero, i Helsingborgs kommun. Där drabbades han i augusti 1973 av magsår, blev tvungen att opereras. Efter denna operation insjuknade hans majestät i lunginflammation. Detta blev hans direkta dödsorsak. Gustaf VI Adolf somnade in den 15 september 1973, klockan 20.35, på Helsingborgs lasarett. Han blev 90 år gammal och sörjdes djupt av miljontals svenskar.

Han var omgiven av närmaste familjen på lasarettet, in till sista minuten. Sonsonen Carl Gustaf blev alltså vid samma tid Sveriges nye monark och denne monark är än idag kung av Sverige, den sjunde monarken av dynastin Bernadotte.

Den avlidne kungens begravning, bortsett från själva gravsättningen, direktsändes på TV i SVT 1 och 2. Gustaf Adolf hade, precis som sin första gemål Margareta av Connaught 1920, bestämt sig för att begravas i det fria och slippa en kyrkas väggar. Därför vilar han bredvid sina båda hustrur Margareta och Louise på Kungliga begravningsplatsen i Hagaparken, Solna. Gustav Adolf var den förste svenske kung efter Karl IX (född 1550, död 1611) som inte begravts i Riddarholmskyrkan.

Karin Månsdotters 402:a dödsdag

Sjutton år gammal gifte sig knektdottern Karin Månsdotter av folket med den då dubbelt så gamle kung Erik XIV. Detta blev förstås en skandal. Inte kunde konungen av Sverige gifta sig med en flicka med så simpel bakgrund som Karin; hon var varken adlig eller kunglig! Hon hade tidigare arbetat på slottet som kammarjungfru åt Eriks yngsta halvsyster, Elisabet. Dessutom hade Erik och Karin redan två barn, Sigrid och Gustav, som alltså hade fötts innan paret ingick äktenskap. Inte gick det an!

Erik var, och blev med åren allt mer, sinnessjuk. Han hade främst förföljelsemani, fick för sig att alla var ute efter att mörda honom och ta tronen ifrån honom. Under dessa för kungen mycket svåra år, fanns Karin alltid där och stöttade honom. Men helt plötsligt, i september år 1568, tillfångatogs och avsattes Erik. Hans familj gick samma öde till mötes. Eriks yngre halvbror Johan utnämnde sig själv till kung Johan III. Brodern Karl (IX) hade också varit med på planerna att avsätta den "galne" kungen. Både Johan och Karl menade att Erik inte var en lämplig regent för Sverige.

I nio långa år förblev Erik och Karin fångar och flyttades runt mellan olika slott. Efter en period fick de inte ens vara tillsammans - då Karin och dottern Sigrid levde i relativt mild fångenskap på Åbo slott satt Erik någon helt annanstans. Sonen Gustav skickades visserligen, på order av Johan III, till Polen. Detta var något Karin Månsdotter fällde många tårar för.

Efter den före detta Erik XIV:s död 1577 friades Karin och Sigrid. Kung Johan hade förmodligen en del skuldkänslor över hur han behandlat den sorgsna, avsatta drottningen och hennes dotter. Han skänkte Karin gården Liuksiala med omgivningar, som låg i Finland, nära Tammerfors. Där levde Karin till en början tillsammans med Sigrid. Karin drog sig tillbaka, man hörde inte mycket gällande henne, men hon ska ha haft det gott ställt.

År 1582 bjöd Johan III och drottning Katarina Jagellonica Karin och Sigrid till Stockholms slott. Vid besöket fick Karin ännu mer mark i närheten av sin gård, i sin ägo.

Karin fick också träffa sonen Gustav år 1596, som då sedan länge var en vuxen man; mötet ägde rum i nuvarande Tallinn. Gustav återvände aldrig till Sverige efter att Johan skickat bort honom.

Karin Månsdotter avled den 13 september 1612. Hon hade haft ett omskakande liv; kanske var hon lycklig när hon tog sitt sista andetag, kanske inte. Hon begravdes i Åbo domkyrka; där vilar hon än idag som den enda drottning som begravts i Finland.

Karin, tecknad av den avsatte Erik XIV i hans fångenskap.

Ulrika Eleonora d.ä. 358 år!

Prinsessan Ulrikke Eleonore föddes den 11 september 1656 i Köpenhamn som sjätte och yngsta barn till kung Fredrik III och drottning Sofia Amalia av Danmark. Där växte hon upp med sina äldre syskon Kristian (V), Anna Sofia, Fredrika Amalia, Wilhelmine Ernestine och Georg. Av dem alla beskrevs Ulrika Eleonora som mildast, tåligast och barmhärtigast. Hon var en stor välgörare, både under tiden som dansk prinsessa och som svensk drottning. Då hon hade dessa egenskaper och detta goda sinne blev hon mycket omtyckt i sitt hemland, men även i Sverige.

"Jag tror inte att någon kunglig person har blivit så sörjd som Hennes Majestät. Här är en allmän gråt och jämmer, och alla människor går sorgklädda, i hela staden finnes knappt en aln svart tyg att köpa", som grevinnan De la Gardie uttryckte sig efter Ulrika Eleonoras död år 1693.

Ulrika Eleonoras tilltalsnamn ska ha varit Eleonora.

På sin tid ansågs hon vara "måttligt" vacker. Hon var inte ful, men inte heller en uppmärksammad skönhet. Själv tycker jag, av en del porträtt att bedöma, att hon var vacker för att vara avporträtterad under barocken. Jämför man med porträtt av andra kvinnor, som målats under samma tidsepok, föredrar jag ofta Ulrika Eleonoras "utseende". Porträtten kan självfallet ha "förskönats", åtminstone på det vis som var vackert då. Idag håller vi kanske inte alltid med om skönheten man såg i dessa porträtt då.

Karl XI av Sverige, Ulrika Eleonoras framtida gemål, framförde sitt frieri till henne när hon var nitton år gammal, 1675. Kungen själv var ett år äldre. Danmarks då nye kung - prinsessan Ulrika Eleonoras bror, Kristian V - samtyckte till äktenskapet. Men när det Skånska kriget bröt ut ett år senare, ångrade han sig och höll kvar sin yngsta syster i Köpenhamn. Ulrika Eleonora ska ha förälskat sig i kung Karl vid en första blick på porträttet av honom. Hon vägrade ge upp sin förlovning och gjorde allt för att hjälpa och visa svenska krigsfångar i Danmark sitt stöd. Hon pantsatte en del av sina dyrbara smycken för att kunna försörja dessa soldater.

Efter den slutna freden mellan Sverige och Danmark, landsteg Ulrika Eleonora dock år 1680 i Helsingborg, efter att ha färdats med skepp från Danmark. Inte heller Karl XI ska ha varit helt förtjust i sin blivande hustrus utseende vid första anblicken av henne. Men parets äktenskap blev trots allt lyckligt.

Porträtt som ska föreställa prinsessan Ulrika Eleonora av Danmark som barn, målat av Pierre Signac.

Julia 13 år!

Nej, Julia är ingen svensk drottning. Ingen kung heller, för den delen. I sådant fall vore hon kanske lite väl ung? Julia är hur som helst mitt namn och detta inlägg handlar främst om min 13-årsdag, som inföll igår, den 8 september 2014.

Jag fick på morgonen, innan jag gick till skolan, ett antal kungliga presenter. Exempelvis planschen 'Sveriges Rikes Regentlängd' av min mors moster och dennas man. Jag tackar så hjärtligt, en sådan har jag tittat på ett tag. Dessa planscher finns att köpa på de flesta kungliga slott jag har besökt; det första jag kommer att tänka på är Rosersbergs slott, men det är förmodligen inte det enda, är säker på att den finns på Drottningholm också.

Jag råkade för övrigt se den där planschen hoprullad i vår tvättstuga några gånger; jag brukar hänga där - alltså både tvätten och för att fördriva tiden.

Nu är fallet så att jag ska renovera mitt rum. Jag borde kanske ha gjort det för ett tag sedan, men så har inte skett (det kan bero på att jag inte riktigt har städat där ordentligt). Därför kan man ännu se den snygga Lilla Anna och Långa farbrorn-tapeten på väggarna, som har suttit där i elva år, inte Karl XIV Johan och Oskar II. Och därför ligger planschen ännu i "förpackningen".

Förpackad.

En del av planschen.

Jag fick också sällskaps- och strategispelet Risk av mina föräldrar. Jag måste medge att det ligger en 1700-talsanda över själva "spelkartongen". Spelet går ju dessutom ut på att, med hjälp av sina arméer, ta över världen - lite Napoleonkomplex-varning?

Samtliga avsnitt av "Hermans kungar" på DVD var en annan gåva. 'Hermans kungar' är tio samlade avsnitt om just Sveriges kungar ur dokumentärserien "Hermans historia", med Herman Lindqvist, som sändes i SVT åren 1991 till 2002. Serien är alltså rätt gammal, men intressant och lärorik, även om jag redan känner till i princip allt Lindqvist berättar om. Hittills har jag "bara" sett tre filmer: de gällande Karl XI, Karl XII och Jean Baptiste Bernadotte [Karl XIV Johan]. Varje avsnitt är mellan en och två timmar långt. Den kompletta samlingen är 'Gustav Vasa', 'Johan III', 'Karl IX', 'Gustav II Adolf'', 'Karl X Gustav', 'Karl XI', 'Karl XII', 'Gustav III', 'Gustav IV Adolf' och 'Jean Baptiste Bernadotte' (av någon anledning heter den delen inte 'Karl XIV Johan').

DVD-boxen.

Mina tre personliga favoriter.

Vill också dela med mig av en bild jag hittade på internet, förmodligen någon reklam för Expressen, då man tydligen tidigare fick en tidning och en av "Hermans kungar"-filmerna för 59 kronor. Tyckte att den var lite rolig.

En sista spännande present är...

... en kartong fylld med bubbelplast!

Nej, nu ska jag inte flamsa, i kartongen finns också något bättre än bubbelplast.

Nämligen en prydnadstallrik i porslin med en bild av Karl XIV Johan, samt hans valspråk: "Folkets kärlek min belöning".

Även en tallrik med Oskar II:s porträtt och valspråken "Brödrafolkens väl" och "Sveriges väl". Det första byttes ut mot det senare efter unionsupplösningen 1905.

Så jag tackar familjen för fina gåvor. Födelsedagen var lyckad! Kanske blir det mer historiska presenter om ett par veckor, då jag träffar fler släktingar och vänner? Vi får se, helt enkelt.

I morse satte jag för övrigt upp den här bilden till insidan av mitt skåp i skolan:

Jag skrev ut den från datorn, laminerade den och fäste den på skåpväggen med häftmassa. Enkelt! Och mycket tjusigare än alla The Fooo- och One Direction-posters.

Gustav III:s paviljong, med inslag av Kungliga Myntkabinettet

I söndags, den sista dagen i augusti månad, besökte jag Hagaparken och Gustav III:s paviljong. Jag är medveten om att det snart har gått en vecka sedan dess, men jag har varit för trött och lat för att blogga om det under veckan. Hur som helst, anledningen till att familjen åkte till Hagaparken var att vi skulle delta i Walk of Hope, en kampanj arrangerad av Barncancerfonden. Man går en tipspromenad runt parken, svarar på frågorna efter att man skänkt en summa pengar som sedan nyttjas av Barncancerfonden till att utveckla cancerforskning. Vi gick alltså denna tipspromenad, jag var lite krasslig, men det gick bra. När vi lämnat in våra svarsformulär promenerade vi tillbaka till kung Gustavs lustslott.

Gustav III:s paviljong sedd på håll.

Jag gick förresten förbi Kungliga begravningsplatsen på Karlsborg, där Gustaf VI Adolf, kronprinsessan Margareta, drottning Louise, prins Carl, prinsessan Ingeborg, prins Carl (den yngre), Sigvard Bernadotte och prins Bertil vilar.

Vi gick den sista guidade visningen på Gustav III:s paviljong för året, den 31 augusti klockan tre. Inträdet är gratis för omyndiga, kostar vuxna 100 kronor, men studenter eller den med Kulturarvskortet endast 50 kronor.

Slottet fotograferat i olika vinklar.

Slottets arkitekt hette Olof Tempelman - han var den man som senare utsågs till kunglig hovarkitekt av Gustav III:s son, Gustav IV Adolf. Gustav III gav sitt godkännande till Tempelmans ritningar av "paviljongen" år 1787, och bygget sattes då igång. Inredningen i gustaviansk stil stod främst inredningsarkitekten Louis Masreliez för, men även hans bror Jean Baptiste Masreliez var delaktig i detta.

Kung Oskar I lät på 1840-talet restaurera byggnaden i "modernare" stil. Flera av salarna ändrade då helt utseende, de gustavianska möblerna stuvades undan och väggarna fick en ny yta. På 1930-talet, då Gustav III:s paviljong blev ett museum, återställdes dock allt på det viset det sett ut på byggherrens tid, 1790-talet.

Gustav III:s matsal fotograferad på 1890-talet; så här såg den ut under Oskars regeringstid och de kommande åtta decennierna därefter.

Så klart får man inte fota på Gustav III:s paviljong heller (och den här gången blev det svårt att fotografera i smyg), så jag har åter lånat bilder från Google. De är inte många; ett av rummen, Gustav III:s Hagabibliotek, tycker jag är särskilt trevligt. Men detta bibliotek finns det alltså inte någon bild på. Även de två små sovgemaken på slottets andra våning är fina.

En annan vacker sal är Spegelsalongen, med fönster som vetter åt alla håll. Man ser tydligt vattnet, samt åtminstone en del av Hagaparken.

Den härligt solbelysta Spegelsalongen.

Kungens sängkammare; allt i finaste sidentyg. På väggen sitter en målning av Alexander Roslin, föreställande kung Henrik IV av Frankrike, en man Gustav III såg upp till. Den gamla mattan som tidigare rullats ut över golvet i detta rum finns numera inte kvar på slottet. Men den används av kungafamiljen vid vissa högtidliga tillställningar, senast vid prinsessan Leonores dop.

Gustav III trivdes väl på sitt "Hagas lilla slott", som från början med sina, enligt planen, rikt utsmyckade trädgårdar skulle likna ett litet Versailles. Denna dröm gick dock aldrig i uppfyllelse.

Gustav III:s paviljong var ändå en plats kungen kunde luta sig tillbaka på och slippa tänka på det stressiga hovlivet på Stockholms slott. Men trots detta hann inte Gustav nyttja sitt lustslott under en längre tid; det var just paviljongen han lämnade den 16 mars 1792 för att bege sig till Kungliga Operan i Stockholm, som han själv grundat. Kvällens maskeradbal blev hans död. Jacob Johan Anckarström träffade Gustav III med en kula i ryggen, kungen avled knappt två veckor senare av blodförgiftning.

Nu till något helt annat: I måndags, det vill säga den första september, åkte jag till Gamla Stan. Jag promenerade först några varv runt stadsdelen; tittade på slottet, statyer, Riddarholmskyrkan och försökte söka upp utpekade spökhus. Sedan gick jag och mamma till Kungliga Myntkabinettet, Slottsbacken. Jag har varit där tidigare, men det var länge sedan, alltså tiden innan "kunga-hysterin". Där kan man se gamla mynt och medaljer, svenska och utländska, men också exempelvis en version av Gustav III:s dödsmask.

Det var oerhört svårt att fota dessa, då ljuset reflekterades i glaset, men det ni ser är alltså några mynt från Karl XII:s regeringstid och några från Karl XIV Johans tid. Tänk om vi hade betalat med sådana i dagens Sverige...

Dagen var väldigt trevlig. Nu, som avslut på inlägget, vill jag dela med mig av en bild jag hittade på Instagram härom dagen. Tyckte att den var väldigt fin, med en sådan tjusig staty - dessutom ser man det höga tornet på monarkernas gravkyrka i bakgrunden!

Katarina Jagellonica 488 år!

Katarina Jagellonica föddes den 1 september 1526 i Kraków som prinsessan Katarzyna, yngsta dotter till kung Sigismund I av Polen och hans andra gemål Bona Sforza. Katarina växte upp i sin födelsestad tillsammans med sina fyra äldre syskon och sin halvsyster. Den tre år äldre Anna, som av syskonen stod Katarina närmast i ålder, var systern hon hade godast relation till.

Som barn fick Katarina Jagellonica lära sig att tala latin och sin mors modersmål, italienska.

När kung Sigismund avlidit 1548 flyttade hans hustru med döttrar till Masovien. En efter en giftes döttrarna bort med utländska kungligheter; först ut var Katarinas halvsyster Hedwig, sedan blev Isabella drottning av Ungern och 1556 var också Sofia Jagellonica gift. Kvar i Masovien levde de yngsta i syskonskaran, Anna och Katarina. Den sistnämnda hade flera friare: hertig Albrekt av Preussen, ärkehertig Ferdinand av Österrike samt tsar Ivan 'den förskräcklige' av Ryssland. Ett äktenskap mellan Katarina och kronprins Erik (XIV) av Sverige föreslogs också. Erik var inte intresserad - han gifte sig så småningom med den unga knektdottern Karin. Eriks yngre halvbror, Johan (III), blev dock nyfiken på den polska prinsessan. Han begav sig till hennes hemland och friade till den elva år äldre kvinnan. Katarinas bror, kung Sigismund II August, godkände Johans förfrågan om giftermål med systern. Katarina Jagellonica blev hertiginna av Finland och senare drottning av Sverige.

Porträtt föreställande Katarina, målat av Lucas Cranach d. y.