Margareta Leijonhufvuds 463:e dödsdag

År 1536 gifte sig den då 20 år gamla Margareta Eriksdotter Leijonhufvud, dotter till Erik Abrahamsson Leijonhufvud och Ebba Eriksdotter Vasa, med den 20 år äldre kung Gustav Vasa av Sverige. Hon var honom en trofast hustru, blev mycket omtyckt av både sin make och av svenska folket.

Efter en tids sjukdom förklarades Margareta dödssjuk. På dödsbädden ska hon ha tackat kung Gustav för sin ställning som Sveriges drottning. Hon ska också ha bett sina åtta överlevande barn att alltid hålla sams, något som bröderna Erik (XIV), Johan (III) och Karl (IX) inte lyckades något vidare med i framtiden. Erik var visserligen inte son till Margareta, utan halvbror till hennes och Gustav Vasas många barn, då han fötts i kungens första äktenskap med Katarina av Sachsen-Lauenburg.

Antecknat finns också att en solförmörkelse inträffade när Margareta Leijonhufvud hade tagit sitt sista andetag i livet, den 26 augusti 1551. Men om detta är bokstavligt menat eller inte, är okänt. Drottningen sörjdes i alla fall djupt av sin gemål och sina barn. Hon var inte gammal när hon avled; 35 år. Pengar donerades efter hennes död till kyrkor, sjukhus och skolor, enligt hennes testamente.

Margareta ligger begravd i Uppsala domkyrka.

Margareta Leijonhufvud avbildad på sitt gravmonument.

Ulriksdals slott

I förrgår, den 24 augusti, besökte jag Ulriksdals slott - ett av de elva svenska kungliga slotten. Slottet uppfördes i senrenässansstil under åren omkring 1640 för den inflytelserike fältmarskalken Jacob De la Gardie. Arkitekten hette då Hans Jacob Kristler. Slottet fick namnet Jacobsdals slott, efter Jacob De la Gardie, när de båda flygelbyggnaderna stod färdiga 1645.

Efter Jacob De la Gardies död 1652 ärvde sonen Magnus Gabriel De la Gardie Jacobsdal. Han sålde det i sin tur vidare till drottning Kristina, som uppskattade slottet mycket. Vid drottningens abdikation 1654 lämnade hon dock tillbaka Jacobsdals slott till Magnus Gabriel och hans hustru Maria Eufrosyne av Pfalz. I entrén till Ulriksdals slott hänger därför idag två porträtt av Magnus Gabriel De la Gardie och ett av Maria Eufrosyne (samt ett av den unge Karl [XII]).

Änkedrottning Hedvig Eleonora, Karl X Gustavs gemål och Maria Eufrosynes svägerska, köpte Jacobsdals slott år 1669. Hedvig Eleonora lät arkitekten Nicodemus Tessin d.ä. renovera Jacobsdals slott och bygga om det till ett, vid den tidpunkten, modernt barockslott. Detsamma gjorde änkedrottningen med Drottningholms slott och Strömsholms slott. Hedvig Eleonora höll sig främst till Jacobsdal, om hon inte spenderade tid på Stockholms slott.

Dagens Ulriksdals slott, fotograferat av mig i olika vinklar.

I juli 1684 besökte drottning Ulrika Eleonora (d.ä.) sin svärmor, änkedrottning Hedvig Eleonora, på Jacobsdals slott. Ulrika Eleonora var höggravid för fjärde gången. Äldsta dottern Hedvig Sofia och äldsta sonen Karl (XII), levde ännu och de båda skulle komma att uppnå vuxen ålder. Prins Gustaf var också vid liv, men skulle inte vara det länge till. Drottningen hoppades på att den kommande födseln av hennes fjärde barn skulle gå bra. Men allt gick så fort, Ulrika Eleonora hann inte ta sig till Stockholms slott när värkarna hade satt igång - prins Ulrik föddes på Jacobsdals slott, den 22 juli. Slottets värdinna, Hedvig Eleonora, var chockad, men mycket lycklig. I kungafamiljens glädjeyra skänkte hon slottet till sin yngsta sonson, Ulrik. Från och med att denne erhöll slottet i dopgåva har det kallats Ulriksdals slott.

Porträtt av prins Ulriks föräldrar, på Ulriksdals slott.

Tragiskt nog avled prins Ulrik 1685, ett år gammal. Brodern Gustaf gick bort samma år. Ulriksdals slott kom åter i Hedvig Eleonoras ägo. Det var det fram till hennes död 1715, då slottet blev statens egendom.

Ulriksdals slott var obebott under några decennier av 1700-talet, men stod inte helt öde. Drottning Lovisa Ulrika inrättade Ulriksdals slottsteater, eller Confidencen, på slottsområdet 1753. Slottets salar användes också emellanåt som festlokaler av Gustav III. Dennes gemål, Sofia Magdalena, levde på slottet som änkedrottning och avled där år 1813.

Från år 1822 användes slottet av Karl XIV Johan som invalidinrättning för svenska krigsveteraner från Finska kriget och Napoleonkrigen. Den siste av dessa veteraner dog 1849. Ulriksdals slott stod åter tomt.

Kung Karl XV och drottning Lovisa spenderade mycket tid på slottet under 1860- och 1870-talen. Här samlade Karl antika föremål, porslinsserviser och vaser samt blandad konst - porträtt och landskapsmålningar. Kungen själv var en skicklig målare och flera av hans tavlor hänger på Ulriksdals slott.

Målning av Karl XV; en vinterdag på Djurgården.

Drottning Sofia, Oskar II:s änka och Karl XV:s svägerska, bodde en tid på slottet efter sin makes död 1907. Hon lät inreda en salong i nyrokoko-stil. Man förmodar att "tapeterna" som satts upp på väggarna har broderats av prinsessan Sofia Albertina - yngre syster till kungarna Gustav III och Karl XIII - och hennes hovdamer.

Det sägs för övrigt att greven, riksrådet och fältmarskalken Carl Gustaf Wrangel ska ha sovit i en av de gamla sängarna som finns på Ulriksdals slott, men detta är förmodligen inget mer än en skröna.

I ett av rummen täcks väggarna helt av blå- och rödmönstrat porslin från 1700-talet. Lite ovanligt, med tanke på att plattorna är så gamla.

Drottning Hedvig Eleonoras välbevarade skrivbord har flyttats till Ulriksdals slott, där man helt enkelt kan besöka det.

Ett porträtt av änkedrottningen hänger på väggen ovan skrivbordet.

Kronprins Gustaf (VI) Adolf levde med sin andra hustru Louise på Ulriksdals slott från 1920-talet. Med dem var också Gustaf Adolfs fem barn från hans tidigare äktenskap med Margareta av Connaught; Gustaf Adolf, Sigvard, Ingrid, Bertil och Carl Johan. Kronprinsen bestämde att den dunkla Riddarsalen, som stod orörd sedan Karl XV:s tid, skulle bli ett familjeanpassat vardagsrum. Salen ljusades upp. De nya, modernare möblerna designades av Carl Malmsten. Än idag ser salen ut som den gjorde på Gustaf Adolfs och Louises tid. Även köket står stilla i tiden.

Kokrummet på Ulriksdals slott.

Jag och min familj gick en guidad visning. Salarnas inredningsstilar är, som du, kära läsare, förmodligen redan har förstått, blandade. Som sagt, allt från senrenässans till 20-talsstil, så Ulriksdals slott var kul att utforska. När visningen var över gick jag och tittade snabbt tillbaka på allt, samt fotade några rum här och var. Fotografering är egentligen förbjuden, men jag var så elak att jag smygfotade (utan blixt) när slottet var så gott som tomt. I entrén hängde också ett inramat brev undertecknat av Karl XIV Johan, som jag ville fotografera. Men då tittade kvinnan som tog inträde lite misstänksamt på mig och jag fick lägga mobiltelefonen i fickan utan att ha tagit några bilder.

I slottets "målarrum" för barn kan man rita en teckning och hänga upp den på väggen. Det var inget jag gjorde, men jag kikade på teckningarna av andra som redan hängde på väggarna. En av dessa skrattade jag åt; den var en tryckt bild av Magnus Gabriel De la Gardie och Maria Eufrosyne av Pfalz - men utan kläder.

"Hur skulle Magnus Gabriel och Maria Eufrosyne vara klädda om de hade levt idag? Rita egna kläder åt paret.", stod det på pappret.

Maria Eufrosyne och Magnus Gabriel porträtterade av Hendrik Münnichhoven 1653.

Frågan är; hade paret sett ut så här 2014?

Vi fikade på Ulriksdals slottscafé. Där inne hänger, på väggarna, porslinstallrikar med bilder av Sveriges monarker med gemåler från 1523. Dock med undantag för Katarina av Sachsen-Lauenburg, Katarina Stenbock och Gunilla Bielke.

Har man betalat inträde för Ulriksdals slott kommer man också in på Orangerimuseet, det före detta orangeriet, där det i början av 1600-talet odlades apelsiner och citroner. Idag är det ett skulpturmuseum, där man kan få syn på några svenska kungar. Där får man inte heller fotografera, men jag gjorde det i alla fall. Igen.

Skulptur föreställande Karl XIV Johan till häst, snarlik den staty som idag står vid Slussplan, Stockholm.

Ett urval Karl XII-skulpturer.

Byst à la Karl XII.

Det var vad som hände under mitt besök på Ulriksdals slottsområde. Ett mycket trevligt slott. Jag planerar att bo där om vårarna, resten av året håller jag till på Stockholms slott - om jag inte då och då gör en dagsutflykt till Rosendal. (I wish.)

Tjusig blomsterrabatt!

Gustav Vasas och Katarina Stenbocks 462:a bröllopsdag

Drottning Margareta Leijonhufvud, Gustav Vasas andra gemål, avled i augusti 1551 och lämnade efter sig en kär make och tio barn. Gustav ska ha sörjt sin hustru, men redan samma år började han söka efter en ny drottning. I sitt första äktenskap hade kungen, efter en lång rad friarförsök, gift sig med den tyska prinsessan Katarina av Sachsen-Lauenburg. Gustav Vasa visste hur krångligt det kunde vara att finna sig en gemål utomlands och letade nu därför efter en svensk kvinna.

Han kom att intressera sig för den unga och vackra Katarina Gustavsdotter Stenbock, som alltså var dotter till riksrådet Gustav Olofsson Stenbock. Katarina, som nyss fyllt sexton, var inte ett dugg intresserad av den 52-årige, illaluktande kungen. När Gustav kom för att besöka henne i barndomshemmet Torpa stenhus, strax utanför Borås, gjorde Katarina allt för att undvika honom. Hon gömde sig och bad om att inte bli upptäckt. Men så klart hade inte en ung, adlig kvinna någon som helst valfrihet på 1550-talet när det gällde hennes framtida make - särskilt inte om det var självaste konungen som önskade att få henne till brud. Inte bara önskade, utan snarare krävde att gifta sig med henne.

Katarinas far, Gustav Stenbock, hade inga problem med att hans dotter skulle bli drottning. Katarinas lycka var inte det viktiga. Hon skulle få en hög position, likaså hennes föräldrar i och med att deras dotter blev Sveriges drottning. Några som dock motsatte sig det planerade äktenskapet var Sveriges präster. Dessa menade att ett äktenskap mellan Gustav Vasa och Katarina Stenbock inte skulle vara förenligt med Bibelns bud. Och inte hade detta med den stora åldersskillnaden att göra, som vi förmodligen skulle reagera på idag - Katarina skulle ännu vara omyndig och Gustav en äldre man som går mot att bli gubbe. Nej, Katarinas mor var nämligen syster till kungens bortgångna gemål Margareta. Det innebär att Gustavs och Margareta Leijonhufvuds gemensamma barn var Katarina Stenbocks kusiner. Skulle Katarina bli konungens brud skulle hon också bli styvmor till sina kusiner, vilket inte alls gick an - åtminstone inte enligt svenska kyrkan.

Gustav Vasa hade bestämt sig för att ingå äktenskap med Katarina Stenbock och vägrade att ge vika för de nedsättande kommentarer han fick av präster. Kungen var envis, trots att han länge upprördes över kyrkans reaktion på valet av brud. Till slut fick han sin vilja igenom - den 22 augusti 1552 gifte han sig med den 39 år yngre, till giftermålet motvilliga, Katarina i Vadstena klosterkyrka.

Äktenskapet ska inte ha varit lyckligt. Katarina födde inga barn så länge hon levde. Dessutom införde Gustav Vasa under sina sista regeringsår en lag som begränsade åldersskillnaden mellan två blivande äkta makar. Bruden fick alltså inte vara "för många" år yngre eller äldre än brudgummen.

Desiderias 185:e kröningsdag

Desideria - eller Désirée, som hon kallade sig själv - är känd som den svenska drottningen som avskydde Sverige. Eller åtminstone ogillade Sverige. Särskilt om vintrarna, då temperaturen var och är bra mycket lägre än om vintern i sydliga franska Marseille, Désirées födelsestad.

Désirées make, Jean Baptiste Bernadotte, kallades Karl Johan i Sverige, från och med landstigningen i Helsingborg 1810. Av en slump valdes han till Sveriges tronföljare. Det kan vi tacka (eller klandra, om man så vill) löjtnant Carl Otto Mörner för, som reste till Paris och sökte upp Napoleons franske marskalk, helt på eget initiativ. Och om inte drottning Kristina hade abdikerat ogift 1654, hade förmodligen aldrig Karl XII blivit kung - hade han i sin tur aldrig stupat barnlös 1718 i Halden, hade förmodligen aldrig Ulrika Eleonora d.y. blivit regerande drottning. Hade hon inte givit kronan till sin man, som inte heller hade några barn inom äktenskapet, hade troligtvis aldrig Adolf Fredrik blivit kung. Hade inte hans sonson Gustav IV Adolf avsatts 1809, hade Karl XIII aldrig blivit kung och aldrig heller behövt adoptera den franske marskalk Bernadotte. Och då hade inte Carl XVI Gustaf inte varit Sveriges konung idag. (Ja, jag tycker om att tänka tillbaka på alla samband och släktband i den kungliga svenska historien.)

Egentligen kan man alltså tacka hur många personer som helst för att Jean Bernadotte i maj 1818 kröntes till kung Karl XIV Johan av Sverige och Norge. Vid den tidpunkten levde dock drottning Desideria inkognito i varma Paris under titeln hertiginnan av Gotland, där hon hade sina vänner och väninnor och där dessutom hennes modersmål talades av alla. I Paris skulle hon stanna till 1823.

År 1822 var Karl XIV Johans och Desiderias enda gemensamma barn, sonen Oskar (I) ute på friarresa i Europa. Hans far hade föreslagit flera utländska prinsessor som var lämpliga som framtida brud åt kronprinsen. En av prinsessorna som stod på Karl Johan lista var Joséphine av Leuchtenberg, dotter till Eugène de Beauharnais och Augusta av Bayern, samt sondotter till Napoleon I:s första gemål, kejsarinnan Joséphine de Beauharnais av Frankrike. Oskar ansågs under 1820-talet vara Europas stiligaste prins och prinsessan Joséphine var en strålande skönhet. De föll genast för varandra, efter en tid som besökare i Eugène de Beauharnais furstendöme Eichstätt friade kronprins Oskar till Joséphine.

När allt var ordnat för kronprinsens äktenskap med prinsessan av Leuchtenberg, bestämde sig Désirée för att i juni 1823 göra Joséphine, den blivande drottning Josefina av Sverige och Norge, sällskap på resan till Stockholm. Där vigdes prinsessan vid kronprinsens sida i Storkyrkan den 19 juni.

Det var också i Storkyrkan Desideria kröntes till Sveriges och Norges drottning den 21 augusti 1829. Många föreslog att drottningen, som var katolik, skulle konvertera till protestantismen i och med kröningen. Men Désirée motsatte sig detta och höll sig till den katolska läran livet ut. Som maken hade gjort, kröntes Desideria aldrig till drottning i Trondheim, Norge, fastän hon erhöll titeln "Norges drottning".

Som drottning fick Desideria sitt eget hov - till hovmästarinna utnämndes Désirées brorsdotter, Marcelle Tascher de la Pagerie. Marcelle skulle komma att stå Désirée närmast under de första åren som nykrönt drottning av Sverige.

Karl XIV Johan hade ett mycket häftigt humör. Många gånger under sin regeringstid skrek och gormade han om att straffa någon (exempelvis Aftonbladets redaktör, som kungen ofta upprördes över) som Karl Johan själv menade var emot honom. Désirée lyckades lugna sin gemål, sade sedan stilla till konungens till en början chockade ministrar att Karl Johan aldrig skulle göra en fluga förnär.

Efter Karl XIV Johans död förblev Désirée änkedrottning i sexton år, levde ett stillsamt och tillbakadraget liv som nattuggla på Stockholms slott. När hon hade ork och lust umgicks hon med sin son, sin svärdotter och sina fem barnbarn - som alla var mycket förtjusta i tokiga gamla farmor.

Drottning Desideria i kröningsdräkt.

Sofia Magdalenas 201:a dödsdag

Drottning Sofia Magdalena, före detta prinsessa av Danmark, hade nog inget särskilt roligt liv. Vid fem års ålder förlovades hon med den jämngamla kronprins Gustav (III) av Sverige. Femton år senare ingick paret konvenansäktenskap.
Den nyblivna svenska kronprinsessan hade ingen god relation till sin svärmor, drottning Lovisa Ulrika. Drottningen hade fördomar om Danmark, frös ut den blyga och tystlåtna Sofia Magdalena som den svenska kungafamiljen så småningom knappt visste av. Den blivande Gustav III, Sofia Magdalenas gemål, brydde sig inte mycket om sin hustru de första åren av äktenskapet. De sågs bara tillsammans i formella sammanhang.

Efter att det "nyblivna" kungaparets första gemensamma barn föddes, 12 år efter bröllopet, närmade sig dock makarna varandra och var nu inte lika stela i varandras sällskap. Då kronprins Gustav Adolf skulle fylla fyra fick han en lillebror; Karl Gustav, kungaparets andra son. Denne avled dock endast ett år gammal - prinsen, hertigen av Småland, sörjdes djupt av föräldrarna.

1792 sköts Gustav III på Kungliga Operan i Stockholm, blodförgiftades och avled cirka två veckor efter att skottet, som Jacob Johan Anckarström avlossat, träffade honom i ryggen.
- Så avskyvärt! Vilken  grym nedrighet!
På det viset uttryckte sig Sofia Magdalena förtvivlad då Gustav låg på dödsbädden.

Sonen Gustav Adolf växte upp, blev kung av Sverige - men avsattes i en statskupp 1809 efter att den svenska provinsen Finland gått förlorad till tsar Alexander I av Ryssland. Gustav Adolf med familj landsförvisades från det resterande Sverige. Ensam kvar - med undantag för sin svåger, kung Karl XIII, och sina två svägerskor, stod änkedrottning Sofia Magdalena. Hon återsåg aldrig sin son, även om hon brevväxlade med honom livet ut.

Efter makens död hade hon flyttat till Ulriksdals slott, för att undkomma det stela hovlivet. På Ulriksdal bodde änkedrottningen om sommaren ensam med sina tjänare. Hon fick ofta besök av goda väninnor.

Författarinnan och salongsvärden Germaine de Staël, den svenske ambassadörens i Paris, Erik Magnus Staël von Holstein, hustru, var en person som fick chansen att möta Sofia Magdalena under dennas sista levnadsår. Madame de Staël imponerades verkligt av den gamla kvinnan.

Sofia Magdalena hann, innan sin död, möta de båda män som utsågs till svenska tronföljare. Karl XIII hade inga barn inom äktenskapet med Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorp, därför adopterade han först den danske prinsen Kristian August (som senare bytte namn till Karl August, då Kristian ansågs vara ett stötande namn i Sverige, efter historien om Kristian II Tyrann och Stockholms blodbad). Men denne drabbades av ett slaganfall när han satt till häst, föll av hästen och avled hastigt. Senare skulle det bli den franske marskalken Jean Baptiste Bernadottes, a.k.a. Karl Johans, tur att utses till Sveriges nye kronprins.

Karl Johan, som Jean Baptiste kallades i Sverige, bad Sofia Magdalena om ursäkt efter sin ankomst till Stockholm. Han menade att han tagit hennes sons plats, vilket på sätt och vis var sant - samt att denne stackars son irrade fattig runt i Europa, känd under namnet överste Gustafsson, medan Karl Johan snart skulle ärva kronan i och bli kung i Gustav Adolfs hemland, efter att Gustav Adolfs farbror hade avlidit. Änkedrottning Sofia Magdalena viftade bort Karl Johans ursäkter. Inte var det den nye kronprinsen som hade avsatt hennes son! Änkedrottningen blev förtjust i den charmerande Karl Johan och hade inga som helst planer på hämnd, eller liknande.

Under sitt sista år i livet drabbades Sofia Magdalena allt oftare av sjukdom. Hon led bland annat av problem med ögonen och synen. Den 21 augusti 1813 somnade hon in på Ulriksdals slott, 67 år gammal. Innan hon förlorade kontakten med omvärlden för gott ska hon ha sagt att hon såg fram emot att få återse sin döde yngre son, Karl Gustav.

Porträtt föreställande änkedrottning Sofia Magdalena av Niklas Lafrensen.

Angående Riddarholmskyrkan

Idag besökte jag tillsammans med min far och min bror Riddarholmskyrkan, belägen på Riddarholmen i Gamla stan, Stockholm. Riddarholmskyrkan är idag en kyrka utan församling, denna församling upplöstes år 1807. Kyrkan är främst känd som ett antal svenska monarkers gravkyrka. Den förste kung som, efter egen önskan, begravdes där är Gustav II Adolf. Sedan hans död 1632 har alla svenska kungar, samt deras respektive gemåler, till och med Gustaf V och drottning Victoria (med undantag för drottning Kristina, som vilar i Peterskyrkan, Rom) begravts i kyrkan.

Kronprinsessan Margareta, Gustaf VI Adolfs första hustru, sade dock innan sin död nej till att begravas inom en kyrkas murar. Hon och maken hade i stället valt ut en begravningsplats på ön Karlsborg, inom Hagaparkens område. Sedan Margareta avled 1920 har resterande medlemmar av den svenska kungafamiljen begravts på Karlsborg, på den så kallade Kungliga begravningsplatsen.

Riddarholmskyrkans torn

Kyrkan sedd på håll

Riddarholmskyrkan började byggas på 1280-talet, men stod (för tillfället) inte färdig förrän i början av 1300-talet. Ursprungligen användes den som Gråbrödernas klosterkyrka. Gråbröderna blev dock tvungna att lämna kyrkan och Stockholm efter att Gustav Vasa infört protestantismen i Sverige 1527.

På 1570-talet lät kung Johan III, som var mycket intresserad av arkitektur, resa Riddarholmskyrkans höga torn och restaurera den då förfallna kyrkan i övrigt. En del utgrävningar gjordes, man fann medeltidskungarna Magnus Ladulås och Karl Knutsson Bondes kvarlevor. För dessa kungar lät Johan skapa två gravmonument, som idag står framför högaltaret. De benrester man på Johan III:s tid trodde var Magnus Ladulås, har man i efterhand kommit fram till att vara för unga. Men på nytt har gravarna från medeltiden öppnats - ännu är man osäker på vilka benknotor som tillhör vilken kung/drottning.

Magnus Ladulås och Karl Knutsson Bondes gravmonument

I det gustavianska gravkoret vilar, ovan jord, Gustav II Adolf, hans gemål Maria Eleonora och deras gemensamma barn som avled som små. Spädbarnens kistor är därför i "miniatyrstorlek".

Gustav Adolf bestämde redan innan han gav sig ut i det Trettioåriga kriget att han ville ha en gravplats i Riddarholmskyrkan. Det gustavianska gravkoret - som stod klart först 1634, två år efter kungens död - blev en ny utbyggnad från kyrkans grundmurar.

Medlemmarna i Gustav II Adolfs familj ligger alla i tennkistor, som de flesta förnäma i början av 1600-talet begravdes i. Gustav Adolfs kista flyttades i slutet av 1700-talet till en sarkofag i marmor - i denna vilar han nu.

Gustav II Adolf med familj vilar i det gustavianska gravkoret ovan jord.

I gravkorets underjordiska krypta ligger dynastin Holstein-Gottorp begravd. Där vilar alltså kung Adolf Fredrik med gemålen Lovisa Ulrika, Gustav III, drottning Sofia Magdalena, Gustav IV Adolf, Karl XIII, drottning Hedvig Charlotta, prins Fredrik Adolf, prinsessan Sofia Magdalena, kronprins Karl August, prins Karl Gustav och ett antal dödfödda barn. Dit ner får man tyvärr inte gå som besökare, men på bild kan man se att träkistorna är beklädda med röd sammet, broderat med guldkronor.

Taket i kryptan under jord, i det karolinska gravkoret är smyckat med guldstjärnor. Kistorna är i tenn, men i barockstil överdådigt dekorerade med guld. Där ligger Karl X Gustav, hans drottning Hedvig Eleonora, Karl XI, drottning Ulrika Eleonora d.ä. och deras fyra söner som dog som spädbarn; Gustaf, Ulrik, Fredrik och Karl Gustaf, samt dottern prinsessan Hedvig Sofia, begravda.

Ovan det underjordiska valvet står Karl XII:s sarkofag i svart marmor samt hans syster Ulrika Eleonora d.y:s och hennes make Fredrik I:s båda sarkofager i grön marmor utplacerade.

Kung Karls sarkofag rakt fram, Ulrika Eleonora d.y:s till höger

Karolinska gravkoret sett på håll

Av alla de utbyggnader som gjorts för kungliga och icke kungliga gravkor utmärker sig det karolinska gravkoret, från utsidan sett, mest. Det är uppfört i en blandning av barock- och rokoko-stil, ritat av Nicodemus Tessin d.ä. och byggt i grå gotländsk sandsten mellan åren 1671 och 1743. Resten av Riddarholmskyrkan är i rött tegel.

Det bernadotteska gravkoret uppfördes åren 1858-1860. Ovan jord vilar Karl XIV Johan, drottning Desideria, Oskar I, drottning Josefina, Karl XV, drottning Lovisa, Oskar II, drottning Sofia, samt Gustaf V och dennes gemål Victoria. Under jord har prins Gustaf, prinsessan Eugénie, prins August, prinsessan Theresia och prins Erik förhoppningsvis fått ro.

Karl Johans sarkofag tillverkades i älvdalsporfyr, ett material konungen var mycket förtjust i. Den drogs av några starka män hela vägen från Älvdalen ner till Gävle, varifrån den fraktades till Stockholm med båt. Något jag tycker är lite roligt är att sarkofagen släpades längs landsvägarna strax utanför Leksand, Dalarna, i byn där min mormor och morfar bor.

Det kändes konstigt att besöka alla dessa gravar, då jag är så intresserad av de flesta som ligger begravda i kyrkan. Jag har ju aldrig mött någon av dem och därför är det ibland lätt att tänka att, till exempel, Gustav III är en fiktiv karaktär. Men när jag är vid monarkernas begravningsplats och tydligt kan se många av kistorna och sarkofagerna dessa avlida kungar och drottningar, prinsar och prinsessor, vilar i känner jag en konstig känsla. Framför allt när det gäller Karl XIV Johan och Karl XII, som är de två regenter jag är mest förtjust i.

Flera adliga svenska familjer från 1600-talet har också begravts i Riddarholmskyrkan. Männen i dessa familjer - Torstenson, Wachtmeister, Lewenhaupt och Banér - stred vid Gustav II Adolfs sida i Trettioåriga kriget. Även kung Gustav Adolfs utomäktenskapliga son med Margareta Slots, Gustaf Gustafsson av Vasaborg, vilar där i sin grav.

Serafimerordens sköldar täcker kyrkväggarna. Då Riddarholmskyrkans klockor ringer, vilket sker mycket sällan, har en riddare av Kungliga Serafimerorden avlidit. Varje gång det händer flyttas skölden från Stockholms slott till Riddarholmskyrkan, där den hängs upp på väggen.

Greve och riksmarskalk Axel von Fersens "Serafimersköld".

Efter besöket i kyrkan promenerade vi vidare, åt lunch på Vapiano i Gamla stan - där en man förresten satt och bläddrade i en bok om Karl XII. Vi spanade sedan in statyer och stannade utanför slottet. En allmänt mysig dag, med undantag för avlidna kungar - det ämnet är mer sorgligt.

Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas 270:e bröllopsdag

Den gamle änklingen kung Fredrik I av Sverige hade inom sitt äktenskap med Ulrika Eleonora d.y. inga barn. Frågan gällande tronföljden i Sverige behövde få ett svar. Efter det så kallade Hattarnas ryska krig, som Ryssland och tsaritsan Elisabet segrade i, ingick i fredsavtalet att Elisabet skulle vara delaktig i att utse den nya svenska tronföljaren. Den ryskvänlige furstbiskopen av Lübeck, Adolf Fredrik, kom att väljas till svensk kronprins.

Året Adolf Fredrik fick titeln "Sveriges kronprins", 1743, planerades en allians mellan Sverige, Ryssland och Preussen. De tre rikena skulle ansluta sig till varandra genom ingifte - den blivande tsar Peter III förmäldes med den preussiska prinsessan Sofia av Anhalt-Zerbst. Återstod att den ännu ogifte Adolf Fredrik skulle gifta sig med en, enligt planerna, preussisk prinsessa. De två giftermålskandidaterna var kung Fredrik II:s av Preussen systrar; Lovisa Ulrika och Anna Amalia. Anna Amalia var mild och stillsam, Fredrik II föreslog därför Adolf Fredrik att fria till den "lätthanterliga" systern. Fredrik önskade förmodligen inflytande i Sverige och han ansåg att Anna Amalia skulle bli en "lydigare" preussisk agent än sin syster.

Det svenska sändebudet i Berlin, Carl Rudenschöld, mötte båda systrarna. Han menade att den vackra Lovisa Ulrika skulle bli en bättre gemål för Adolf Fredrik. Sveriges kronprins lyssnade till Rudenschöld och framförde sitt frieri till prinsessan Lovisa Ulrika. Fredrik II gav sitt tillstånd för äktenskapet. I juni 1744 konverterade prinsessan till lutherdomen, vilken var religionen som rådde i Sverige.

Den 17 juli 1744 vigdes Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik genom ombud i Berlin - från den stunden var Lovisa Ulrika officiellt Sveriges kronprinsessa. Den svenske ambassadören i Berlin, Carl Gustaf Tessin, eskorterade, tillsammans med hustrun Ulla Tessin och dennas släkting Charlotta Sparre, kronprinsessan till ön Rügen i nordöstra Tyskland. Därifrån forslades sällskapet vidare med fartyg till Karlskrona. Kronprins Adolf Fredrik mottog sin maka i Karlskrona, där paret ska ha fått ett gott första intryck av varandra.

Den 18 augusti hölls den andra, officiella, vigseln mellan Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika i rikssalen på Drottningholms slott. I äktenskapet föddes fyra, till vuxen ålder levande, barn. Äldst var Gustav (III), född 1746. 1748 föddes Karl (XIII), 1750 Fredrik Adolf och 1753 Sofia Albertina.

En tripp till Göteborg

Jag och min familj var i Göteborg över några dagar tillsammans med en annan familj, några vänner till oss. Vi var väl främst där för att gå på Liseberg. Men man hittar så klart också en del spår av svenska (och franska) regenter. Till exempel:

...Karl IX:s staty på Kungsportsplatsen.

Samt sonens, Gustav II Adolfs, staty på Gustaf Adolfs torg.

Den 12-17 augusti hölls Göteborgs (årliga) Kulturkalas, med blandade aktiviteter - som till exempel rör sång, dans, litteratur och teater. På Gustaf Adolfs torg fanns en massa kiosker och tält resta, där det såldes blandad mat från världens länder. Överallt fladdrade tyska, brittiska, nederländska, thailändska (och så vidare) flaggor. De franska fick mig dock bara att tänka på franska revolutionen 1789-1799.

"Frihet, jämlikhet, broderskap!"

Den första kvällen åt vi på en fransk restaurang; 'Le Pain Français'. Jag hittade "Salade Napoléon" i menyn och var därför tvungen att beställa den. Salladen smakade bra, även om maten i allmänhet kanske var något dyr.

#påkvällendeladejagencokemeddrottningkristina

Man kan också köpa Grythyttans vatten i Göteborg (inte bara i Göteborg, utan också i exempelvis Östersund). På flaskans etikett finns bilder av drottning Kristina. Jag skulle gissa på att det har att göra med att hon utforskade, eller besökte, vattenkällan i närheten av Grythyttan.

Jag och min bror köpte Coca Cola två gånger. Anton valde att "dela en Coke med Karl" och jag att "dela en Coke med Johan". Se, vilket tjusigt namn man får om man ställer flaskorna bredvid varandra.

Dela en Coke med Karl XIV Johan?

Karl XIV Johans och Desiderias 216:e bröllopsdag

När den blivande svenske kungen gifte sig borgerligt med den blivande svenska drottningen den 17 augusti 1798, hette brudgummen Jean Baptiste Bernadotte och bruden Désirée Clary. Vi den tidpunkten hade ingen av dem någon aning om att den franskfödde Jean Bernadotte tolv år senare skulle väljas till svensk tronarvinge och försvenska sitt namn till Karl Johan. Kronprinsessan Désirée skulle efter 1810 kallas Desideria, ett latinskt namn med betydelsen "den efterlängtade". Desideria själv använde dock aldrig det namnet, utan fortsatte signera sina brev med sitt franska namn; Désirée.

Året 1794, då Désirée Clary skulle fylla 17, träffade hon i sin hemstad Marseille krigskommissarien Joseph Bonaparte. Désirées äldre syster Julie förälskade sig i denne - hon och Joseph ingick äktenskap samma år. Då familjen Clary och familjen Bonaparte skulle knyta släktband i och med bröllopet, träffade Désirée ofta Josephs yngre bror Napoleon - den blivande franske kejsaren, 'Napoléon le Grand' - som då bara var en fattig general. Men denne general blev förtjust i Désirée och hon i honom. I april 1795 såg Désirée och Napoleon sig själva som förlovade.

Napoleon lämnade dock Marseille 1795 och begav sig till Paris. Där, i madame Thérèse Talliens salonger, träffade han den adliga, rika änkan Joséphine de Beauharnais. Joséphine var sex år äldre än Napoleon - hon hade två barn, Eugène (blivande far till drottning Josefina av Sverige och Norge) och Hortense, som fötts i äktenskapet med hennes förste make, vicomte Alexandre de Beauharnais. Napoleon föll för Joséphines skönhet och charm - den 9 mars 1796 gifte sig general Bonaparte med änkan de Beauharnais. Désirée var förkrossad efter att hennes kärlek lämnat henne. Och Napoleon kunde heller aldrig riktigt släppa kvinnan han en gång var trolovad med. När Désirée väl hade kommit över Napoleons svek, förblev hon hans goda vän. När kejsar Napoleon hade en konflikt med sin marskalk Bernadotte, som hamnade i onåd ett antal gånger, kunde Désirée medla mellan de två männen.

Hur som helst, var Désirée åter obunden efter att Napoleon lämnat henne för Joséphine. Hon spenderade mycket tid med sin syster Julie och därför också med sin svåger Joseph. Napoleon blev en allt mäktigare och rikare man i Frankrike. Hans bror Joseph utnämndes 1797 till fransk ambassadör i Italien och skickades till Rom. Med på resan följde Julie, Désirée och en general Léonard Duphot. Denne Duphot var en giftermålskandidat till Désirée, som alltså friat till mademoiselle Clary på Napoleons initiativ - Napoleon hade ännu skuldkänslor för att han övergivit Désirée och ville finna henne en god make. Tidigare hade Napoleon skickat generalerna Junot och Marmont, men Désirée hade tackat nej båda gångerna, då de var och en i sin tur framför sina frierier.

Désirée var ett gott parti för Duphot, han var inte ovillig att gifta sig med den unga kvinnan - trots att han hade en sambo, Marie, och en son med denna.

Många italienare var, under Joseph Bonapartes tid som ambassadör i Rom, mycket upprörda över revolutionen som rådde i Frankrike. För inte många år sedan hade kung Ludvig XVI och drottning Marie Antoinette halshuggits i centrala Paris. En italiensk folkmassa samlades utanför den franska ambassaden. Det blev skottlossning, general Duphot sårades i den korta striden och förblödde samma kväll.

Efter Désirées många avvisade friare lärde hon slutligen känna ännu en general - Jean Bernadotte, som så småningom även han friade till henne. Den gången tog Désirée varmt emot frieriet och tackade ja. Désirée påstod långt senare att Jean Baptiste en gång i början av sin militära karriär, då Désirée själv ännu bara var ett barn, inkvarterades hos sidenhandlaren François Clary - det vill säga Désirées far - i Marseille. Sanningshalten i detta går efter Désirées och personernas i hennes samlevnad död inte att avgöra. Kanske är drottning Desiderias berättelse sann, kanske inte.

Den borgerliga vigseln mellan Jean och Désirée hölls 1798 i kommunalhuset i Sceaux-l'Unité. Paret flyttade till ett gemensamt nyinköpt större hus på Rue Cisalpine strax utanför Paris.

Det var i detta hus sonen [Joseph François] Oskar föddes, paret Bernadottes enda gemensamma barn. Då Jean Baptiste blev Karl Johan och flyttade till Sverige hade den blivande kung Oskar I av Sverige och Norge fyllt elva.

Jean Bernadotte ska sedan ungdomsåren, långt innan giftermålet med Désirée, ha haft en dotter med Cathérine Josèphe Lamour. Dottern, som avled innan hon han uppleva sin ettårsdag, döptes till Olympe-Louise-Cathérine.

Désirée, porträtterad 1807 av Robert Léfevre, samt Jean Baptiste, porträtterad 1804 av François Joseph Kinson.

Anna 441 år!

Den  16 augusti  1573 födde ärkehertiginnan Maria Anna av Inre Österrike, före detta prinsessa av Bayern, sitt första barn. Det var ett flickebarn, som fick namnet Anna. Annas far och Maria Annas make var ärkehertig Karl II av Inre Österrike, som var son till den tysk-romerske kejsaren Ferdinand I och dennes gemål Anna.

Anna fick genom åren sju yngre syskon; tre bröder och fyra systrar. En av dessa, Konstantia, skulle efter Annas död komma att gifta sig med hennes före detta make, nybliven änkling - Sigismund, före detta kung av Sverige och kung av Polen.

Vid tiden för giftermålet med Sigismund var Anna 19 år gammal, brudgummen skulle fylla 28. Drottning Anna födde sin make fem barn och avled själv i barnsäng, 24 år gammal.

Anna porträtterad 1592 av Jan Szwankowski.

Jag kan för övrigt informera om att Napoleon I av Frankrike igår fyllde 245 år - jag var dock för trött för att blogga om det då...

I kungligheters fotspår - i Norrland

Onsdagen den 30 juli, alltså för ungefär en och en halv vecka sedan, åkte jag tillsammans med min moster och hennes dotter (min kusin) till Leksand, Dalarna, där min mormor och morfar bor. Till den helgen kom också mamma, pappa och bror min upp från Stockholm. Tisdagen den 5 augusti lämnade jag, min bror Anton, mormor och morfar Leksand och begav oss upp mot Östersund, Jämtland.

På vägen rastade vi utanför Sveg, Härjedalen, och stannade ännu en gång i den lilla orten Älvros för att titta på vackra Älvros gamla kyrka. Kyrkan har förmodligen anor från 1500-talet, men byggdes ut och flyttades till nuvarande plats på 1630-talet.

Kyrkans klockstapel.

I kyrkans entré hänger på väggen ett inramat dokument. Texten lyder: "Till Älvros Församling om erkänsla för intresserad och värdefull medverkan för 'Gustaf V:s 90-årsfond för Sveriges ungdom'. Stockholms slott den 16 juni 1948."

Sedan följer Gustaf V:s namnteckning. Lite lustigt att vi fick se dokumentet, just i en liten ort i Härjedalen.

Korsar man vägen vid Älvros gamla kyrka får man syn på en så kallad milstolpe eller milsten, som förr användes för att mäta avståndet längs vägar. Mätningen i Sverige utgår från Stockholms slott. Just den här milstolpen är från år 1785. Den är försedd med Gustav III:s monogram, eftersom den först restes under hans regeringstid. Även med namnet F. A. U. Cronstedt, som står för Fredrik Adolf Ulrik Cronstedt - den dåvarande landshövdingen i Gävleborgs län. På senare tid, förmodligen någon gång under 1900-talets första hälft, togs milstolparna ned. Dessa sattes dock åter på sin rätta plats under åren 2004-2008.

Under eftermiddagen kom vi till sist fram till Östersund, en stad som Gustav III grundade i oktober 1786. Mitt i staden, mitt emot hotellet vi bodde på, ligger busstorget som fått namnet Gustav III:s torg - något jag tycker var lite roligt. Tyvärr finns inga kungliga statyer i Östersund. En Gustav III i brons hade inte förfulat staden.

Dagen därpå gjorde vi en dagsutflykt till Åre. I tätorten Duved, Åre kommun, finns ett monument rest 1892 till minne av de karoliner som frös ihjäl på fjällen i trakterna mellan Åre och Trondheim. Kung Karl XII sände under sensommaren år 1718 sin stora armé till Norge. General Carl Gustaf Armfeldt blev den jämtländska delens, men även resten av den norrländska delens och finska delens, av den svenska armén överhuvud. Karl XII gav Armfeldt order om att marschera från Jämtland mot norska Trondheim, som var en stor stad även på 1700-talet, och viktig för Sveriges kung att inta. Konungen själv skulle röra sig med sin större del av armén i trakterna kring Kristiania, staden som idag heter Oslo.

General Armfeldts utgångspunkt för marschen mot Trondheim var Duveds skans, som anlades 1658 som skyddsplats mot framträngande fiender, platsen där Karolinermonumentet idag står. Armfeldts soldater plundrade och stal proviant och annat som kunde vara till nytta för armén, på väg mot Trondheim. Sällan betalades norska bönder för det de tvingades lämna ifrån sig. Många fick däremot en så kallad skuldsedel - denna kunde lämnas in till Karl XII, när han väl blev Norges kung, och bytas mot pengar. Men dessa skuldsedlar förblev helt meningslösa, eftersom Karl aldrig blev norsk kung. I stället sköts han vid Fredrikstens fästning, Fredrikshald (nuvarande Halden), den 30 november 1718. Kulan genomborrade kungens bägge tinningar, Karl XII avled omedelbart.

När budet om kung Karls död nådde general Armfeldt i slutet av december, hade generalen ännu inte anfallit Trondheim. Kriget mellan Sverige och Danmark-Norge var slut och Carl Gustaf Armfeldt drog sig tillbaka med resterna av sin här. Det var under nyåret 1718-1719 hela 3000 man miste livet på fjällen i Jämtlandstrakten. Dessa 3000 karoliner var ungefär hälften av soldaterna i Armfeldts här som varit i livet när konungens dödsbud nådde dem. Den första svenska by som de överlevande karolinerna nådde efter återtåget var lilla Handöl - dit kom jag aldrig. Men Karolinermonumentet strax utanför Duved fick jag i alla fall se.

"1719 ÅRS CAROLINER AF FOSTERLANDET", är ingraverat i monumentet.

Informationstavla nedanför Duveds skans gällande Karolinernas dödsmarsch.

Den större vägen som går genom Duved heter för övrigt Karolinervägen, efter Armfeldts soldater som frös ihjäl i trakten.

Senare åt vi lunch, medhavd matsäck, i en liten fäbod vid en bystuga i Åre. Det började spöregna, därför valet av matplats. Det var dock ganska mysigt i den lilla fäboden. Min morfar skojade om att vi var karoliner som nyss vandrat nedför Åreskutan. Hade vi varit det hade det förstås inte varit så enkelt att hitta en viloplats där det bjöds på mat, då de överlevande soldaterna inte bara var tre stycken, och Sverige vid den tidpunkten var ett mycket fattigt land. Men i fantasin går allt - jag kunde till och med vara den döde Karl XII, morfar den sedan många år tillbaka avlidne greve Carl Piper. Min bror Anton var general Armfeldt, som faktiskt överlevde dödsmarschen. Mormor fick vara gårdens husmor.

Torsdagen den 7 augusti spenderade vi på Jamtli, en "friluftspark" med historiska miljöer från olika tidsåldrar. Påminner om Stockholms Skansen. Bland annat kan man uppleva 1780-talet, 1890-talet och 1950-talet. Personalen är utklädd i tidsenliga kläder för varje epok. Dock kan man inte prata med dessa om "nutiden", alltså 2010-talet, då de lever i sitt "nu", till exempel 1940-talet. Morfar irriterade sig lite på detta, eftersom det var svårt att få någon egentlig information om byggnaderna som flyttats till Jamtli Historieland.

Men jag diskuterade Fredrik I och Gustav III lite grann med en man från den senare hälften av 1700-talet.

"År 1942" besökte vi några arbetande män i en liten stuga i skogen. Av dessa fick morfar en kopia av en svensk tidning anno 1942. Lite roligt att läsa den, med tanke på att innehållet är 72 år gammalt.

På en gård från slutet av 1800-talet hänger på väggen en bild av den dåvarande svenska kungafamiljen, samt ett annat porträtt av kung Oskar II.

I mejeriet, där barn kan lära sig hur det går till i ett riktigt mejeri och även hur det gick till förr i tiden, hänger flera låtsas-kohuvuden på väggarna. Bredvid dessa finns skyltar med kornas namn, födelsedatum, föräldrars namn med mera. Jag tycker att Liljas far har ett mycket intressant namn...

En tjur med samma namn som den käre svenske kungen, Gustav III?

I Jamtlis villa från 1970-talet finns i källaren en bild av kung Karl XIV Johan - något som jag gladde mig åt.

I butiken på Jamtli köpte jag, inte riktigt en bok, utan snarare ett häfte på 40 sidor med information om Karolinernas dödsmarsch. Texten har Anders Hansson formulerat.

Jag, Anton, mormor och morfar sov också en natt i Sundsvall, staden som fick sina stadsprivilegier år 1621 av Gustav II Adolf. På stora torget i centrala Sundsvall har därför rests en staty av krigarkungen.

Resan var i sin helhet väldigt trevlig.