Säsong 2 av Historieätarna

Ikväll, klockan 20.00, sänds det andra avsnittet av den andra säsongen av Historieätarna i SVT1. Premiären för säsongen var alltså redan förra veckan, men jag hade inte möjlighet att blogga då. Den episoden handlade om romantiken, Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid. Skulle man ha missat det, men är intresserad av att se avsnittet, finns det här, på SVT Play. Kvällens avsnitt angår 1960-talet.

För den som aldrig har sett Historieätarna tidigare, kan jag berätta att det är en så kallad infotainmentserie, vilken Lotta Lundgren och Erik Haag medverkar i. De klär sig, lever, och viktigast av allt; äter, som man gjorde under en viss tidsepok (i det här fallet på 60-talet). I den första säsongen skildrades stormaktstiden, 1970-talet, den oskarianska eran, 1920-talet, frihetstiden samt beredskapstiden. Varje vecka besöker dessutom ett antal kända gäster epoken.

Ett TV-tips, ifall du skulle vara ledig en måndagskväll, klockan åtta.

Ulrika Eleonora d.y:s 273:e dödsdag

Man kan undra om prinsessan Ulrika Eleonora var särskilt lycklig, någonsin. Kanske som barn. Hon hade en godhjärtad mor som ansvarade för hennes uppfostran och en far som älskade alla sina barn. Men prinsessans mor, drottning Ulrika Eleonora den äldre, blev sjuk och avled när den yngsta dottern bara var fem år gammal. Fyra år senare blev också kung Karl XI sjuk i cancer och även han gick bort och lämnade tre barn - femton, fjorton och nio år gamla - efter sig.

Barnen hade sin farmor, riksänkedrottning Hedvig Eleonora, kvar. Hon förblev en tröst för dem, när deras föräldrar inte längre levde. Men kungafamiljen kom att drabbas av mer olycka; en dryg månad efter Karl XI:s död började slottet Tre Kronor brinna. Ingen omkom i olyckan, men av slottet fanns knappt något kvar när branden dog ut. Änkedrottningen och hennes barnbarn, som för stunden var utan hem, fick flytta till Wrangelska palatset, som då kom att kallas Kungshuset, på Riddarholmen. Det dröjde nära sextio år innan den helt nya svenska kungafamiljen, bestående av kung Adolf Fredrik, drottning Lovisa Ulrika och fyra barn, kunde flytta till det nya kungliga slottet i Stockholm.

Vid sekelskiftet, när 1700-talet inleddes, lämnade Ulrika Eleonoras bror, kung Karl XII, det svenska riket för att strida i det stora nordiska kriget nere på kontinenten. Kungshuset, hemma i Stockholm, låg för det mesta tyst och stilla.

År 1708 avled prinsessan Hedvig Sofia, gift hertiginna av Holstein-Gottorp, syster till Karl XII och Ulrika Eleonora, i smittkoppor, efter att ha vårdat sin son frisk från samma sjukdom. Den resterande kungliga familjen sörjde prinsessan, som ännu var ung när hon dog. Tio år senare stupade den som kanske sörjde henne mest, hennes bror kungen, i krig. Även Hedvig Eleonora var då död.

Ulrika Eleonora hade dock gift sig med en tysk lantgreve, Fredrik av Hessen-Kassel, några år tidigare. Det är mycket möjligt att hon då var glad, för några år. Efter år 1715 levde endast hon och Fredrik, med sitt hov, i Kungshuset. De fick inga barn tillsammans. Men Fredrik var inte barnlös, Ulrika Eleonoras kammarjungfru, den unga fröken Hedvig Taube, födde honom fyra barn.

Till en början försökte Ulrika Eleonora ignorera förbindelsen och verkade tolerant, men allt eftersom åren gick plågades hon mer och mer av den. Till slut slapp hon undan den; hon gick bort av samma orsak som sin syster, smittkoppor, den 24 november 1741. Hon blev femtiotre år gammal. Hur Fredrik, hennes gemål, reagerade på hennes död är oklart.

Drottning Ulrika Eleonora

Hedvig Eleonoras 299:e dödsdag

Hedvig Eleonora, född prinsessa av Holstein-Gottorp, levde ett långt och händelserikt liv. Hon var gift med en kung Karl, blev mor till en annan och fick se en tredje, sin sonson, kröna sig själv. Hon var alltså med och spelade en ganska viktig roll under hela den karolinska eran.

I februari år 1660 gick Karl X Gustav bort i lunginflammation. Hans änka, Hedvig Eleonora, var då inte äldre än tjugofyra år. Hon hade sin fyraårige son kvar i livet, som redan i den åldern blev Sveriges nye kung. Hans mor fick se honom växa upp till kung Karl XI.

Den unga riksänkedrottningen gifte aldrig om sig, utan trivdes med situationen hon var i. Trots att hon ledde sonens förmyndarregering i fjorton år, brydde hon sig inte särskilt mycket om uppgiften att styra riket. Hon ägnade sig åt Karl XI:s uppfostran och studier, kultur, slottsbyggen samt kortspel. Det var Hedvig Eleonora som lät uppföra Drottningholms slott på Lovön utanför Stockholm, samt lät bygga om Strömsholms slott till ett, på den tiden, modernt barockresidens.

Karl XI gifte sig med den danska prinsessan Ulrika Eleonora och tillsammans fick de sju barn, varav tre levde till vuxen ålder. Då drottning Ulrika Eleonora avled relativt ung, blev riksänkedrottning Hedvig Eleonora en föräldragestalt och trygghet för sina barnbarn: Hedvig Sofia, Karl och Ulrika Eleonora. Riksänkedrottningen beskrivs som sträng och dominant, barnbarnen hade sannerligen respekt för sin farmor. Men hon var också rättvis och ska ha haft ett sinne för humor.

Hennes enda son gick bort i pankreascancer år 1697. Tronföljaren hade då ännu inte fyllt femton år; likväl satte han själv kronan på sitt huvud och blev Sveriges enväldige konung ett halvår senare. Vid den tiden fick tonårskungen Karl XII besök av sin lite äldre kusin, Fredrik IV av Holstein-Gottorp - en levnadsglad herre som tyckte att det var en god idé att ha kalas varje dag. Den annars så blyge och stillsamme Karl rycktes med; han och hertig Fredrik gjorde en rad tanklösa, en del rätt hemska, upptåg i Stockholm, sommaren 1698. Dessa händelser kallas i historieböckerna för det holsteinska raseriet. Kungen och hertigen drack en del den där sommaren; när Hedvig Eleonora fick höra talas om vad de höll på med blev hon mycket besviken på sin sonson och ska ha vänt honom ryggen när hon fick se honom berusad. Karl XII, som var förtjust i sin farmor och ville ha hennes gillande, bad då om ursäkt och lovade att han aldrig skulle dricka vin igen. Det löftet ska ha faktiskt ha hållit, med undantag för i två "nödsituationer", långt senare, när han för länge sedan hade lämnat Sverige och dragit ut i krig.

Den ena var efter kalabaliken i Bender, 1713, då ett sådant tumult uppstod vid Karl XII:s visit i det Osmanska riket (dagens Turkiet). Kungen blev efter "striden" så törstig, att han var tvungen att dricka. Den enda drycken som fanns i närheten var dock vin, och han gjorde ett undantag. Den andra "nödsituationen" dök upp under Karls ritt till Stralsund, 1714. Han var förklädd och hade stannat vid ett värdshus för en rast. Men då ska någon ha tyckt sig känt igen kungen och Karl XII beställde omedelbart ett glas vin; i hela Europa var vida känt att kungen av Sverige endast drack vatten.

Nog om Karl XII; hans farmor Hedvig Eleonora oroade sig hur som helst mycket över hur det skulle gå för honom ute i Europa. Han lämnade Stockholm år 1700 för att leda sin här i det stora nordiska kriget. Han återsåg aldrig sin födelsestad och till Sverige, Lund, kom han först tillbaka i december år 1715. Då hade riksänkedrottningen redan avlidit; hon uppnådde en hög ålder, sjuttionio år.

Tre år senare stupade kungen i Halden i Norge. Tur var kanske att Hedvig Eleonora aldrig fick höra om det. Hon hade redan varit med om förlusten av kung Karls syster, Hedvig Sofia.

Hedvig Eleonora var en av två drottningar som har titulerats "riksänkedrottning". Den andra var Gustav Vasas tredje maka, Katarina Stenbock, som blev änka hundra år tidigare.

Riksänkedrottningen, porträtterad av David von Krafft, cirka år 1706.

Karl XI 359 år!

Efter ett års äktenskap med Karl X Gustav av Sverige, den 24 november 1655, nedkom drottning Hedvig Eleonora med sitt första barn. Det blev en son, en tronarvinge, som fick namnet Karl, efter pappa. Denna son kom också att bli kungaparets enda barn, då Karl Gustav avled en kort tid senare.

Kungen spenderade de flesta av sina sex år som regent i fält; han var inte i Stockholm när sonen föddes. Karl den yngre, den blivande Karl XI, hade fyllt fyra år när han träffade sin far för första gången, inför en riksdag i Göteborg. Men en dryg månad efter riksdagens öppning, den 13 februari 1660, gick Karl X Gustav bort efter att ha insjuknat i lunginflammation. Den lille Karl lärde alltså aldrig känna sin far och företrädare på tronen; i stället stod han mycket nära sin mor hela livet.

När kungens död offentliggjordes sörjdes monarken, samtidigt som man hyllade den nye, fyraårige kungen i hela landet. Karl XI var en blek, späd och sjuklig pojke. Och för denne lille pojke bugade de mest inflytelserika politikerna och adelsmännen som hade kommit till den där riksdagen i Göteborg. Man kan undra vad den unge kungen själv tyckte om att stå i rampljuset. Det skulle han visserligen göra i många år framåt, som stormaktsriket Sveriges härskare.

Denna kolt bars av den fyra år gamle Karl XI, när han tog emot folkets hyllningar i Göteborg. Idag finns den bevarad i Livrustkammaren.

Karl XI växte upp i en kammare under sin mors, änkedrottningens, våning på sydöstra sidan av det dåvarande slottet Tre Kronor. Trots att han titulerades kung fick han självklart inte styra sitt rike själv, förrän han myndigförklarades. Under tiden regerade en förmyndarregering som leddes av änkedrottning Hedvig Eleonora. De andra ledamöterna var några äldre, rika män ur den svenska adeln, som riksdrotsen Per Brahe, rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie, riksmarsken och riksamiralen Carl Gustaf Wrangel samt riksskattmästaren Herman Fleming. Karl X Gustavs yngre bror, pfalzgreven Adolf Johan, var mycket intresserad av att få sitta med i brorsonens förmyndarregering. Men han var inte omtyckt i Sverige, så det fick han inte, något han kände sig mycket illa behandlad för.

Kungen, som skulle växa upp till härskare, behövde liksom alla andra unga prinsar och furstar utbilda sig. Karl X Gustav hade, strax innan sin död, utsett sin handsekreterare Edmund Figrelius till ansvarig för Karl XI:s studier. Figrelius adlades under namnet Gripenhielm och blev professor vid Uppsala universitet. När han alltså hade ansvaret för vad den unge kungen skulle lära sig, menade han att denne skulle börja med att läsa om kristendomen; religionen var oerhört viktig under stormaktstiden och Karl XI var mycket religiös som vuxen. Därefter fokuserade man på språk; han skulle läsa svenska, tyska och finska, de huvudsakliga språk man talade i det svenska riket vid den här tiden. Givetvis måste Karl lära sig latin, även franska och gärna italienska, spanska, engelska och slaviska språk.

För att bli en god regent skulle han också kunna historia, statsrätt, geografi, astronomi, lantmäteri, arkitektur, krigskonst, medicin, måleri samt skulptur. Tyckte åtminstone Gripenhielm. Men undervisningen gick inte riktigt som planerat. Ganska snart visade det sig att Karl hade grava läs- och skrivsvårigheter; idag skulle vi säga att kungen hade dyslexi. När han var nio år gammal fick han genomföra en serie prov, och när man fick se resultaten av dessa förstod man att han knappt kunde stava och hade svårt för att läsa.

På 1600-talet visste man lite om dyslexi och man visste därför inte heller hur man skulle reagera på provresultaten. Förmyndarregeringen skyllde allt på Karls lärare, och dessa skyllde på förmyndarregeringen. Hedvig Eleonora ojade sig och undrade hur det skulle gå för sonen. Hon tyckte att han behövde en paus ifrån studierna, han som var så klen. Han borde få vistas mer i friska luften, menade änkedrottningen.

Karl XI trivdes i naturen och försökte spendera så mycket tid utomhus som möjligt. Han blev en skicklig ryttare och var redan som barn en duktig jägare. Hur många och vilka djur han sköt finns protokollfört, från varje jakt.

Livet ut var Karl samma bleka, klena och tystlåtna människa. Han sade sällan mycket på mötena med rådet, trots att han redan som sexåring fick ge sin första audiens för en fransk ambassadör. Gripenhielms utbildningsplaner fullföljdes aldrig. Men Karl XI styrde stormaktsriket med skicklighet och har gjort mycket för Sveriges historia.

Sveriges femårige kung.

Johan III:s 422:a dödsdag

Efter att ha avsatt sin äldre bror, kung Erik XIV, satte Johan III triumferande Sveriges kungakrona på sitt huvud. Han var en omtyckt kung, åtminstone till en början, då svenskarna var glada över att ha blivit av med den sinnessjuke Erik. Särskilt adeln, som inte hade glömt de av Erik utförda Sturemorden, på sex inflytelserika rikemän.

Men allt eftersom åren gick blev Johan en mycket ensam man. Hans gemål, drottning Katarina Jagellonica, gick bort på hösten 1583. Några år senare gifte kungen om sig med den unga adelsfröken Gunilla Johansdotter Bielke. Deras äktenskap blev, till skillnad från hans första, inte lyckligt.

Johans yngre bror, Karl, hade varit en god vän i ungdomsåren, på den tiden då de tillsammans hade motsatt sig Erik XIV, som då ännu styrde Sverige. Men sedan Johan blivit kung var Karl avundsjuk och pratade inte längre med brodern. Därför avled Johan III stilla i sin ensamhet den 17 november 1592 på Stockholms slott. Så värst gammal blev han inte, kan man tycka idag, 54 år. Men på 1500-talet var det en ganska normal dödsålder.

Kungen begravdes i Uppsala domkyrka, vid Katarina Jagellonicas sida. När änkedrottning Gunilla dog några år senare begravdes även hon intill sin forna gemål.

Sveriges nye konung blev Johan III:s son från det första äktenskapet: Sigismund. Denne kom senare att fördrivas från landet av sin farbror, hertig Karl, som själv tog tronen i besittning. Men det är en annan historia.

Johan III, porträtterad av Johan Baptista van Uther.

Gustaf VI Adolf 132 år!

Klockan 16.25, den 11 november 1882 nedkom kronprinsessan Victoria med sitt första barn på Stockholms slott. Det sköts salut för prinsen, 42 skott avlossades. Fadern var kronprins Gustaf, son till kung Oskar II och drottning Sofia. Den nyfödde sonen, som var lördagsbarn, döptes till Oscar Fredrik Wilhelm Olaf Gustaf Adolf. De två sista namnen kom att bli hans kunganamn.

Dopet ägde rum i det så kallade Vita havet, i Festvåningen på Stockholms slott. Ärkebiskopen som döpte prinsen hette Anton Niklas Sundberg. Samtidigt utnämndes Gustaf Adolf till hertig av Skåne.

Prinsen undervisades, senare tillsammans med sina två yngre bröder, privat på slottet. Den första guvernanten var mamsell Ida Borin. När Gustaf Adolf blev äldre fick han i stället doktor Carl Svedelius till lärare. Prinsen hade lätt för att lära och kom att bli en mycket bildad yngling. Borträknat svenska talade han tyska, franska och engelska flytande samt kunde även förstå latin och italienska. Han avlade studentexamen vid sekelskiftet, år 1900. Han utbildade sig vidare vid Uppsala universitet. Gustaf Adolf var mycket intresserad av historiska utgrävningar och var livet ut en amatörarkeolog.

Han tog också officersexamen år 1902. Han avslutade sin militära karriär år 1928 som generallöjtnant.

Som barn reste prins Gustaf Adolf reste ofta till Baden med sin mor. På slottet Mainau träffade han sina morföräldrar, storhertigparet Fredrik I och Louise av Baden. Hertigen av Skåne spenderade också tid med sina farföräldrar, främst farmor Sofia, om somrarna på Ulriksdals slott.

Den blivande Gustaf VI Adolf levde ett långt och händelserikt liv. Ändå fick han vänta mycket länge på att bli kung; han skulle fylla 68 år när han väl ärvde kungatiteln av sin far, Gustaf V.

Hertigen av Skåne, tre år gammal, med lillebror hertig Wilhelm av Södermanland.

Gustaf V:s och Victorias tre söner: prinsarna Erik, Wilhelm och Gustaf Adolf.

Maria Eleonora 415 år!

Prinsessan Maria Eleonora av Brandenburg föddes den 11 november 1599 i Königsberg, dagens Kaliningrad. Föräldrarna var kurfurst Johan Sigismund och kurfurstinnan Anna av Brandenburg, född prinsessa av Preussen.

Maria Eleonora växte upp tillsammans med två äldre syskon, brodern Georg Vilhelm och systern Anna Sofia, samt med två yngre: Katarina och Joakim Sigismund. Prinsessan fostrades, på begäran av sin mor, på protestantiskt vis. Det var delvis därför man i Sverige tänkte att hon kunde bli en mycket god svensk drottning. En annan anledning till detta var Maria Eleonoras skönhet; på sin tid ansågs hon vara en av Europas vackraste prinsessor och senare Europas vackraste drottning.

Redan år 1615 framförde den tysk-svenske diplomaten Hieronymus von Birckholtz en förfrågan om giftermål mellan Maria Eleonora och Sveriges kung Gustav II Adolf, till kurfursten av Brandenburg. Denne sade inte nej till förslaget, men ville ha betänketid. Fyra år senare, utan att ha lämnat något svar på förfrågan, avled Johan Sigismund. Maria Eleonora var då tjugo år gammal.

Det året gjorde kung Gustav Adolf, tillsammans med sin svåger Johan Kasimir av Pfalz, en hemlig resa till Berlin. Förberedelserna höll man tyst om; kungen ville träffa prinsessan han planerades äkta utan en massa kunglig pompa och ståt. Både Maria Eleonora och hennes systrar blev mycket förtjusta i den 25-årige Gustav II Adolf. Men deras bror, ny kurfurste av Brandenburg, och deras mor sade nej.

Året därpå kom Gustav Adolf tillbaka på besök. Av oklar anledning hade Maria Eleonoras mor Anna då ändrat sin åsikt om bröllopet; hon ville att det skulle bli av i alla fall. Men då brodern Georg Vilhelm fortfarande tyckte att Gustav II Adolf inte dög, reste Anna själv med döttrarna Maria Eleonora och Katarina till Sverige.

Till en början var kungen av Sverige och prinsessan av Brandenburg nog lyckliga tillsammans, men då Gustav Adolf drog ut i krig lämnades Maria Eleonora ensam i Stockholm. Endast ett av deras barn levde till vuxen ålder. När dottern var sex år stupade hennes far i trettioåriga kriget och modern blev då utom sig av sorg och tvingades lämna den nya drottning Kristina ifrån sig. Maria Eleonora avled ensam på slottet Tre Kronor år 1655.

Den 20-åriga prinsessan Maria Eleonora.

Desideria 237 år!

Den franske sidenhandlaren François Clary var gift med dottern till en sjökapten: Françoise Rose Clary, född Somis. De var bosatta i Marseille i sydöstra Frankrike, hade redan åtta barn tillsammans. Det nionde föddes den 8 november 1777 och fick dopnamnen Bernhardine Eugénie Désirée.

Désirée växte upp med sina äldre syskon, de som ännu bodde hemma, i Marseille. Familjen hade det gott ställt och Désirée och systern Julie undervisades i klosterskola tillsammans. Vid den här tiden rådde dock oro i hela Frankrike, Paris invånare samlades utanför slottet i Versailles och ropade saker som "död åt kungen". Den franska revolutionen tog sin början och invånarna i Marseille, inkluderat familjen Clary, la märke till det. Désirée och Julie blev tvungna att lämna klosterskolan, som stängdes ner i och med revolutionen, och de båda systrarna fick i stället hemundervisning.

Kung Ludvig XVI och drottning Marie Antoinette, liksom många andra franska aristokrater, avrättades med giljotin på torg runtom i Frankrike. Det var den franska revolutionen som ledde till "enkelt folks" frihet och revolutionärerna var definitivt emot den franska adeln. År 1794 fick myndigheterna reda på att François Clary innan revolutionens utbrott hade ansökt om adelskap. Monsieur Clary skulle bestraffas, kanske med att själv avrättas; problemet var bara att han redan hade avlidit. I stället arresterades hans äldsta son, Etienne Clary. Etiennes hustru, Susanne, gjorde allt för att fria sin make. Hon drog med sig Désirée till rådhuset och folkrepresentanten Albitte, i ett försök att be för Etiennes liv.

Susanne och Désirée var inte de enda som ville utbyta ett par ord med Albitte, kön var lång och Désirée ska ha somnat i väntrummet. När det blev svägerskornas tur ville Susanne inte väcka Désirée, i stället pratade hon ensam med Albitte. Hon var framgångsrik i sitt bedjande; folkrepresentanten gick med på att släppa Etienne fri. I sin lycka glömde Susanne helt bort sin svägerska i väntrummet.

När Désirée sedan vaknade var hon ensam i det mörka rådhuset, bortsett från att också Albittes sekreterare Joseph Bonaparte var där. Han följde den unga flickan hem och kom på så sätt att lära känna Désirée och familjen Clary väl, kom ofta på besök och tog senare även med sig sin yngre bror, Napoleon. Bröderna Bonaparte var flyktingar som kommit från Korsika och nu sökte lycka och framgång på fastlandet. Désirée förälskade sig i den unge generalen, Napoleon Bonaparte, och de förlovade sig som unga. Samtidigt gifte sig Joseph med Désirées syster Julie.

Snart skiljdes Désirée och Napoleon åt; han hade sina plikter som militär. De återsågs inte förrän några år senare. Då hade Napoleon ångrat sig, bad Désirée att glömma deras förlovning. Napoleon hade förälskat sig på nytt och skulle äkta den äldre, i Paris välkända salongsvärdinnan Joséphine de Beauharnais. Fästmannens svek sved i Désirée, vilket man kan förstå. Men även hon hittade senare en ny förälskelse; general Jean Baptiste Bernadotte, den blivande Karl XIV Johan av Sverige och Norge.

Désirée blev så småningom drottning Desideria, stammoder för dynastin Bernadotte på Sveriges tron. Hon, sidenhandlardottern som hade växt upp i revolutionens Frankrike och en gång hade varit förlovad med den blivande kejsar Napoleon av Frankrike.

En ung Désirée Clary.

Karl X Gustav 392 år!

Den 8 november 1622 födde prinsessan Katarina Vasa av Sverige, pfalzgrevinna, sitt fjärde barn; en son som döptes till Karl Gustav. Fadern var pfalzgreven Johan Kasimir. Paret hade flytt till Sverige när det trettioåriga kriget hade brutit ut i deras hemtrakter, dagens Tyskland, och levde därefter kungligt på Nyköpingshus. Katarina var dotter till den avlidne Karl IX av Sverige och hade en god relation till sin halvbror, kung Gustav II Adolf.

Karl Gustav växte upp i Sverige med sina fyra syskon: Christina Magdalena, Maria Eufrosyne, Eleonora Katarina och Adolf Johan. Karl Gustav var den äldsta sonen, så när Gustav II Adolf stupade i krig år 1632 och hans enda dotter Kristina blev drottning, blev också Karl Gustav svensk arvfurste; han skulle bli Sveriges kung om Kristina inte fick några söner.

Både Karl Gustav och hans yngre syster Maria Eufrosyne tillbringade en del tid vid hovet i Stockholm som barn. De båda var jämngamla med den unga drottningen, som också var deras kusin. I ungdomsår stod Karl Gustav och Kristina varandra nära; möjligt är att de i tonåren påbörjade en gemensam kärlekshistoria och planerade att en dag ingå äktenskap. Karl Gustav blev dock tvungen att lämna Kristina och Sverige för en utlandsresa år 1638. Målet med resan var att han skulle lära sig så mycket om europeisk kultur och historia som möjligt. Han fick lära sig nya språk och träffa andra kungligheter; mycket tid spenderade han vid det franska hovet.

Efter ett par år, hösten 1640, kom han hem och reste till Stockholm för att träffa drottning Kristina. Hon var glad över att återse honom, men när det gällde giftermålsplanerna hade hon ändrat sin inställning totalt. Kristina hade lovat sig själv att aldrig gifta sig, ett löfte hon höll.

Att aldrig ingå äktenskap var inte den enda framtidsplanen Kristina hade. Hon hade i hemlighet konverterat till katolicismen, en religion som var förbjuden i Sverige, och planerade att flytta utomlands. Men då kunde hon inte längre kalla sig "drottning av Sverige". År 1654 chockade hon Sveriges befolkning med nyheten att hon tänkte abdikera och flytta till Rom. Regenttiteln tänkte hon skänka till sin kusin, Karl Gustav.

Även Karl Gustav måste ha blivit förvånad. Men han blev gärna kung Karl X Gustav, den förste monarken av den pfalziska ätten på Sveriges tron.

Karl Gustav, porträtterad vid trontillträdet av Sébastien Bourdon.

Gustav II Adolfs 382:a dödsdag

År 1630 bestämde sig Gustav II Adolf för att tillsammans med sina svenska trupper bege sig till dagens Tyskland, för att delta i det trettioåriga kriget. Kriget hade redan pågått i tolv år, men nu ville Gustav Adolf ställa sig protestanternas sida och slåss för sin religion! Så sade han, åtminstone. Att han skulle kämpa mot den tysk-romerske kejsaren, för att förhindra att denne spred sin katolska tro till de protestantiska staterna. Men kanske önskade den svenske kungen bara inflytande i resten av Europa, samt makten över Östersjöområdet? Gustav II Adolf var redan en framstående fältherre, som hade lett sin armé i flera krig; men även den bäste soldat överlever inte dem alla.

Efter två år på tysk mark stod det ett av det trettioåriga krigets mest avgörande slag vid småstaden Lützen. På den protestantiska sidan stred Sverige och Sachsen, mot det tysk-romerska riket. På denna plats mötte kung Gustav Adolf den tyske hertigen, fältmarskalken och befälhavaren Albrecht von Wallenstein, den 6 november 1632.

Det var tidig morgon, dimman låg tät i luften. Gustav Adolf kämpade och Sverige-Sachsens vinst var nära. Men plötsligt träffades hans imponerande stridshäst Streiff av en kula, i halsen. Kungen fick ett skott i vänster armbåge. Hästen hade ont och Gustav Adolf kunde inte tygla honom. Streiff vacklade in i dimman. där både kung och häst omringades av fiendesoldater. En av dem sköt Gustav II Adolf i ryggen och denne ramlade då av sin stora häst, som i sin skräck galopperade iväg. Gustav Adolf låg kvar på marken och hade ingen styrka kvar. Tyskarna stack honom i bröstet med sina värjor flera gånger, tills de kunde vara säkra på att han var död. Då plundrades hans kropp och fienden flydde sin väg, in i striden.

Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen. En vacker målning av Carl Wahlbom från 1855.

I Stockholm fick man inte höra talas om kungens död förrän drygt en månad efter slaget vid Lützen. Först skulle hans kropp balsameras och därefter kläddes den i guld och silver. Gustav II Adolf hade begärt att få begravas i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Han blev också den svenske kung som inledde traditionen att man som svensk kunglighet skulle begravas i denna kyrka. Alla svenska kungar, drottningar, prinsar och prinsessor från Gustav Adolfs tid till och med Gustaf V och drottning Victoria, med undantag för drottning Kristina, ligger begravda i Riddarholmskyrkan.

Hans drottning Maria Eleonora sörjde förtvivlad sin gemål. Hon ska ha gråtit "förskräckligt" ofta. Hennes dotters, Kristinas, förmyndarregering ansåg att hon var tokig och tog henne därför inte på allvar. Maria Eleonora fick inte sitta med i förmyndarregeringen och fick inte heller uppfostra sin dotter. Man kan tänka sig att de nyheterna fick henne att gråta ännu mer.

Varje dag ville den nyblivna änkedrottningen besöka Gustav Adolfs kista, där hon satt stilla och sörjde. Hon hade dessutom bett om att få hans hjärta, som hon alltid ville ha i sin närhet. Hon hade det inlindat i en linneduk, i en liten kista i sin kammare.

Vad hästen Streiff angår, sprang han omkring på slagfältet vid Lützen i panik. Han var fortfarande vid liv när slaget var avgjort och man fångade då in honom för att transportera honom till Sverige. Men Streiff var skadad och fick inte hjälp i tid; han avled på vägen. I Stockholm beslöt man att stoppa upp hästen, för att hålla minnet av den ståtliga springare han en gång var vid liv. Träställningen som man skulle trä huden på var dock för liten och därför är den uppstoppade Streiff mindre än den verkliga hästen. Än idag finns Streiff kvar i Livrustkammaren på Stockholms slott. Likaså Gustav II Adolfs kläder från slaget vid Lützen, samt Maria Eleonoras blodiga duk som hon förvarade sin älskades hjärta i.

Stridshästen Streiff i Livrustkammaren.

Minnet av Gustav Adolf lever kvar. I Sverige är den 6 november flaggdag, till minne av den ståtlige kungens död. En tradition från 1800-talet som hör till detta datum är att äta Gustav Adolfsbakelse.

Flera skulpturer föreställande Gustav II Adolf har också rests, ett par hundra år efter hans död; i Stockholm, Göteborg, Halmstad, Sundsvall, Borås, Luleå. Umeå, Åbo (i Finland), Tartu (i Estland), Lützen, Bremen, Stralsund (i Tyskland), St. Peter (i USA) och på Färingsö.

I Lützen finns dessutom ett minnesmärke, kallat Schwedenstein, på den specifika plats Gustav Adolf sägs ha stupat på.

Karin Månsdotter 464 år!

Karin Månsdotter var flickan av folket som blev kungens frilla, gifte sig med honom och då blev drottning av Sverige. Så har man hört berättas om henne. Inte mycket är känt om Karins bakgrund, då hon kom från en mycket "enkel" familj. Hon föddes i Uppland den 6 november 1550 som son till Måns, en landsknekt, och dennes maka Ingrid. Ingrid var en bonddotter från Trögds härad, i Enköpingstrakten.

En berättelse om hur kung Erik XIV upptäckte knektdottern lyder att han såg henne stå på ett torg i Stockholm och sälja nötter. Hon var ung och mycket vacker och han ska ha blivit så förälskad i henne att han genast anställde henne vid hovet, för att jämt kunna vara i hennes närhet.

Förmodligen gick det inte till på det viset; bilden av Erik XIV och Karin Månsdotter romantiserades mycket på 1800-talet. Då målades också flera kända porträtt av paret, där den sinnessjuke Eriks huvud vilar i hans starka gemåls knä.
Men sant är att Karin var anställd vid hovet. Hov var prinsessan Elisabets, Erik XIV:s halvsysters, kammarjungfru och skötte även om ett av kungens frillobarn. Vid tiden då Erik fick upp ögonen för henne var hon bara femton år gammal. Han var trettiotvå. Men Karin blev också förtjust i honom och parets första barn, dottern Sigrid, föddes år 1566, året efter att Karin och Erik mött varandra.

År 1568 gifte sig kungen med sin frilla; vilken skandal! Karin var fortfarande nästan inte mer än ett barn, arton år skulle hon fylla. Arton år skulle hon också fylla när hon, Erik och deras barn fängslades. Då hade hon varit Sveriges drottning i knappt tre månader. Under den tiden hade hon varit lycklig, men de närmaste åren skulle bli sorgdrabbade.

Karin Månsdotter levde ett omvandlande liv. Knekten Måns och bonddottern Sigrid anade förmodligen inte att deras dotter någonsin skulle bli drottning, när hon föddes.

En kanske något romantiserad bild av Karins och Eriks kärlek; del av målning av Georg von Rosen från 1871.

Gustav III:s och Sofia Magdalenas 248:e bröllopsdag

Prins Gustav och prinsessan Sofia Magdalena föddes samma år, 1746, men i två olika kungariken. Det ena kungariket är Sverige och det andra är Danmark; dessa två nationer hade varit i konflikt med varandra sedan 1500-talet, med undantag för korta uppehåll. Till sist blev man trött på alla bråk och krig och började fundera på hur man skulle kunna förbättra de dåliga relationerna mellan svenska och danska regenter. Den enklaste utvägen till fred var äktenskap, konvenansäktenskap.

Sverige hade en ung kronprins och Danmark hade en lika ung prinsessa. Kanske skulle de en dag kunna bli ett lyckligt par? Dessa äktenskapsförhandlingar inleddes redan när Gustav och Sofia Magdalena var barn. De båda var endast sex år gamla när deras trolovning eklaterades. Då hade de knappt någon aning om vem den blivande livspartnern var.

Diskussionerna gällande det framtida kungliga bröllopet lades snart på is, men återupptogs av den danska regeringen år 1760. Prins Gustavs mor, drottning Lovisa Ulrika, gillade inte tanken på att hennes älsklingsson skulle gifta sig med den danska prinsessan. Lovisa Ulrika var född preussisk prinsessa och var därför mycket tyskvänlig. Hon ville först inte acceptera någon annan svärdotter än en tysk prinsessa. Men Lovisa Ulrika hade inte mycket att säga till om; kronprins Gustav tyckte, i alla fall till en början, själv att Sofia Magdalena skulle bli en lämplig gemål. Och den 3 april 1766 offentliggjordes förlovningen.

Man firade detta i både Stockholm och Köpenhamn. Vid det svenska hovet visades ett porträtt av den blivande kronprinsessan, Sofia Magdalena, upp. Gustav var inte helt obekväm med vad han såg, men Lovisa Ulrika blev inte förtjust. Hon ska ha yttrat sig:
"Gustav, du tycks redan ha förälskat dig i henne! Hon ser dum ut."
Gustavs yngre bror, prins Karl, var så att säga kungafamiljens hackkyckling och till denne sade drottningen:
"Hon skulle passa till hustru åt dig."

Den 1 oktober 1766 gifte sig Sofia Magdalena med kronprins Gustav per ombud, i Kristiansborgs slottskyrka. Den verkliga brudgummen var alltså inte närvarande. Därefter fördes prinsessan i kunglig slup över till Sverige. Hon välkomnades av Gustav i Hälsningborg och tillsammans reste de, med hennes följe, upp till Stockholm. Kronprinsparet gjorde dock flera stopp på vägen. Sofia Magdalena fick då träffa Gustavs familj informellt. Först sin svärfar, kung Adolf Fredrik, och de två svågrarna, Karl och Fredrik Adolf. Kungen mottog henne med värme; prinsessan kom även någorlunda väl överens med svågrarna. Men när hon senare fick se drottningen och sin svägerska, Sofia Albertina, blev mötet något kyligare. Under resten av Lovisa Ulrikas levnadstid skulle Sofia Magdalena frukta henne.

Drottning Lovisa Ulrika såg ned på Sofia Magdalena och behandlade henne mycket illa; förtalade henne och spred elaka rykten om henne. Kanske inte redan första gången de möttes, men när kronprinsessan hade flyttat in på Stockholms slott blev hennes liv inte särskilt roligt.

Sofia Magdalena officiella möte med hela det svenska hovet ägde rum på Drottningholms slott den 28 oktober. De flesta som var där ansåg att hon var mycket vacker, men blyg och reserverad. Vid den här tiden skulle en ung prinsessa helst vara mycket frispråkig och alltid kunna lätta upp stämningen, genom att bara yttra några ord. Sådan var helt enkelt inte Sofia Magdalenas natur, till skillnad från kronprinsens.

Den 4 november förrättades deras andra vigsel i slottskyrkan på Stockholms slott. Åter bländade bruden den svenska adeln med sin skönhet. Bröllopet firades också med flera stora fester och baler; Sofia Magdalena var en duktig dansös, som imponerade med sin elegans.

Gustavs respektive Sofia Magdalenas kläder från bröllopet.

Kronprinsen visade inte mycket intresse för sin maka. Hon gjorde inte heller mycket för att fånga hans uppmärksamhet, även om hon kunde ha behövt den. Varje dag lade hon dock ned mycket tid på sin utstyrsel, kanske i ett försök att få Gustav att lägga märka till henne. Det lyckades inte väl, i stället pekade drottningen och prinsessan Sofia Albertina ut henne som fåfäng.

Ett par år efter bröllopet inledde Gustav en kärleksaffär med friherrinnan Charlotte Du Rietz. Det blev hans enda kända utomäktenskapliga förbindelse. Stackars Sofia Magdalena försökte ignorera vad hon hörde och låtsades som om hon ingenting visste. Eller att hon inte brydde sig. Charlotte Du Rietz var en attraktiv kvinna och många rika herrar var ute efter henne. Hon hade heller inga problem med att växla mellan sina älskare och när kronprins Gustav fick reda på att hon "inte var honom trogen" bröt han kontakten med henne.

Kungen avled och ännu hade ingen ny tronarvinge fötts. Den nye kung Gustav III började fundera på skilsmässa, men han avråddes ifrån att tänka den tanken ut. Till slut fick han hjälp av sin hovstallmästare, Adolf Fredrik Munck, att närma sig sin gemål. Munck assisterade Gustav och Sofia Magdalena i den kungliga sängkammaren; år 1778 föddes en svensk kronprins som döptes till Gustav Adolf. Detta gav upphov till rykten om att Gustav III egentligen inte var barnets far, utan att Sofia Magdalena hade haft en "affär" med "Muncken". Du kan läsa mer om detta i ett tidigare blogginlägg, här.

Fyra år efter den blivande Gustav IV Adolfs födelse kom ännu en prins till världen, Karl Gustav. Denne var mycket svag och gick bort som ettåring; han sörjdes djupt av både mor och far.

Gustav III:s och Sofia Magdalenas relation förbättrades alltså efter cirka elva år, men kanske var de inte gjorda för varandra. En del historiker menar att kungen var mer intresserad av män än av kvinnor. Det kan självfallet ingen vara säker på idag, det förblir Gustavs egen hemlighet.

Gustav III och Sofia Magdalena med sonen, Gustav Adolf.

Gustaf VI Adolfs och Louises 91:a bröllopsdag

Hela Sveriges befolkning sörjde kronprinsessan Margareta, som avled på Stockholms slott i maj år 1920. Hon blev bara trettioåtta år gammal.

"Nu har solstrålen på Stockholms slott slocknat", sade statsminister Hjalmar Branting strax efter att han fått höra om Margaretas död.
Margareta var solstrålen på slottet. Hon kunde föra sig och konversera som en kronprinsessa skulle, samtidigt som hon kunde skratta och vara avslappnad i mer privata sammanhang. Hon hade många intressen; hon målade och fotograferade. Dessutom ägnade hon sig åt sport och gjorde mycket stora framsteg för damidrotten i Sverige.

Hennes make, kronprins Gustaf Adolf, var förtvivlad, vilket inte är förvånande. Likaså hennes barn; Gustaf Adolf, Sigvard, Ingrid, Bertil och Carl Johan.

Margareta av Connaught var född brittisk prinsessa. Hon var dotterdotter till drottning Viktoria och kusin till den dåvarande kung Georg V av Storbritannien. När kronprins Gustaf Adolf senare åkte för att besöka sin avlidna gemåls familj och hemland fick han återse en avlägsen släkting till Margareta: Lady Louise Mountbatten. Louise hade varit på besök hos kronprinsparet av Sverige en gång tidigare, på Drottningholms slott. Det var länge sedan, vid första världskrigets utbrott 1914. Louise och hennes mor hade då först avlagt visit hos den ryska tsaritsan Alexandra, som var moster till Louise. Sedan hade de gjort ett stopp i Sverige och då tagits varmt emot att Gustaf Adolf och Margareta.

Louise var fortfarande ung och ogift. Gustaf Adolf föll för hennes charm. Den 3 november 1923 gifte de sig i slottskapellet på St James's Palace i London. Kung Georg V och hans drottning Mary anordnade det kungliga bröllopet.

Först den 10 december var kronprinsen, tillsammans med sin nya prinsessa, tillbaka i Sverige. Paret landsteg då i Göteborg och reste samma kväll med tåg upp till huvudstaden. Där mottogs Louise av brudgummens familj, som bestod av hans far kung Gustaf V, hans mor drottning Victoria, hans bror prins Wilhelm och så klart Gustaf Adolfs fem barn från äktenskapet med prinsessan Margareta.

Louise fick aldrig några egna barn, men hon var trots det mycket barnkär. Hon behandlade Margaretas barn som sina egna och blev också en extramamma för dem. Relationen mellan makarna Gustaf Adolf och Louise förblev mycket god. Han blev senare en folkkär kung och hon en folkkär drottning.

Gustaf Adolf och Louise, fotograferade vid bröllopet.

Gustav IV Adolf 236 år!

Natten till den 1 november 1778 var stämningen spänd på Stockholms slott. Drottningen, Sofia Magdalena, skulle när som helst nedkomma med sitt första barn, efter tolv års äktenskap med kung Gustav III. Hon hade fyllt trettiotvå år; idag låter det kanske inte som en särskilt hög ålder för en kvinna som ska få barn för första gången. Men i 1770-talets Sverige ansåg man, framför allt i högadeln och vid hovet, att Sofia Magdalena borde ha fött barn för länge sedan. Särskilt då hon varit gift med kungen så länge.

Sofia Magdalena hade i övrigt inte heller något gott rykte hos kungafamiljen. Hennes svärmor, änkedrottning Lovisa Ulrika, avskydde henne. Drottningen, den danska prinsessan, var mycket intresserad av mode och klädde sig gärna i vackra skrudar. Hon lade ner tid på sitt utseende, kanske för att hon inte hade så mycket annat att komma med. Hon ville förmodligen charma sin gemål, som annars sällan tog någon notis om henne. Men då skrattade Sofia Magdalenas svägerskor bakom ryggen på henne, svågrarna fnyste åt henne och deras mor änkedrottningen kallade henne fåfäng. Sofia Magdalena var mycket blyg och vågade sällan ta det första steget till en konversation. Detsamma gällde när hon skulle samtala med sin make. Så fram till tiden strax innan Gustav IV Adolfs födelse talade kungen och drottningen av Sverige knappt med varandra.

För att föra kungen och drottningen närmare varandra gjorde hovstallmästaren Adolf Fredrik Munck ett ingripande genom ett privat besök i drottningens sängkammare. Gustav III var förstås också närvarande och man skulle kunna säga att Munck undervisade kungaparet i sexualkunskap. Han var framgångsrik i undervisningen, för den 1 november 1778 föddes som sagt en son, en kronprins, på Stockholms slott. Gustav III och Sofia Magdalena var mycket lyckliga och detta förbättrade deras relation till varandra.

Men genast börjades rykten spridas i den svenska överklassen; Kungen var inte far till barnet. Nej, Sofia Magdalena hade tydligen haft ett utomäktenskapligt förhållande med hovstallmästaren, Adolf Fredrik Munck. Vilken skandal!

Någon som inte väntade med att sprida dessa rykten vidare var Gustav III:s mor, Lovisa Ulrika. Kanske förstod hon att allt bara var lögner, men med sin avsky för Sofia Magdalena hade hon inga problem med att utsätta sin svärdotter för förnedring. Kung Gustav kunde dock inte förlåta sin mor när han fått reda på att hon faktiskt hade gett upphov till en del av ryktena, och han förvisade henne från Stockholms slott. Han återsåg henne inte förrän hon låg på dödsbädden, i juli 1782.

När kungen och drottningen äntligen konverserade med varandra och såg på varandra med värme i blicken föddes ännu en son, år 1782. Denne döptes till Karl Gustav. Gustav III var lyckligare än någonsin, men prinsen var liten och klen. Han avled året därpå och det bringade kungen djup hjärtesorg. Sofia Magdalena sörjde nog hon också, även om hon inte visade det lika tydligt.

Gustav IV Adolf blev alltså ett ensambarn. Han fick en mycket sträng uppfostran och hade inga jämngamla lekkamrater. När han väl hade tid för lek var det nästan alltid med någon tjänare.

Kronprins Gustav Adolf, sittande till leksakshäst med hjul.

Kronprinsen umgicks inte heller mycket med sina föräldrar. Ändå drabbade faderns död honom mycket hårt, vilket inte är så konstigt. Gustav Adolf var endast tretton år gammal när Gustav III sköts av Jacob Johan Anckarström på operamaskeraden år 1792. Detta ledde till blodförgiftning, som blev kungens död; han gick bort bara två veckor efter att maskeradbalen hade ägt rum.

Gustav Adolf fick då, mer intensivt än tidigare, lära sig allt han behövde kunna för att en dag bli Sveriges konung. Kung var han ju visserligen redan till titeln, men regera skulle han inte få göra förrän några år in i framtiden. Förmyndarregeringen sköttes under tiden av Gustav Adolfs farbror, hertig Karl; den blivande Karl XIII.

Kanske präglades Gustav IV Adolfs vuxna liv av hans svåra barndom. Jag skulle gissa på att han är en av Sveriges mest olyckliga kungar någonsin. För inte gick det så bra för honom som monark heller.

Den fjortonårige blivande kungen, porträtterad av Per Krafft den äldre.