Desideria - eller Désirée, som hon kallade sig själv - är känd som den svenska drottningen som avskydde Sverige. Eller åtminstone ogillade Sverige. Särskilt om vintrarna, då temperaturen var och är bra mycket lägre än om vintern i sydliga franska Marseille, Désirées födelsestad.
Désirées make, Jean Baptiste Bernadotte, kallades Karl Johan i Sverige, från och med landstigningen i Helsingborg 1810. Av en slump valdes han till Sveriges tronföljare. Det kan vi tacka (eller klandra, om man så vill) löjtnant Carl Otto Mörner för, som reste till Paris och sökte upp Napoleons franske marskalk, helt på eget initiativ. Och om inte drottning Kristina hade abdikerat ogift 1654, hade förmodligen aldrig Karl XII blivit kung - hade han i sin tur aldrig stupat barnlös 1718 i Halden, hade förmodligen aldrig Ulrika Eleonora d.y. blivit regerande drottning. Hade hon inte givit kronan till sin man, som inte heller hade några barn inom äktenskapet, hade troligtvis aldrig Adolf Fredrik blivit kung. Hade inte hans sonson Gustav IV Adolf avsatts 1809, hade Karl XIII aldrig blivit kung och aldrig heller behövt adoptera den franske marskalk Bernadotte. Och då hade inte Carl XVI Gustaf inte varit Sveriges konung idag. (Ja, jag tycker om att tänka tillbaka på alla samband och släktband i den kungliga svenska historien.)
Egentligen kan man alltså tacka hur många personer som helst för att Jean Bernadotte i maj 1818 kröntes till kung Karl XIV Johan av Sverige och Norge. Vid den tidpunkten levde dock drottning Desideria inkognito i varma Paris under titeln hertiginnan av Gotland, där hon hade sina vänner och väninnor och där dessutom hennes modersmål talades av alla. I Paris skulle hon stanna till 1823.
År 1822 var Karl XIV Johans och Desiderias enda gemensamma barn, sonen Oskar (I) ute på friarresa i Europa. Hans far hade föreslagit flera utländska prinsessor som var lämpliga som framtida brud åt kronprinsen. En av prinsessorna som stod på Karl Johan lista var Joséphine av Leuchtenberg, dotter till Eugène de Beauharnais och Augusta av Bayern, samt sondotter till Napoleon I:s första gemål, kejsarinnan Joséphine de Beauharnais av Frankrike. Oskar ansågs under 1820-talet vara Europas stiligaste prins och prinsessan Joséphine var en strålande skönhet. De föll genast för varandra, efter en tid som besökare i Eugène de Beauharnais furstendöme Eichstätt friade kronprins Oskar till Joséphine.
När allt var ordnat för kronprinsens äktenskap med prinsessan av Leuchtenberg, bestämde sig Désirée för att i juni 1823 göra Joséphine, den blivande drottning Josefina av Sverige och Norge, sällskap på resan till Stockholm. Där vigdes prinsessan vid kronprinsens sida i Storkyrkan den 19 juni.
Det var också i Storkyrkan Desideria kröntes till Sveriges och Norges drottning den 21 augusti 1829. Många föreslog att drottningen, som var katolik, skulle konvertera till protestantismen i och med kröningen. Men Désirée motsatte sig detta och höll sig till den katolska läran livet ut. Som maken hade gjort, kröntes Desideria aldrig till drottning i Trondheim, Norge, fastän hon erhöll titeln "Norges drottning".
Som drottning fick Desideria sitt eget hov - till hovmästarinna utnämndes Désirées brorsdotter, Marcelle Tascher de la Pagerie. Marcelle skulle komma att stå Désirée närmast under de första åren som nykrönt drottning av Sverige.
Karl XIV Johan hade ett mycket häftigt humör. Många gånger under sin regeringstid skrek och gormade han om att straffa någon (exempelvis Aftonbladets redaktör, som kungen ofta upprördes över) som Karl Johan själv menade var emot honom. Désirée lyckades lugna sin gemål, sade sedan stilla till konungens till en början chockade ministrar att Karl Johan aldrig skulle göra en fluga förnär.
Efter Karl XIV Johans död förblev Désirée änkedrottning i sexton år, levde ett stillsamt och tillbakadraget liv som nattuggla på Stockholms slott. När hon hade ork och lust umgicks hon med sin son, sin svärdotter och sina fem barnbarn - som alla var mycket förtjusta i tokiga gamla farmor.
Désirées make, Jean Baptiste Bernadotte, kallades Karl Johan i Sverige, från och med landstigningen i Helsingborg 1810. Av en slump valdes han till Sveriges tronföljare. Det kan vi tacka (eller klandra, om man så vill) löjtnant Carl Otto Mörner för, som reste till Paris och sökte upp Napoleons franske marskalk, helt på eget initiativ. Och om inte drottning Kristina hade abdikerat ogift 1654, hade förmodligen aldrig Karl XII blivit kung - hade han i sin tur aldrig stupat barnlös 1718 i Halden, hade förmodligen aldrig Ulrika Eleonora d.y. blivit regerande drottning. Hade hon inte givit kronan till sin man, som inte heller hade några barn inom äktenskapet, hade troligtvis aldrig Adolf Fredrik blivit kung. Hade inte hans sonson Gustav IV Adolf avsatts 1809, hade Karl XIII aldrig blivit kung och aldrig heller behövt adoptera den franske marskalk Bernadotte. Och då hade inte Carl XVI Gustaf inte varit Sveriges konung idag. (Ja, jag tycker om att tänka tillbaka på alla samband och släktband i den kungliga svenska historien.)
Egentligen kan man alltså tacka hur många personer som helst för att Jean Bernadotte i maj 1818 kröntes till kung Karl XIV Johan av Sverige och Norge. Vid den tidpunkten levde dock drottning Desideria inkognito i varma Paris under titeln hertiginnan av Gotland, där hon hade sina vänner och väninnor och där dessutom hennes modersmål talades av alla. I Paris skulle hon stanna till 1823.
År 1822 var Karl XIV Johans och Desiderias enda gemensamma barn, sonen Oskar (I) ute på friarresa i Europa. Hans far hade föreslagit flera utländska prinsessor som var lämpliga som framtida brud åt kronprinsen. En av prinsessorna som stod på Karl Johan lista var Joséphine av Leuchtenberg, dotter till Eugène de Beauharnais och Augusta av Bayern, samt sondotter till Napoleon I:s första gemål, kejsarinnan Joséphine de Beauharnais av Frankrike. Oskar ansågs under 1820-talet vara Europas stiligaste prins och prinsessan Joséphine var en strålande skönhet. De föll genast för varandra, efter en tid som besökare i Eugène de Beauharnais furstendöme Eichstätt friade kronprins Oskar till Joséphine.
När allt var ordnat för kronprinsens äktenskap med prinsessan av Leuchtenberg, bestämde sig Désirée för att i juni 1823 göra Joséphine, den blivande drottning Josefina av Sverige och Norge, sällskap på resan till Stockholm. Där vigdes prinsessan vid kronprinsens sida i Storkyrkan den 19 juni.
Det var också i Storkyrkan Desideria kröntes till Sveriges och Norges drottning den 21 augusti 1829. Många föreslog att drottningen, som var katolik, skulle konvertera till protestantismen i och med kröningen. Men Désirée motsatte sig detta och höll sig till den katolska läran livet ut. Som maken hade gjort, kröntes Desideria aldrig till drottning i Trondheim, Norge, fastän hon erhöll titeln "Norges drottning".
Som drottning fick Desideria sitt eget hov - till hovmästarinna utnämndes Désirées brorsdotter, Marcelle Tascher de la Pagerie. Marcelle skulle komma att stå Désirée närmast under de första åren som nykrönt drottning av Sverige.
Karl XIV Johan hade ett mycket häftigt humör. Många gånger under sin regeringstid skrek och gormade han om att straffa någon (exempelvis Aftonbladets redaktör, som kungen ofta upprördes över) som Karl Johan själv menade var emot honom. Désirée lyckades lugna sin gemål, sade sedan stilla till konungens till en början chockade ministrar att Karl Johan aldrig skulle göra en fluga förnär.
Efter Karl XIV Johans död förblev Désirée änkedrottning i sexton år, levde ett stillsamt och tillbakadraget liv som nattuggla på Stockholms slott. När hon hade ork och lust umgicks hon med sin son, sin svärdotter och sina fem barnbarn - som alla var mycket förtjusta i tokiga gamla farmor.
Drottning Desideria i kröningsdräkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar