Karl XII 332 år!

Kung Karl XI skrev under sitt vuxna liv många almanacksanteckningar - utav dessa berättar många om sonen Karl (XII), om hans barndom och uppväxt. Då kronprins Karl föddes den 17 juni 1682 antecknade Karl XI följande rader:

"Den 17 juni, som var om lördagsmorgonen klockan tre fjärdingar på sju, blev min gemål förlossad och födde en son. Gud vare därför evinnerligen tack och lov, som haver hulpit henne, han hjälpa henne snart till sin förra hälsa igen!"

Lille Karl hade en äldre syster, prinsessan Hedvig Sofia, och skulle få ytterligare fem syskon. Endast ett av dessa, Ulrika Eleonora (d.y.), uppnådde vuxen ålder. Kungen var mycket förtjust i sin son och även i resten av sina barn. 1680/90-talets svenska kungafamilj gjorde många utflykter till bland annat Drottningholm, Djurgården (som på den tiden var kungens privata jaktmark) och Strömsholm.

År 1689 skrev Karl XI i sin almanacka:

"Den 2 jan. om aftonen låg prins Karl första gången uti sina rum och kom i manfolks händer."

Då Karl var den äldsta, och enda, sonen till kungaparet Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä. var han den som en dag skulle ärva kungakronan och bli Sveriges nye (enväldige) regent. Han behövde utbildas väl av de bästa lärare som gick att få. Karl var mycket intelligent och hade lätt för att lära. Tyska, franska och latin talade han flytande. Förmodligen lärde han sig senare i livet också enkel finska och polska. Framför allt ska han ha intresserat sig för matematik. Redan som barn var Karl också mycket intresserad av krigshistoria och även det militära i hans tid. Han följde ofta med sin far på jakt till häst.

Karl XI:s anteckningar om sonens barndom rör ofta dessa jakter och djuren prins Karl sköt. Då Karl (XII) var elva år, sju månader och nitton dagar gammal (som kungen noggrant skrev ned) har hans far skrivit följande i sin almanacka:

"Den 5 febr., som var om måndagen, var jag och prins Karl uppå björnjakt i Säterbo socken och uppå Vallbyskogen och bekommo en björn, vilken prins Karl sköt. Det sköt väl, sedan prins Karl hade skjutit, överste Rehnsköld, K. rådet greve Nils Gyldenstolpe och stallmästaren Esbjörn Reuterkrans med efter den, vilka alla sköto efter björnen, sedan björnen hade kastat sig för prins Karls skott och alltså fällde honom. Prins Karl sköt björnen in uppå högra sidan vid halsen, att kulan gick ända längs igenom hjärtat och ut uppå vänstra sidan igen."

Elva år gammal förlorade prins Karl sin mor - inte bara Ulrika Eleonoras make, döttrar och son sörjde henne, hela svenska folket gick sorgklädda efter att den älskade drottningen avlidit. Knappt fyra år senare - 1697 - gick även kungen, prinsens far, bort. Karl hade då ännu inte fyllt 15 år.

Ett halvår senare kröntes han dock till Sveriges, Götes och Vendes enväldige konung i Stockholms storkyrka. Vid 15 års ålder fick Karl XII den oinskränkta makten i ett av Europas mäktigaste riken.

Karl XII som barn, till höger, med systern Hedvig Sofia, till vänster.

Eftersom Karl XII är en av mina favoritregenter genom alla tidsepoker var jag så klart tvungen att fira hans födelsedag. För ungefär två månader sedan kom jag och en av mina bästa vänner, Astrid, överens om att åka in till centrala Stockholm och utsmycka statyn i Kungsträdgården lite grann...

Klockan nio i morse möttes vi och tog tunnelbanan till T-centralen. Vi promenerade genom Gallerian till Gustav Adolfs torg, rundade Operan och kom till Kungsträdgården. Där var det i princip helt tomt på folk. Jag och Astrid slog oss ned på en bänk. Astrid hälsade grattis med en text skriven på en ballong, som jag tagit med mig hemifrån. Jag skrev "Grattis på 332-årsdagen, Karl XII! Önskar Julia & Astrid" på en kartongskiva vi också tagit med oss. Sedan fäste vi helt enkelt ballongen i kedjan som omringar den tjusiga statyn, och knöt fast plakatet med snöre. Folk som undrade vad vi höll på med kom och tittade.

Ballongen och plakatet inringade med rött.

Det blev kanske inte riktigt så snyggt som vi hade tänkt oss, då vi inte fick tag på någon heliumballong som hade svävat bredvid Karl XII, men ändå rätt okej.

Jag och Astrid begav oss sedan till den älskade Livrustkammaren. Där finns en tillfällig utställning gällande framför allt Erik XIV och Elisabeth I av England. Det var kul att se, men det bästa har enligt mig alltid varit salen med alla dräkter, uniformer och klänningar som tillhört alla svenska kungar och drottningar från Gustav II Adolf och hans Maria Eleonora till Carl XVI Gustaf och Silvia. Så klart sjöng vi för födelsedagsbarnet, Karl XII, precis som vi gjorde för Karl XIV Johan på hans 251-årsdag den 26 januari.

Hurra för Karl den tolfte

vi ropar allesammans

Och önskar honom lycka

så leve han säll

Hur vi på jorden letar

det finns ej ska ni veta

en sådan gullig, maktlysten, enväldig konung som han

Så god, så glad, så snäll

Hurra!

Livrustkammaren har också en utställning om Spöket Laban. Man fick rita sin egen Laban, eller Labolina, och hänga upp på väggen om man hade lust. Jag och Astrid ritade varsin teckning. Självklart skrev jag "P.S. Karl XII fyller 332 år idag!" i papprets hörn innan jag hängde upp min Spöket Laban-teckning.

Ett att museets rum är egentligen ganska tragiskt. Där finns Gustav II Adolfs kläder han stupade i, även den blodiga linneduken hustrun Maria Eleonora hade hans hjärta inlindat i. Uniformen Karl XII bar då han sköts i Fredrikshald finns där likaså, liksom hatten med skotthålet. Även Gustav III:s maskeradkläder som han bar då han blev skjuten på Kungliga Operan i Stockholm går att studera på närmare håll. När det inte var någon annan än jag och Astrid i salen kröp jag runt på golvet bakom glasmontrarna för att titta närmare på kläderna, trots att jag har sett dem så många gånger...

En något mörk och suddig bild föreställande Astrid framför Karl XII:s uniform i Livrustkammaren.

Irriterande var bara att en familj kom in i rummet, tittade snabbt på Gustav III:s fina, gamla kläder då en av tonårsflickorna frågade:

- Är det Anckarström?

Nej, det är inte Jacob Johan Anckarströms dräkt. Det är stor skillnad på Anckarström och Gustav III. Anckarström mördade Gustav, det var inte tvärt om.

Jag köpte en tygkasse i Livrustkammaren med de svenska regenternas namn tryckta på tyget. Har sett den där förut, den här gången övertalade Astrid mig att köpa den. Känner mig nöjd.

Efter att ha lämnat det kära museet hälsade vi på kära Gustav III i statyform, lika fin som alltid. Då det tidigare duggat och varit lite kyligt (jag kände mig väldigt sommarklädd i skjorta och kjol [dagen till ära bar jag också min brosch med Karl XII:s monogram], då de flesta andra i Stockholm var klädda i jeans och jacka - dock frös jag inte) kom solen fram.

Vi hälsade god dag till vackra Karl XIV Johan vid Slussen.

Sedan promenerade vi längs Västerlånggatan och bestämde oss för att äta lunch på Taco Bar. Det blev nachochips med tre olika dippsåser.

Skål för födelsedagsbarnet, Karl XII!

Efter en trevlig lunchpaus tog vi oss till Stockholms slott, där vi fotograferade utsikten från slottets norra sida. Då hade det blivit kallare och mulet igen.

Jag och Astrid promenerade sedan tillbaka till Kungsan, för att se till att Kalle dussin mådde bra (samt för att checka att vår skylt och ballong satt kvar, vilket de gjorde). Vi försökte se diskreta ut, satte oss på vår vanliga parkbänk och studerade folk som kom gående och fick syn på skylten. En del skrattade, andra stirrade bara. En pojke i tioårsåldern satte upp fötterna på kedjan, precis bredvid vårt plakat. Sedan började han gunga kedjan fram och tillbaka - jag och Astrid väste ilsket för oss själva där vi satt på bänken.

En kvinna kom och ställde sig framför Karl XII, innanför den omringande kedjan. En annan kvinna knäppte en bild med sin kamera.

- Han är ju din, viskade Astrid och såg på statyns ansikte.

Kvinnan lämnade (som tur var) statyn.

Sedan köpte vi glass i en kiosk och gick tillbaka mot slottet. En väldig folkmassa stod samlad vid slottets östra fasad (förmodligen turister som ville fotografera ett av Stockholms kungliga slott). Jag undrade vad alla gjorde där. Astrid förklarade att något sensationellt uppträdande förmodligen var på gång.

- Som att Karl XII dansar tango.

- Med Gustav III, fyllde jag i.

Vi kikade in i Rikssalen på Stockholms slott. Vi lyckades se den enorma skulpturen föreställande Karl XIV Johan, som jag ville visa för Astrid.

Då vi återvände till den östra sidan av slottet gick vi upp för trappan där människor samlats tidigare. Vi såg inget speciellt. De tangodansande kungarna Karl XII och Gustav III hade väl, tråkigt nog, redan gett sig av.

Jag drog med mig Astrid till Riddarhuset, där Gustav Vasa poserar på ena sidan huset, Axel Oxenstierna på den andra. Vi var alltså på Riddarholmen och gick ett varv runt Riddarholmskyrkan. Det är ganska sorgligt att tänka på att många av Sveriges kungar och drottningar, de flesta flera hundra år gamla, ligger begravda innanför kyrkans väggar. De jag är mest förtjust i gör i alla fall det.

Jag sörjer Sveriges monarker utanför deras gravkyrka.

För tillfället förbereds Riddarholmskyrkan för Kungliga Dramatens teaterpjäs Carolus Rex, som handlar om just Karl XII. Föreställningen har premiär senare i juni och ska spelas upp i kyrkan.

Sedan var det dags att ta tunnelbanan hem. Vi gick då på tåget vid Gamla Stans tunnelbanestation, som var närmast Riddarholmen. På perrongen fick vi åter syn på Karl XIV Johans staty. Vi vinkade farväl och lämnade Gamla Stan för dagen, som varit mycket lyckad och otroligt mysig (med undantag för jobbiga människor i Livrustkammaren och vid statyer samt sorg utanför Riddarholmskyrkan). Nu blir jag nyfiken, undrar om plakatet och ballongen är kvar i Kungsträdgården. Kanske ska jag åka tillbaka i morgon för att kontrollera (eller inte)?