När Gustav II Adolf stupade i slaget vid Lützen år 1632, hade hans enda överlevande barn, dottern Kristina, ännu inte fyllt sex år. Det tvistades bland högt stående adelsmän om Kristina verkligen kunde ärva tronen från sin far; visst kunde hon bli drottning, men regent var en annan sak. Den "titeln" tillhörde ju normalt sett en man! Fast kungen hade inga söner inom äktenskapet... Och dessutom hade han önskat att Kristina skulle uppfostras till monark - kungens vilja var lag.
Kristina fick därför en uppfostran som normalt bara kronprinsar skulle ha fått på hennes tid. Det var absolut inte några kvinnosysslor, som broderi, som hon utförde. Nej, Kristina fick lära sig att rida, jaga och fäktas. Självklart fick hon råd om hur hon skulle styra riket när hon blev äldre. För ännu kunde inte Kristina regera som hon ville, hon var tvungen att vänta tills hon blev myndig. Det fanns egentligen ingen specifik myndighetsålder för svenska regenter; Gustav II Adolf blev kung när han fyllt sjutton. Karl XII skulle komma att bli enväldig som femtonåring.
Just Kristina förklarades myndig när hon skulle fylla arton. Hon kröntes inte till Sveriges drottning förrän sex år senare; kröningsekipaget utgick från Ulriksdals slott, som då hette Jacobsdals slott. Där kan man idag se en rekonstruktion av ekipaget. Kröningen i Stockholm blev en dyr tillställning. Alla bjöds på mat och vin, rika som fattiga. Det var en ståtlig syn när den nya drottningen, Sveriges andra regerande drottning, kom ridande längs den nya Drottninggatan, uppkallad efter henne.
Drottning Kristina gjorde mycket för kulturen i stormaktstidens Sverige; hon samlade konstverk och böcker. Hon bjöd Europas omtalade, lärda män till Stockholm och slottet Tre Kronor. Där hölls ständigt intressanta diskussioner gällande vetenskap. Den svenska adeln bjöds ofta till fest på slottet. Kristina var generös mot adelsmännen; hon skänkte många gårdar som tillhört staten, till sina goda vänner i adelsståndet. Man kan helt enkelt säga att kulturlivet blomstrade under drottning Kristinas få regeringsår, och de som fick njuta av det var de rikaste i landet.
Bönderna hade det inte lika gott ställt. De protesterade mot att adeln plötsligt ägde en sådan stor andel av Sveriges marker och gårdar. Detta kom inte att förändras förrän ungefär 25 år senare.
Sverige hade en kvinnlig regent och hittills hade det gått bra - tyckte åtminstone adelsmännen. Men alla förväntade de sig att Kristina förr eller senare skulle gifta sig, överlåta regeringsarbetet åt sin gemål och föda en tronarvinge. De planerna hade inte drottningen själv. Det har senare spekulerats om att hon var homosexuell, hade flera sexuella förbindelser med kvinnor och därför inte ville gifta sig med en man, som på den tiden var det självklara. Men troligt är att hon bara inte ville förlora sin höga ställning, som monark i ett stormaktsrike.
Kristina hade alltså ingen lust att i framtiden skaffa barn och hon utsåg därför sin kusin, pfalzgreven Karl Gustav, till Sveriges tronföljare. För en del av rikets högre stående män kom detta som en chock. Att drottningen inte tänkte ingå äktenskap var ofattbart!
Efter något år som regent började Kristina fundera allt mer på religionen i Sverige. Hon var inte förtjust i den lutherska läran, i stället drogs hon till katolicismen. Hon studerade den katolska läran, men i hemlighet. Att vara katolik i Sverige var en hemskt brott och i högsta grad förbjudet. Men år 1654 hade drottningen bestämt sig: hon skulle erkänna att hon var katolik. Eftersom det var oacceptabelt med en katolsk, svensk monark förstod Kristina att hon var tvungen att abdikera. Hon hade redan förberett sig på att avsäga sig tronen. Den 6 juni 1654 hölls avsägelseceremonin i Uppsala, och Sveriges nye kung Karl X Gustav kröntes samma dag.
Kristina flyttade till katolska Italien, kom väl överens med påven och begravdes efter sin död Peterskyrkan. Två gånger efter abdikationen återvände hon till sitt fädernesland: den första var vid Karl X Gustavs begravning 1660. Hans ende son, Karl XI, var då endast fyra år gammal och Sverige styrdes åter av en förmyndarregering. Förmodligen lockade detta Kristina till att återta makten; det var förstås inget hon kunde göra hur som helst, men den unge kung Karl var en klen pojke. Om han av någon anledning skulle ha gått bort, kunde kanske Kristina ha varit en lämplig tronkandidat... Kanske skulle folket då ha tolererat hennes kristna tro?
Den före detta drottningens andra besök ledde till sådana bråk, som förstås gällde hennes religion, att Kristina surnade till ordentligt, lämnade landet och bestämde sig för att stanna i Rom för gott.
Och där är hon kvar än idag. Många framställer Kristina som den ideala monarken. Andra tycker att hon inte gjorde mycket gott för Sverige. Kanske åstadkom hon inte särskilt mycket gällande stormaktsrikets och enkelt folks välfärd; men hon var en kvinna i 1600-talets Europa som ville visa att kvinnor kan utföra samma uppgifter som män, kan förstå allt vad män förstår. På så sätt gjorde hon kanske ändå framsteg i vad vi idag kallar feministiskt tänkande, även om det skulle ta många hundra år innan feminismen verkligen slog igenom i Sverige.
.jpg)
Kristina fick därför en uppfostran som normalt bara kronprinsar skulle ha fått på hennes tid. Det var absolut inte några kvinnosysslor, som broderi, som hon utförde. Nej, Kristina fick lära sig att rida, jaga och fäktas. Självklart fick hon råd om hur hon skulle styra riket när hon blev äldre. För ännu kunde inte Kristina regera som hon ville, hon var tvungen att vänta tills hon blev myndig. Det fanns egentligen ingen specifik myndighetsålder för svenska regenter; Gustav II Adolf blev kung när han fyllt sjutton. Karl XII skulle komma att bli enväldig som femtonåring.
Just Kristina förklarades myndig när hon skulle fylla arton. Hon kröntes inte till Sveriges drottning förrän sex år senare; kröningsekipaget utgick från Ulriksdals slott, som då hette Jacobsdals slott. Där kan man idag se en rekonstruktion av ekipaget. Kröningen i Stockholm blev en dyr tillställning. Alla bjöds på mat och vin, rika som fattiga. Det var en ståtlig syn när den nya drottningen, Sveriges andra regerande drottning, kom ridande längs den nya Drottninggatan, uppkallad efter henne.
Drottning Kristina gjorde mycket för kulturen i stormaktstidens Sverige; hon samlade konstverk och böcker. Hon bjöd Europas omtalade, lärda män till Stockholm och slottet Tre Kronor. Där hölls ständigt intressanta diskussioner gällande vetenskap. Den svenska adeln bjöds ofta till fest på slottet. Kristina var generös mot adelsmännen; hon skänkte många gårdar som tillhört staten, till sina goda vänner i adelsståndet. Man kan helt enkelt säga att kulturlivet blomstrade under drottning Kristinas få regeringsår, och de som fick njuta av det var de rikaste i landet.
Bönderna hade det inte lika gott ställt. De protesterade mot att adeln plötsligt ägde en sådan stor andel av Sveriges marker och gårdar. Detta kom inte att förändras förrän ungefär 25 år senare.
Sverige hade en kvinnlig regent och hittills hade det gått bra - tyckte åtminstone adelsmännen. Men alla förväntade de sig att Kristina förr eller senare skulle gifta sig, överlåta regeringsarbetet åt sin gemål och föda en tronarvinge. De planerna hade inte drottningen själv. Det har senare spekulerats om att hon var homosexuell, hade flera sexuella förbindelser med kvinnor och därför inte ville gifta sig med en man, som på den tiden var det självklara. Men troligt är att hon bara inte ville förlora sin höga ställning, som monark i ett stormaktsrike.
Kristina hade alltså ingen lust att i framtiden skaffa barn och hon utsåg därför sin kusin, pfalzgreven Karl Gustav, till Sveriges tronföljare. För en del av rikets högre stående män kom detta som en chock. Att drottningen inte tänkte ingå äktenskap var ofattbart!
Efter något år som regent började Kristina fundera allt mer på religionen i Sverige. Hon var inte förtjust i den lutherska läran, i stället drogs hon till katolicismen. Hon studerade den katolska läran, men i hemlighet. Att vara katolik i Sverige var en hemskt brott och i högsta grad förbjudet. Men år 1654 hade drottningen bestämt sig: hon skulle erkänna att hon var katolik. Eftersom det var oacceptabelt med en katolsk, svensk monark förstod Kristina att hon var tvungen att abdikera. Hon hade redan förberett sig på att avsäga sig tronen. Den 6 juni 1654 hölls avsägelseceremonin i Uppsala, och Sveriges nye kung Karl X Gustav kröntes samma dag.
Kristina flyttade till katolska Italien, kom väl överens med påven och begravdes efter sin död Peterskyrkan. Två gånger efter abdikationen återvände hon till sitt fädernesland: den första var vid Karl X Gustavs begravning 1660. Hans ende son, Karl XI, var då endast fyra år gammal och Sverige styrdes åter av en förmyndarregering. Förmodligen lockade detta Kristina till att återta makten; det var förstås inget hon kunde göra hur som helst, men den unge kung Karl var en klen pojke. Om han av någon anledning skulle ha gått bort, kunde kanske Kristina ha varit en lämplig tronkandidat... Kanske skulle folket då ha tolererat hennes kristna tro?
Den före detta drottningens andra besök ledde till sådana bråk, som förstås gällde hennes religion, att Kristina surnade till ordentligt, lämnade landet och bestämde sig för att stanna i Rom för gott.
Och där är hon kvar än idag. Många framställer Kristina som den ideala monarken. Andra tycker att hon inte gjorde mycket gott för Sverige. Kanske åstadkom hon inte särskilt mycket gällande stormaktsrikets och enkelt folks välfärd; men hon var en kvinna i 1600-talets Europa som ville visa att kvinnor kan utföra samma uppgifter som män, kan förstå allt vad män förstår. På så sätt gjorde hon kanske ändå framsteg i vad vi idag kallar feministiskt tänkande, även om det skulle ta många hundra år innan feminismen verkligen slog igenom i Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar