Gustav Vasas 454:e dödsdag

Gustav Vasa var Sveriges kung i hela 37 år och dessförinnan innehade han titeln riksföreståndare i nära två år. Han är en av Sveriges mest välkända regenter. Han omvandlade Sverige från ett valrike, i vilket man röstade fram kungen, till ett arvrike, i vilket kungens äldste son - i vissa fall dotter - ärver kronan. Han omvandlade Sverige från ett katolskt till ett protestantiskt land. Än idag lever dessa två "traditioner" kvar i Sverige.

Gustav Vasa var omtyckt och hatad. Av vissa betraktades, eller betraktas, han som Sveriges landsfader. Vissa ser honom i stället som en tyrann. Han avled hur som helst, 64 år gammal, den 29 september 1560 på slottet Tre Kronor i Stockholm. Dödsorsaken sades vara kolera, men kan också mycket möjligt ha varit dysenteri eller tyfus. Gustav begravdes i Uppsala domkyrka, tillsammans med sina två första gemåler, Katarina av Sachsen-Lauenburg och Margareta Leijonhufvud. Efter sig lämnade kungen sin unga nyblivna änkedrottning, Katarina Stenbock, och sin stora barnaskara på nio barn. Den äldsta sonen Erik XIV, som Gustav fått med Katarina av Sachsen-Lauenburg, blev Sveriges nye kung.

Porträtt föreställande Gustav Vasa, målat ett par år innan hans död.

Oskar I:s och Josefinas 170:e kröningsdag

Den 8 mars 1844 avled kung Karl XIV Johan, den förste Bernadotten, av Sverige och Norge, 81 år gammal. Sonen Oskar skulle då fylla 45 och dennes maka, kronprinsessan Josefina, 37. Den 28 september samma år kröntes de till Sveriges och Norges kung och drottning, i Storkyrkan i Stockholm. Någon kröning ägde dock aldrig rum i Norge.

Drottning Josefina på väg till sin kröning i Storkyrkan.

Kung Oskar genomförde en rad reformer under sin inte särskilt långa regeringstid. Först och främst upphävde han det tidigare förbudet som gällde att man som svensk medborgare absolut inte fick ha någon som helst kontakt med den avsatte kung Gustav IV Adolf och drottning Fredrika eller deras familj. Detta förbud hade tillkommit under Karl XIII:s regeringstid, 1812. Förmodligen hade kronprins Karl Johan haft ett finger med i spelet, då han kanske var rädd, som uppkomling på tronen, att konkurreras ut av prins Gustav av Wasa, son till Gustav IV Adolf, som understöddes som svensk tronföljare av gamla gustavianer.

Under Karl XIV Johans regeringstid infördes folkskolan i Sverige, men på kronprins Oskars initiativ. Oskar I grundlade också lagen som gällde att bröder och systrar skulle få ärva lika mycket då föräldrarna avled. Detta väckte förstås stor uppståndelse bland männen, dessa bröder. Men kvinnorna, systrarna, blev säkert mycket glada.

Sverige var under den här perioden i union med Norge. Oskar I ville gärna stärka banden mellan de båda konungarikena. Han gjorde inga större framsteg på detta område, även om han behandlade norrmännen mycket väl och lät dem styra allt mer självständigt i deras land.

Oskar var till och från allvarligt sjuk, men återhämtade sig efter perioder han varit sängliggande. Ibland, främst mot slutet av sitt liv, var han så illa faren att äldsta sonen Karl fick styra Sverige-Norge i sin fars ställe. Oskar I var kung av Sverige och Norge i endast 15 år.

Drottning Josefina spelade sin roll som drottning väl och blev mycket omtyckt, trots att hon var katolik, vilket egentligen var förbjudet i Sverige. Hennes svärmor, änkedrottning Desideria, som var fransyska, var dock även hon katolik och den katolska kyrkan Sankta Eugenia uppfördes i Stockholm för de två kungliga kvinnorna.

Josefina födde sin gemål fem barn: Karl, Gustaf, Oskar, Eugénie och August och hade därmed, efter att ha fått fyra söner, avklarat sin största plikt som kronprinsessa och blivande drottning. Men för Oskar blev hon senare mer än bara en kär maka, hon var kungens goda vän och rådgivare. Oskar hade förmodligen inga andra särskilt goda vänner, men Josefina fanns alltid vid hans sida. Oskar I avled 1859. Josefina var därefter änkedrottning i 17 år.

Josefina sitter med sin make längst till vänster. Bredvid Oskar I sitter barnbarnet prinsessan 'Sessan' Lovisa, barn till kronprins Karl (XV) och kronprinsessan Lovisa, som sitter till höger om sin dotter.

Stående från vänster är prins August, prinsessan Sofia med sin gemål prins Oskar (II), samt kronprinsen och prinsessan Eugénie.

Karl XI:s 339:e kröningsdag

Karl XI var kung Karl X Gustavs och drottning Hedvig Eleonoras enda gemensamma barn. I februari 1660, då den lille Karl endast var fyra år gammal, avled hans far i lunginflammation. Den fyraårige pojken blev stormaktsriket Sveriges nye kung. Men bara till namnet; han fick självklart inte styra det enorma riket helt själv. Det sköttes av en förmyndarregering, ledd av änkedrottning Hedvig Eleonora, i nästan tretton år.

Sjutton år gammal blev Karl myndig och på allvar regent. I december 1672 firades hans trontillträde i Stockholm. Han kröntes senare i Uppsala domkyrka, den 28 september 1675. På sommaren året därpå red Karl XI sin eriksgata i södra Sverige. Men under hösten blev han allvarligt sjuk i mässlingen, man fruktade för kungens liv och resten av resan blev aldrig av. Ändå blev Karl XI den svenske kung som har rest Sverige runt mest. Som barn var han inte förtjust i att hänga över skolböckerna. Han hade problem med den teoretiska undervisningen. Idag skulle vi säga att han hade dyslexi. Men Karl var en mycket skicklig ryttare. I sin barn- och ungdom fokuserade han främst på friluftslivet och trivdes bäst utomhus, livet ut.

Karl XI:s kröning, kopparstick efter en av många teckningar av David Klöcker Ehrenstrahl.

När han var iväg på sina resor levde han enkelt, red i en grå, anspråkslös kappa och övernattade på simpla bondgårdar. Han kom att kallas Gråkappan i folkmun.

Karl XI var också en mycket skicklig fältherre, trots att Sveriges längsta fredsperiod under Stormaktstiden ägde rum under hans regeringstid. I början av krigen gick det visserligen inte särskilt bra för den svenska armén, men kungen och hans soldater vann så småningom flera stora segrar över Danmark: slaget vid Halmstad 1676, slaget vid Lund samma år och slaget vid Landskrona 1677. Freden slöts 1679 och kom att vara fram till år 1700, då Karl XI hade avlidit och det var i stället hans son Karl XII som drog ut i fält. Denne blev så småningom känd som vår store krigarkung.

När fred rådde i Sverige beslöt sig kungen för att göra sig enväldig. Han var definitivt inte den första kung i Europa med detta, kanske inspirerades han av andra enväldiga monarker. Detta envälde betydde alltså att han kunde göra och bestämma i princip vad han ville. Karl behövde inte fråga rådet innan han fattade beslut. Detta ledde till hans många reduktioner. Under drottning Kristinas regeringstid hade många gods skänkts till Kristinas goda vänner i adeln som blivit allt mäktigare under denna tid. Adeln ägde faktiskt flest gårdar och marker i riket. I början av Karl XI:s tid som kung hade den svenska högadeln fortfarande mycket makt, särskilt efter förmyndarregeringens tid, denna förmyndarregering som förutom Hedvig Eleonora leddes av adelns mäktigaste män. Karl XI tyckte att adeln hade på tok för mycket att säga till om och drog in många av adelsmännens gårdar, som de en gång fått i gåva av Kristina. Karl XI och adeln kom därför inte helt överens efter att han infört kungligt envälde.

I övrigt var Karl intresserad av svensk vetenskap och stödde exempelvis Christopher Polhem. Men han lade också mycket möda på att förbättra kyrkan, lät trycka en ny katekes, en ny kyrkohandbok, en ny psalmbok samt en nyutgåva av bibeln. Denna bibel blev dock inte färdig förrän 1703 och kom då att kallas för Karl XII:s bibel.

Karl XI var en kung som kom att betyda mycket för Sveriges framtid, men också för Stormaktstidens Sverige. Han är inte bortglömd - idag ser vi honom på den svenska 500-kronorssedeln.

Födelsedagspresenter

Igår till idag övernattade mina fyra goda vänner hos mig, anledningen till detta var att jag nyligen fyllde år. Jag fick faktiskt tre historiska presenter; tre böcker. Alla dessa blev jag så klart mycket glad för, men även för de gåvor som inte var "historiska". Jag tänkte hur som helst skriva ett kort inlägg gällande dessa tre böcker.

Bok nummer ett: Axel Oxenstierna: Makten och klokskapen av Gunnar Wetterberg, från 2013.

"Ingen svensk har utövat så mycket makt under så lång tid som Axel Oxenstierna. Han blev rikskansler på nyåret 1612 och behöll denna post till sin död den 28 augusti 1654. Få har använt sin makt lika konstruktivt. Axel Oxenstierna är Sveriges ende europeiske statsman, men han höll också samman bygget av den moderna staten. 
Gunnar Wetterberg har bearbetat sin stora biografi 'Kanslern' I-II till ett koncentrerat porträtt med tonvikt på statsbygget och den internationella gärningen. 'Axel Oxenstierna: Makten och klokskapen' är inte bara ett försök att teckna det mest spännande skedet i svensk historia, utan ger också en närbild av Oxenstierna som hantverkare, som skicklig utövare av statskonst och politik."

Bok nummer två: Erik XIV: Prakt, drömmar, mörker av Herman Lindqvist, från 2014.

"Erik XIV, Gustav Vasas äldste son, är nog vår mest missförstådde och baktalade kung. I dag minns vi honom mest som kungen som gifte sig med kvinnan av folket, blev galen, avsattes av sina bröder och dog av förgiftad ärtsoppa.

I verkligheten var han mycket mer. Han var en lysande renässansfurste, bildad, begåvad, språkkunnig. Han var en skicklig musiker och konstnär. Han hade storartade, realistiska planer för Sverige. Han ville skapa den första rent svenska armén, utan legoknektar. Han ville gräva Göta kanal, bygga vägar, utveckla näringarna och skapa allianser i Europa. Han älskade livet och kvinnorna, hade många frillor och utomäktenskapliga barn innan han gifte sig med fångvaktardottern Karin Månsdotter.

Men han levde periodvis i själsligt mörker och under en sådan period lät han döda sina högadliga motståndare. Han greps och fördes från fängelse till fängelse. Isolerad från familjen och världen blev han vansinnig.

Hans bror, Johan III, tog över och styrde historieskrivningen så att eftervärlden fick bilden av Erik som en grym, totalförvirrad, ond man.

Med den här boken vill Herman Lindqvist återupprätta Erik XIV:s namn och ära - och det gör han med eftertryck."

Bok nummer tre: Karolinerna av Verner von Heidenstam, från 1897 och 1898.

"Verner von Heidenstam inledde med berättelsecykeln 'Karolinerna' (1897-98) sitt nationellt historiska författarskap. Den är ett äreminne över Karl XII, hjältekonungen som i spetsen för sina blå drabanter satte troner i gungning, den ensamma människan som kämpade mot övermakten utan att vika en tum från sina ideal. Men det är också ett monument över svenskarna, officerarna och männen i ledet, herrgårdarnas och de grå backstugornas folk, över alla dem som svalt och försakade."

Jag har ännu inte börjat läsa någon av böckerna, då jag redan har en hel rad historiska böcker som väntar på att få läsas ut. Men när jag väl gör det kommer antagligen några bokrecensioner publiceras på bloggen. I framtiden, när jag har tid och ork, kommer jag förmodligen också recensera en del historiska böcker jag har läst tidigare och kan rekommendera. Eller inte rekommendera alls - vi får se.

Fredrikas 188:e dödsdag

Prinsessan Fredrika Dorotea Vilhelmina av Baden ingick år 1797 äktenskap med den unge kung Gustav IV Adolf av Sverige. Vid tidpunkten var Fredrika endast sexton år gammal, Gustav Adolf skulle fylla tjugoett. Äktenskapet var de första tio åren mycket lyckligt. Paret fick fem barn tillsammans, varav fyra levde till vuxen ålder. Men på våren 1809 arresterades plötsligt kungen och sattes i fångenskap på Gripsholms slott, ett slott som genom århundraden hållit många kungligheter fångna. Anledningen till detta var att Sveriges kära provins Finland, som i många hundra år varit svenskt, till sist gled ur händerna på den svenska armén. Ryssland med tsar Alexander I i spetsen räknade nu Finland som ryskt territorium, men gav också finländarna större självständighet. Mannen som fick skulden för det hela var förstås den förtvivlade kungen. Han skulle inte sitta kvar på tronen länge till! Den ärvde i stället Gustav IV Adolfs gamle farbror, som blev Karl XIII.

Först vägrade regeringen att sammanföra den avsatte kungen och hans familj, de skulle få varsin våning på Gripsholms slott, trots att båda makarna bönade och bad om att få vara tillsammans - de och barnen, en enad familj. Den nya drottningen Hedvig Charlotta, som var en mycket god vän till den före detta kungafamiljen, lyckades dock få igenom parets önskningar och Fredrika flyttade in hos sin make. Deras relation blev åter god, men det skulle så småningom ändras på igen.

I slutet av år 1809 friades Gustav Adolf med familj från Gripsholms gamla salar. Men helt fria var de inte. I Sverige fick de inte stanna längre, hela familjen landsförvisades. De färdades först till Karlskrona och kom senare till storhertigdömet Baden, Fredrikas "hemland". Paret och barnen togs väl emot av Fredrikas mor, Amalia av Hessen-Darmstadt, och bosatte sig sig i Baden. Gustav Adolf trivdes inte. När han höll salong om kvällarna stod han alltid i ett fönster och tittade ut på omgivningen, utan att säga ett ord. Salongsgästerna blev då också tvungna att stå tysta, för ingen fick enligt etiketten sätta sig ner eller tala om inte värden gjort detsamma först.

Gustav Adolf avreste ensam 1810 till Schweiz, utan förvarningar, och bosatte sig i Basel. Fredrika och deras barn var kvar på slottet i Baden. Året därpå ansökte den avsatte kungen om skilsmässa, något Fredrika först vägrade att gå med på. Men så småningom gav hon sig; hon undertecknade skilsmässoförhandlingarna i början av år 1812. Gustav Adolf levde så gott som ensam i Schweiz, livet ut. Då och då inledde han kortvariga relationer med kvinnor; han hade åtminstone en son som föddes efter skilsmässan med Fredrika. Lycklig blev Gustav Adolf inte, han avled stilla i sin ensamhet på ett värdshus i Sankt Gallen år 1837, många år efter sin makas död.

Efter makarnas separation fortsatte Fredrika sitt liv som vanligt hos sin mor och sina barn i Baden. Hon utsåg sin svåger, tsar Alexander, till sin och sina barns förmyndare. Kanske saknade hon sin före detta make, kanske tänkte hon tillbaka på sina första lyckliga år med honom i Sverige. Fredrika brevväxlade med Hedvig Charlotta i några år efter att hon lämnat landet hon en gång varit drottning i. Hedvig Charlotta stöttade Fredrika och gjorde flera försök till att få dennas son Gustav till svensk kronprins. Gustav skulle i så fall blivit Gustav V, men som vi vet blev en helt annan man kung Gustaf V av Sverige.

Fredrika avled, 45 år gammal, i Lausanne i Schweiz, den 25 september 1826. Hon begravdes i den lilla staden Pforzheim i Baden.

När Gustav IV Adolf, Fredrika och deras barnaskara lämnat Sverige försökte man där utrota alla spår efter dem. Regeringen lyckades ganska väl med detta. Men ännu har de tre norrländska orterna Fredrika, Dorotea och Vilhelmina sina ursprungliga namn kvar - drottning Fredrikas tre förnamn.

Porträtt föreställande Fredrika från 1824, målat av Franz Seraph Stirnbrand.

Gustav Vasas och Katarinas av Sachsen-Lauenburg 483:e bröllopsdag

Katarina av Sachsen-Lauenburg, en tysk hertiginna, gifte sig på sin 18-årsdag med Sveriges förste Vasakung, som alltså var ingen mindre än Gustav Vasa själv. Uppkomlingen Gustav ville som ny svensk regent knyta viktiga släktband till europeiska, men också svenska, gamla kungliga ätter. Katarina passade i det sammanhanget mycket bra som brud. Hon härstammade nämligen från den svenska Folkungaätten, eller Bjälboätten.

Gustav Vasa ville, efter att ha framfört sitt frieri, göra ett gott intryck på sin blivande maka och hennes familj. Han skickade därför dyrbara smycken med kurir till hertigdömet Sachsen-Lauenburg. Katarina och hennes äldre syster Dorothea tog lycksaliga emot gåvorna. Men en kvinna som inte blev så glad var systrarnas mor, Katarina av Braunschweig-Wolfenbüttel. Skulle inte hon få någon present? Hon som faktiskt var brudens mor, och Gustavs blivande svärmor. Katarina den äldre ifrågasatte detta och när kuriren kom tillbaka till Sverige med hertiginnans bud blev Gustav Vasa nervös. Han lät snabbt skicka ett brev till Sachsen-Lauenburg, i vilket han meddelade att hertiginnan Katarina av Braunschweig-Wolfenbüttel så småningom skulle få en vacker damsadel i gåva. Denna exklusiva sadel hade Sveriges kung beställt för länge sedan, men den hade tyvärr inte hunnit bli klar än, påstod Gustav.

Kungen lät faktiskt tillverka den här damsadeln som hertiginnan av Sachsen-Lauenburg så småningom nöjd tog emot.

Den 24 september 1531 ägde vigseln mellan Gustav Vasa och Katarina av Sachsen-Lauenburg rum i Stockholm. I och med detta blev Katarina drottning av Sverige. Äktenskapet ska inte ha blivit särskilt lyckligt. Det varade bara i fyra år, då Katarina avled som ung, men under dessa fyra år ska drottningen ha klagat mycket på Sverige och det svenska, som hon uppenbarligen inte trivdes med.

Endast ett barn föddes i äktenskapet; Katarina nedkom med den framtida kung Erik XIV år 1533.

Katarina och Gustav avbildade på sitt gravmonument i Uppsala domkyrka; med dem vilar Margareta Leijonhufvud, som var Gustav Vasas andra gemål.

Katarina av Sachsen-Lauenburg 501 år!

Den 24 september 1513 födde hertiginnan av Sachsen-Lauenburg, Katarina av Braunschweig-Wolfenbüttel, en dotter. Det var hennes och maken Magnus I:s av Sachsen-Lauenburg tredje gemensamma barn och andra dotter. Barnet fick, precis som sin mor, namnet Katarina.

Katarina den yngre föddes i den lilla staden Ratzeburg i Schleswig-Holstein, norra Tyskland. Hon växte upp i hertigdömet Sachsen-Lauenburg, där hon fick en protestantisk uppfostran. Hon fick fem syskon: Franz, Dorothea, Klara, Sophia och Ursula. På sin 18-årsdag gifte sig Katarina med Sveriges kung, Gustav Vasa. Deras äktenskap blev inte långvarigt; Katarina gick ett tragiskt öde till mötes; som jag skrev igår, avled hon dagen innan hon skulle ha fyllt 22. Alla hennes systrar och hennes bror, samt hennes hennes föräldrar, överlevde henne med flera decennier.

Porträtt som kan föreställa Katarina av Sachsen-Lauenburg, men också en av Gustav Vasas döttrar från hans andra äktenskap: Sofia Vasa.

Katarinas av Sachsen-Lauenburg 479:e dödsdag

Katarina av Sachsen-Lauenburg var Gustav Vasas första gemål av tre. Endast arton år gammal gifte hon sig 1531 med den dubbelt så gamle kungen av Sverige. Hon födde honom en son, den blivande Erik XIV av Sverige.

Katarina blev gravid för andra gången år 1535. Någon gång under sensommaren eller hösten samma år hölls en stor bal i Stockholm. Drottningen var lycklig och dansade, men mitt i dansen föll hon omkull. Kanske var det på grund av hennes tunga mage, kanske var det också den som orsakade de invändiga skador hon fick. Barnet i Katarinas mage skadades i alla fall, det blev aldrig fött. Tragiskt nog gick det också illa för drottningen själv, som blev sängliggande och avled dagen innan vad som skulle ha blivit hennes 22:a födelsedag.

En tidigare teori, eller snarare ett rykte, om vad som orsakade Katarinas död var att hon, under danstillställningen, hade blivit hårt slagen i huvudet - antingen av sin make eller av en adelsman. Men när man senare har undersökt Katarinas kranium har man inte hittat något spår av någon hammare, som sades vara "vapnet" ihjälslagaren hade utrustat sig med.

Bara ett år efter drottning Katarinas död gifte Gustav om sig med den unga svenska adelsdamen Margareta Leijonhufvud. Katarinas av Sachsen-Lauenburg gravkista stod tillfälligt i Storkyrkan i Stockholm. Inte förrän kungen själv hade avlidit begravdes han tillsammans med Margareta, men även med Katarina, i Uppsala domkyrka.

Katarina avbildad på gravmonumentet i Uppsala domkyrka.

Gustaf V:s och Victorias 133:e bröllopsdag

I februari 1881 mötte kronprins Gustaf av Sverige prinsessan Victoria av Baden för första gången. Mötet ägde rum hos Preussens drottning och Tysklands kejsarinna Augusta. Gustaf var då 22 år gammal och Victoria hade fyllt 18. Anledningen till att Sveriges kronprins befann sig i Tyskland var att han var inbjuden till den blivande Vilhelm II:s av Tyskland och prinsessan Auguste Viktorias bröllop.

Victorias far, Fredrik I av Baden, bad Gustaf att stanna hos dem en tid. Det gjorde Gustaf, som blivit förtjust i den unga, vackra prinsessan av Baden. En vecka efter besöket hos kejsarinnan Augusta friade kronprinsen till Victoria. Hennes far svarade att javisst, hans dotter fick gärna bli kronprinsessa av Sverige. Den 12 mars 1881 tillkännagavs förlovningen mellan kronprins Gustaf och prinsessan Victoria av Baden.

Efter att Gustaf återvänt till Stockholm började man på Karlsruhes slott, slottet prinsessan Victoria växt upp på, förbereda för ett kungligt bröllop. Victoria studerade också svenska, meningen var att hon skulle ha lärt sig så mycket av språket som möjligt innan hon landsteg i Sverige, landet hon en dag skulle bli drottning i.

Gustaf återvände till Baden flera gånger. Han firade påsk med sin trolovades familj. Den 20 september vigdes Gustaf och Victoria först borgerligt i musiksalen på Karlsruhes slott. Sedan ägde den kyrkliga vigseln rum i slottskapellet. Det sköts salut för det nygifta kronprinsparet av Sverige, bröllopet firades glatt i tre dagar.

Victoria i sin brudutstyrsel. Klänningen dekorerades med myrten.

Efter festligheterna begav sig Gustaf åter hem till Sverige, den här gången följde hans Victoria med honom. Paret kom först till Danmark. Därifrån reste de med fregatten Vanadis till Göteborg, varifrån resan gick vidare mot huvudstaden. I oktober hölls där en middag till den nyblivna kronprinsessans ära. Kung Oskar II höll då följande tal:
"Hennes vagga stod i fjärran land, men hon kommer icke som en främling, ty svenska äro Victorias anor. Måtte dessa murar under en lång och säll framtid hägnande omsluta det hem, till vilket hon genom kärlekens makt nu blivit återbördad."

Det Oskar sade stämde. Victoria var sondotter till prinsessan Sofia av Sverige. Sofia var i sin tur dotter till den avsatte kung Gustav IV Adolf av Sverige och hans gemål drottning Fredrika. På så sätt knöt Bernadotterna, i och med Gustafs och Victorias äktenskap, ännu fler släktband till Gustav Vasa och hans stora familj.

Kronprinsparet bosatte sig i en av våningarna på Stockholms slott. Deras äktenskap var till en början mycket lyckligt. De fick tre söner tillsammans: Gustaf (VI) Adolf (född 1882), Wilhelm (född 1884) och Erik (född 1889). Kronprinsessan tog en del starka mediciner under sin sista graviditet; förlossningen av den yngsta sonen blev också mycket svår för henne. Detta ledde till att prins Erik blev lätt utvecklingsstörd. Det var inget som syntes på honom, men han levde ett tillbakadraget liv och syntes sällan på festliga tillställningar. Prinsen avled relativt ung, 29 år gammal.

Kronprinsessan av Sverige med sina tre söner. Från vänster; Gustaf Adolf, Erik och Wilhelm.

Några år efter Eriks födelse var kronprins Gustafs relation till sin hustru inte längre lika god. Paret sågs allt mer sällan tillsammans. Victorias hälsa var klen och hon spenderade mycket tid utomlands, ofta i Italien, ifrån sin familj, med sin livläkare Axel Munthe. Kronprinsparets, så småningom kungaparets, relation blev från denna stund aldrig densamma som den varit i Karlsruhe, i September månad år 1881.

Victoria och Gustaf som nygifta.

Karl XV:s 142:a dödsdag

Karl XV var den tredje svenske, samt norske, kungen av dynastin Bernadotte. Denne kröntes år 1860, ett år efter att fadern Oskar I dött. Men Karl hade "styrt" landet tidigare än så. I två år, innan döden kom, låg kung Oskar allvarligt sjuk. Han var för svag för att regera sina två konungariken, därför fick den äldste sonen, det vill säga Karl, styra upp i rikena.

Kung Karl blev mycket populär hos folket, i Sverige han blev känd som 'Kron-Kalle'. Men han hade ingen större politisk makt.

Han var gift med prinsessan Lovisa av Nederländerna. Drottningen födde kungen en dotter och en son, sonen Carl Oscar avled dock som spädbarn. Efter detta kunde Lovisa inte få fler barn. Sverige hade ingen tronarvinge - inte Norge heller, som var i union med Sverige, för den delen. Karl XV försökte därför flera gånger få regeringen att tillåta att kungens dotter, prinsessan Lovisa, en dag skulle bli regerande drottning av Sverige och Norge. Men det var lönlöst, en kvinna kunde inte ärva tronen. Drottningarna Margareta (född 1353), Kristina (född 1626) och Ulrika Eleonora (född 1688) var tre undantag. Dessa tre kvinnor hade utsetts till regenter när inga andra alternativ fanns till hands. Den förstnämnda var en lysande monark, som blev mycket omtyckt av befolkningen i hela Kalmarunionen, som hon regerade över - Sverige, Danmark och Norge. Kristina var ett geni, en mycket lärd kvinna som satsade på svensk kultur och på ett glamouröst hovliv. Men man ansåg bara, på deras tid, att dessa kvinnliga regenter var oerhört klipska kvinnor och att det inte fanns många sådana. Margareta och Kristina var just två undantag, som Sverige hade turen att få som "kungar", men mer än så var det inte.

Ulrika Eleonora ärvde kronan från sin äldre bror Karl XII, då denne stupade i krig som ogift och barnlös. Hon var Sveriges regent i knappt två år, efter dessa två år överlämnade hon kungaposten till sin make, Fredrik I. Ulrika Eleonora är vår senaste kvinnliga monark, då Karl XV:s dotter Lovisa, som sagt, aldrig blev drottning av Sverige.

Nog om kvinnliga regenter, tillbaka till Kron-Kalle. Han var känd för sitt vilda kärleksliv, han sades ha ett barn i varenda svensk stad. Detta skvaller om kungens "affärer" drabbade hustrun Lovisa hårt, trots att det sällan syntes på henne, hon var en stolt kvinna. Hon gick bort våren 1871. Först då insåg hennes make, som ännu levde, hur mycket hon faktiskt hade betytt för honom. Hon hade alltid funnits där för honom, aldrig svikit honom. Men hade han förtjänat henne? Vad hade Karl gjort för sin drottning? Han sörjde henne djupt, blev allt mer avskärmad från omgivningen och blev samma år, kanske i samband med den svåra sorgen, allvarligt sjuk.

På sensommaren 1871 åkte kungen för att krya på sig till kurorten Aachen. På hemresan blev han dock allt sämre, han hann inte vägen upp till Stockholm, utan avled den 18 september 1872 i Malmö. Dödsorsaken var tarmtuberkulos.

I stället för prinsessan Lovisa blev Karl XV:s yngre bror, Oskar (II), svensk-norsk kung.

År 1909 restes Karls ryttarstaty, modellerad av Charles Friberg, på Djurgården i Stockholm, där man ännu kan se den stolte kungen till häst.

Karl XV:s stoft på dödsbädden.

Katarina Jagellonicas 431:a dödsdag

Katarina Jagellonica, prinsessa av Polen, gifte sig år 1562 med hertig Johan (III) av Sverige. De levde som familj, fick tre barn tillsammans, varav de två yngsta uppnådde vuxen ålder. Johans äldre bror, Erik XIV, var dock en sinnessjuk och maktlysten man. Åtminstone tre av Gustav Vasas söner var ute efter så mycket makt som möjligt, Erik såg halvbrodern Johan som ett hot och spärrade in denne och dennes familj på Gripsholms slott. Där satt Johan och Katarina i många år. Där föddes dottern Isabella och sonen Sigismund. Men 1567 försonades Johan och Erik. Erik avsattes året därpå, Johan och hans bror hertig Karl var förmodligen ganska mycket inblandade i detta.

1569 kröntes Johan III till Sveriges konung och Katarina Jagellonica till hans drottning. Drottningen levde ett förmodat lyckligt liv med kungen vid sin sida. Katarina var till en viss del politiskt engagerad, särskilt när det gällde religionsfrågor - Katarina själv var katolik livet ut, trots att Sverige sedan Gustav Vasas reformation har varit ett protestantiskt land.

På senare år led Katarina av gikt, något som drabbade henne allt värre ju äldre hon blev. Hon var elva år äldre än sin make. Han överlevde henne, då hon avled den 16 september 1583. Katarina Jagellonica gravsattes i Uppsala domkyrka, där hon ännu vilar.

Efter hennes död gifte Johan om sig med den unga, svenska adelsdamen Gunilla Bielke.

"Drottningen" i namnet Drottningholm är Katarina. Än idag har ön samma namn, som ett minne från den före detta polska prinsessan. Johan III, som var mycket intresserad av arkitektur, lät bygga ett slott åt sin gemål på holmen. Samma Drottningholms slott står dock inte där idag, det nuvarande slottets byggherrinna var drottning Hedvig Eleonora, som påbörjade projektet med slottsbygget på 1660-talet.

Gustaf VI Adolfs 41:a dödsdag

Gustaf VI Adolf är Sveriges senast avlidne kung. Han var äldste son till Gustaf V (som avled så sent som 1950, året Gustaf Adolf skulle fylla 68) och drottning Victoria. Gustaf VI Adolf var därför inte Sveriges kung under en särskilt lång period - fast allt är relativt, kungen satt på tronen i 22 år. Under dessa år blev han dock mycket omtyckt, det var han redan som kronprins. Han hade, i modern tid, ingen större politisk makt.

Gustaf Adolf spenderade mycket tid på sitt sommarresidens Sofiero, i Helsingborgs kommun. Där drabbades han i augusti 1973 av magsår, blev tvungen att opereras. Efter denna operation insjuknade hans majestät i lunginflammation. Detta blev hans direkta dödsorsak. Gustaf VI Adolf somnade in den 15 september 1973, klockan 20.35, på Helsingborgs lasarett. Han blev 90 år gammal och sörjdes djupt av miljontals svenskar.

Han var omgiven av närmaste familjen på lasarettet, in till sista minuten. Sonsonen Carl Gustaf blev alltså vid samma tid Sveriges nye monark och denne monark är än idag kung av Sverige, den sjunde monarken av dynastin Bernadotte.

Den avlidne kungens begravning, bortsett från själva gravsättningen, direktsändes på TV i SVT 1 och 2. Gustaf Adolf hade, precis som sin första gemål Margareta av Connaught 1920, bestämt sig för att begravas i det fria och slippa en kyrkas väggar. Därför vilar han bredvid sina båda hustrur Margareta och Louise på Kungliga begravningsplatsen i Hagaparken, Solna. Gustav Adolf var den förste svenske kung efter Karl IX (född 1550, död 1611) som inte begravts i Riddarholmskyrkan.

Karin Månsdotters 402:a dödsdag

Sjutton år gammal gifte sig knektdottern Karin Månsdotter av folket med den då dubbelt så gamle kung Erik XIV. Detta blev förstås en skandal. Inte kunde konungen av Sverige gifta sig med en flicka med så simpel bakgrund som Karin; hon var varken adlig eller kunglig! Hon hade tidigare arbetat på slottet som kammarjungfru åt Eriks yngsta halvsyster, Elisabet. Dessutom hade Erik och Karin redan två barn, Sigrid och Gustav, som alltså hade fötts innan paret ingick äktenskap. Inte gick det an!

Erik var, och blev med åren allt mer, sinnessjuk. Han hade främst förföljelsemani, fick för sig att alla var ute efter att mörda honom och ta tronen ifrån honom. Under dessa för kungen mycket svåra år, fanns Karin alltid där och stöttade honom. Men helt plötsligt, i september år 1568, tillfångatogs och avsattes Erik. Hans familj gick samma öde till mötes. Eriks yngre halvbror Johan utnämnde sig själv till kung Johan III. Brodern Karl (IX) hade också varit med på planerna att avsätta den "galne" kungen. Både Johan och Karl menade att Erik inte var en lämplig regent för Sverige.

I nio långa år förblev Erik och Karin fångar och flyttades runt mellan olika slott. Efter en period fick de inte ens vara tillsammans - då Karin och dottern Sigrid levde i relativt mild fångenskap på Åbo slott satt Erik någon helt annanstans. Sonen Gustav skickades visserligen, på order av Johan III, till Polen. Detta var något Karin Månsdotter fällde många tårar för.

Efter den före detta Erik XIV:s död 1577 friades Karin och Sigrid. Kung Johan hade förmodligen en del skuldkänslor över hur han behandlat den sorgsna, avsatta drottningen och hennes dotter. Han skänkte Karin gården Liuksiala med omgivningar, som låg i Finland, nära Tammerfors. Där levde Karin till en början tillsammans med Sigrid. Karin drog sig tillbaka, man hörde inte mycket gällande henne, men hon ska ha haft det gott ställt.

År 1582 bjöd Johan III och drottning Katarina Jagellonica Karin och Sigrid till Stockholms slott. Vid besöket fick Karin ännu mer mark i närheten av sin gård, i sin ägo.

Karin fick också träffa sonen Gustav år 1596, som då sedan länge var en vuxen man; mötet ägde rum i nuvarande Tallinn. Gustav återvände aldrig till Sverige efter att Johan skickat bort honom.

Karin Månsdotter avled den 13 september 1612. Hon hade haft ett omskakande liv; kanske var hon lycklig när hon tog sitt sista andetag, kanske inte. Hon begravdes i Åbo domkyrka; där vilar hon än idag som den enda drottning som begravts i Finland.

Karin, tecknad av den avsatte Erik XIV i hans fångenskap.

Ulrika Eleonora d.ä. 358 år!

Prinsessan Ulrikke Eleonore föddes den 11 september 1656 i Köpenhamn som sjätte och yngsta barn till kung Fredrik III och drottning Sofia Amalia av Danmark. Där växte hon upp med sina äldre syskon Kristian (V), Anna Sofia, Fredrika Amalia, Wilhelmine Ernestine och Georg. Av dem alla beskrevs Ulrika Eleonora som mildast, tåligast och barmhärtigast. Hon var en stor välgörare, både under tiden som dansk prinsessa och som svensk drottning. Då hon hade dessa egenskaper och detta goda sinne blev hon mycket omtyckt i sitt hemland, men även i Sverige.

"Jag tror inte att någon kunglig person har blivit så sörjd som Hennes Majestät. Här är en allmän gråt och jämmer, och alla människor går sorgklädda, i hela staden finnes knappt en aln svart tyg att köpa", som grevinnan De la Gardie uttryckte sig efter Ulrika Eleonoras död år 1693.

Ulrika Eleonoras tilltalsnamn ska ha varit Eleonora.

På sin tid ansågs hon vara "måttligt" vacker. Hon var inte ful, men inte heller en uppmärksammad skönhet. Själv tycker jag, av en del porträtt att bedöma, att hon var vacker för att vara avporträtterad under barocken. Jämför man med porträtt av andra kvinnor, som målats under samma tidsepok, föredrar jag ofta Ulrika Eleonoras "utseende". Porträtten kan självfallet ha "förskönats", åtminstone på det vis som var vackert då. Idag håller vi kanske inte alltid med om skönheten man såg i dessa porträtt då.

Karl XI av Sverige, Ulrika Eleonoras framtida gemål, framförde sitt frieri till henne när hon var nitton år gammal, 1675. Kungen själv var ett år äldre. Danmarks då nye kung - prinsessan Ulrika Eleonoras bror, Kristian V - samtyckte till äktenskapet. Men när det Skånska kriget bröt ut ett år senare, ångrade han sig och höll kvar sin yngsta syster i Köpenhamn. Ulrika Eleonora ska ha förälskat sig i kung Karl vid en första blick på porträttet av honom. Hon vägrade ge upp sin förlovning och gjorde allt för att hjälpa och visa svenska krigsfångar i Danmark sitt stöd. Hon pantsatte en del av sina dyrbara smycken för att kunna försörja dessa soldater.

Efter den slutna freden mellan Sverige och Danmark, landsteg Ulrika Eleonora dock år 1680 i Helsingborg, efter att ha färdats med skepp från Danmark. Inte heller Karl XI ska ha varit helt förtjust i sin blivande hustrus utseende vid första anblicken av henne. Men parets äktenskap blev trots allt lyckligt.

Porträtt som ska föreställa prinsessan Ulrika Eleonora av Danmark som barn, målat av Pierre Signac.

Julia 13 år!

Nej, Julia är ingen svensk drottning. Ingen kung heller, för den delen. I sådant fall vore hon kanske lite väl ung? Julia är hur som helst mitt namn och detta inlägg handlar främst om min 13-årsdag, som inföll igår, den 8 september 2014.

Jag fick på morgonen, innan jag gick till skolan, ett antal kungliga presenter. Exempelvis planschen 'Sveriges Rikes Regentlängd' av min mors moster och dennas man. Jag tackar så hjärtligt, en sådan har jag tittat på ett tag. Dessa planscher finns att köpa på de flesta kungliga slott jag har besökt; det första jag kommer att tänka på är Rosersbergs slott, men det är förmodligen inte det enda, är säker på att den finns på Drottningholm också.

Jag råkade för övrigt se den där planschen hoprullad i vår tvättstuga några gånger; jag brukar hänga där - alltså både tvätten och för att fördriva tiden.

Nu är fallet så att jag ska renovera mitt rum. Jag borde kanske ha gjort det för ett tag sedan, men så har inte skett (det kan bero på att jag inte riktigt har städat där ordentligt). Därför kan man ännu se den snygga Lilla Anna och Långa farbrorn-tapeten på väggarna, som har suttit där i elva år, inte Karl XIV Johan och Oskar II. Och därför ligger planschen ännu i "förpackningen".

Förpackad.

En del av planschen.

Jag fick också sällskaps- och strategispelet Risk av mina föräldrar. Jag måste medge att det ligger en 1700-talsanda över själva "spelkartongen". Spelet går ju dessutom ut på att, med hjälp av sina arméer, ta över världen - lite Napoleonkomplex-varning?

Samtliga avsnitt av "Hermans kungar" på DVD var en annan gåva. 'Hermans kungar' är tio samlade avsnitt om just Sveriges kungar ur dokumentärserien "Hermans historia", med Herman Lindqvist, som sändes i SVT åren 1991 till 2002. Serien är alltså rätt gammal, men intressant och lärorik, även om jag redan känner till i princip allt Lindqvist berättar om. Hittills har jag "bara" sett tre filmer: de gällande Karl XI, Karl XII och Jean Baptiste Bernadotte [Karl XIV Johan]. Varje avsnitt är mellan en och två timmar långt. Den kompletta samlingen är 'Gustav Vasa', 'Johan III', 'Karl IX', 'Gustav II Adolf'', 'Karl X Gustav', 'Karl XI', 'Karl XII', 'Gustav III', 'Gustav IV Adolf' och 'Jean Baptiste Bernadotte' (av någon anledning heter den delen inte 'Karl XIV Johan').

DVD-boxen.

Mina tre personliga favoriter.

Vill också dela med mig av en bild jag hittade på internet, förmodligen någon reklam för Expressen, då man tydligen tidigare fick en tidning och en av "Hermans kungar"-filmerna för 59 kronor. Tyckte att den var lite rolig.

En sista spännande present är...

... en kartong fylld med bubbelplast!

Nej, nu ska jag inte flamsa, i kartongen finns också något bättre än bubbelplast.

Nämligen en prydnadstallrik i porslin med en bild av Karl XIV Johan, samt hans valspråk: "Folkets kärlek min belöning".

Även en tallrik med Oskar II:s porträtt och valspråken "Brödrafolkens väl" och "Sveriges väl". Det första byttes ut mot det senare efter unionsupplösningen 1905.

Så jag tackar familjen för fina gåvor. Födelsedagen var lyckad! Kanske blir det mer historiska presenter om ett par veckor, då jag träffar fler släktingar och vänner? Vi får se, helt enkelt.

I morse satte jag för övrigt upp den här bilden till insidan av mitt skåp i skolan:

Jag skrev ut den från datorn, laminerade den och fäste den på skåpväggen med häftmassa. Enkelt! Och mycket tjusigare än alla The Fooo- och One Direction-posters.

Gustav III:s paviljong, med inslag av Kungliga Myntkabinettet

I söndags, den sista dagen i augusti månad, besökte jag Hagaparken och Gustav III:s paviljong. Jag är medveten om att det snart har gått en vecka sedan dess, men jag har varit för trött och lat för att blogga om det under veckan. Hur som helst, anledningen till att familjen åkte till Hagaparken var att vi skulle delta i Walk of Hope, en kampanj arrangerad av Barncancerfonden. Man går en tipspromenad runt parken, svarar på frågorna efter att man skänkt en summa pengar som sedan nyttjas av Barncancerfonden till att utveckla cancerforskning. Vi gick alltså denna tipspromenad, jag var lite krasslig, men det gick bra. När vi lämnat in våra svarsformulär promenerade vi tillbaka till kung Gustavs lustslott.

Gustav III:s paviljong sedd på håll.

Jag gick förresten förbi Kungliga begravningsplatsen på Karlsborg, där Gustaf VI Adolf, kronprinsessan Margareta, drottning Louise, prins Carl, prinsessan Ingeborg, prins Carl (den yngre), Sigvard Bernadotte och prins Bertil vilar.

Vi gick den sista guidade visningen på Gustav III:s paviljong för året, den 31 augusti klockan tre. Inträdet är gratis för omyndiga, kostar vuxna 100 kronor, men studenter eller den med Kulturarvskortet endast 50 kronor.

Slottet fotograferat i olika vinklar.

Slottets arkitekt hette Olof Tempelman - han var den man som senare utsågs till kunglig hovarkitekt av Gustav III:s son, Gustav IV Adolf. Gustav III gav sitt godkännande till Tempelmans ritningar av "paviljongen" år 1787, och bygget sattes då igång. Inredningen i gustaviansk stil stod främst inredningsarkitekten Louis Masreliez för, men även hans bror Jean Baptiste Masreliez var delaktig i detta.

Kung Oskar I lät på 1840-talet restaurera byggnaden i "modernare" stil. Flera av salarna ändrade då helt utseende, de gustavianska möblerna stuvades undan och väggarna fick en ny yta. På 1930-talet, då Gustav III:s paviljong blev ett museum, återställdes dock allt på det viset det sett ut på byggherrens tid, 1790-talet.

Gustav III:s matsal fotograferad på 1890-talet; så här såg den ut under Oskars regeringstid och de kommande åtta decennierna därefter.

Så klart får man inte fota på Gustav III:s paviljong heller (och den här gången blev det svårt att fotografera i smyg), så jag har åter lånat bilder från Google. De är inte många; ett av rummen, Gustav III:s Hagabibliotek, tycker jag är särskilt trevligt. Men detta bibliotek finns det alltså inte någon bild på. Även de två små sovgemaken på slottets andra våning är fina.

En annan vacker sal är Spegelsalongen, med fönster som vetter åt alla håll. Man ser tydligt vattnet, samt åtminstone en del av Hagaparken.

Den härligt solbelysta Spegelsalongen.

Kungens sängkammare; allt i finaste sidentyg. På väggen sitter en målning av Alexander Roslin, föreställande kung Henrik IV av Frankrike, en man Gustav III såg upp till. Den gamla mattan som tidigare rullats ut över golvet i detta rum finns numera inte kvar på slottet. Men den används av kungafamiljen vid vissa högtidliga tillställningar, senast vid prinsessan Leonores dop.

Gustav III trivdes väl på sitt "Hagas lilla slott", som från början med sina, enligt planen, rikt utsmyckade trädgårdar skulle likna ett litet Versailles. Denna dröm gick dock aldrig i uppfyllelse.

Gustav III:s paviljong var ändå en plats kungen kunde luta sig tillbaka på och slippa tänka på det stressiga hovlivet på Stockholms slott. Men trots detta hann inte Gustav nyttja sitt lustslott under en längre tid; det var just paviljongen han lämnade den 16 mars 1792 för att bege sig till Kungliga Operan i Stockholm, som han själv grundat. Kvällens maskeradbal blev hans död. Jacob Johan Anckarström träffade Gustav III med en kula i ryggen, kungen avled knappt två veckor senare av blodförgiftning.

Nu till något helt annat: I måndags, det vill säga den första september, åkte jag till Gamla Stan. Jag promenerade först några varv runt stadsdelen; tittade på slottet, statyer, Riddarholmskyrkan och försökte söka upp utpekade spökhus. Sedan gick jag och mamma till Kungliga Myntkabinettet, Slottsbacken. Jag har varit där tidigare, men det var länge sedan, alltså tiden innan "kunga-hysterin". Där kan man se gamla mynt och medaljer, svenska och utländska, men också exempelvis en version av Gustav III:s dödsmask.

Det var oerhört svårt att fota dessa, då ljuset reflekterades i glaset, men det ni ser är alltså några mynt från Karl XII:s regeringstid och några från Karl XIV Johans tid. Tänk om vi hade betalat med sådana i dagens Sverige...

Dagen var väldigt trevlig. Nu, som avslut på inlägget, vill jag dela med mig av en bild jag hittade på Instagram härom dagen. Tyckte att den var väldigt fin, med en sådan tjusig staty - dessutom ser man det höga tornet på monarkernas gravkyrka i bakgrunden!

Katarina Jagellonica 488 år!

Katarina Jagellonica föddes den 1 september 1526 i Kraków som prinsessan Katarzyna, yngsta dotter till kung Sigismund I av Polen och hans andra gemål Bona Sforza. Katarina växte upp i sin födelsestad tillsammans med sina fyra äldre syskon och sin halvsyster. Den tre år äldre Anna, som av syskonen stod Katarina närmast i ålder, var systern hon hade godast relation till.

Som barn fick Katarina Jagellonica lära sig att tala latin och sin mors modersmål, italienska.

När kung Sigismund avlidit 1548 flyttade hans hustru med döttrar till Masovien. En efter en giftes döttrarna bort med utländska kungligheter; först ut var Katarinas halvsyster Hedwig, sedan blev Isabella drottning av Ungern och 1556 var också Sofia Jagellonica gift. Kvar i Masovien levde de yngsta i syskonskaran, Anna och Katarina. Den sistnämnda hade flera friare: hertig Albrekt av Preussen, ärkehertig Ferdinand av Österrike samt tsar Ivan 'den förskräcklige' av Ryssland. Ett äktenskap mellan Katarina och kronprins Erik (XIV) av Sverige föreslogs också. Erik var inte intresserad - han gifte sig så småningom med den unga knektdottern Karin. Eriks yngre halvbror, Johan (III), blev dock nyfiken på den polska prinsessan. Han begav sig till hennes hemland och friade till den elva år äldre kvinnan. Katarinas bror, kung Sigismund II August, godkände Johans förfrågan om giftermål med systern. Katarina Jagellonica blev hertiginna av Finland och senare drottning av Sverige.

Porträtt föreställande Katarina, målat av Lucas Cranach d. y.