Ulrika Eleonora d.ä:s 321:a dödsdag

"Den 26 juli om onsdagsafton emellan kl. 7 och 8 behagade den allrahögste Guden hädankalla ifrån denna usla världen till sig uti det eviga livet min älskeliga kära gemål, den stormäktigsta drottning Ulrika Eleonora, numera salig hos Gud. Jag haver mist en gudfruktig, dygdesam och kär drottning och maka, mig till stor olycka och sorg. Gud tröste mig och bevare Hennes Maj:t änkedrottningen och mina tre barn, i sorg efterlämnade."

Så beskriver kung Karl XI sin hustrus död år 1693. Som man idag förstår det, var kungens och drottningens äktenskap lyckligt - till skillnad från många andras under 1600-talet. Ulrika Eleonora d.ä. hade ännu inte fyllt 37 år när hon avled på Karlbergs slott. Döttrarna Hedvig Sofia, 12, och Ulrika Eleonora, 5, samt sonen Karl (XII), 11, förlorade i tidig ålder båda sina föräldrar. Karl XI gick bort bara fyra år efter drottningen.

Inte bara kungafamiljen fällde tårar efter Ulrika Eleonoras död, hela Stockholm sörjde den goda och älskvärda drottningen.

"Här är en allmän gråt och jämmer, och alla människor går sorgklädda, i hela staden finnes knappt en aln svart tyg mer att köpa", skriver grevinnan De la Gardie.

I början av 1690-talet sjuknade Ulrika Eleonora in. Läkarna kunde inte diagnostisera sjukdomen hon bar på. Men när drottningen flyttade ut till Karlbergs slott blev hon sängliggande under en längre period och beräknades dö inom kort tid. Innan hon lämnade jordelivet bad hon sina tre barn att alltid tänka på andra, att inte vara högfärdiga och alltför stolta. Att aldrig sätta tilltron till skvaller de hörde - i så fall lyssna och tro på den förtalade. Ulrika Eleonora bad sin make om en enkel och billig begravning. Drottningen tyckte att pengarna kunde gå till bättre ändamål. Men inte blev begravningen särskilt enkel, en drottning som Ulrika Eleonora den äldre förtjänade mer än så. Under hela sitt liv hjälpte hon fattiga i nöd - i stället för att resa iväg till en kurort när hon drabbats av sjukdom skänkte hon sina resepengar till svältande. Kanske tänkte drottningen helt enkelt lite för lite på sin egen välgång?

Om Ulrika Eleonoras död finns en så kallad spökhistoria. Man kan tro att den är sann eller inte, det väljer man själv - allt beror på ifall man tror på Gustaf Johan Stormcrantzs ord, för jag kan lova att personerna som nämns i sägnen är verkliga.
Hur som helst, när drottningen tagit sina sista andetag lades hennes stoft i en kista och ställdes på lit de parade i Rikssalen på Karlbergs slott. Inte förrän i november 1693 skulle drottningen begravas i Riddarholmskyrkan. Under de fyra månader hon vilade på Karlbergs slott tillsattes en vaktstyrka på 30 man ur Livgardet, som skulle bevaka hennes kista. Befälhavaren för denna vaktstyrka, kapten Gustaf Johan Stormcrantz, förvarade nyckeln till Rikssalen hos sig.

En mörk höstnatt anlände en svart vagn till Karlbergs slott. Stormcrantz skyndade sig ut på trappan för att se vem som besökte slottet mitt i natten. Han kände igen kvinnan som steg ur vagnen som grevinnan Maria Elisabet Lillie, den avlidna drottningens hovmästarinna. Stormcrantz välkomnade henne, tog hennes hand, men noterade efteråt att ta i den kändes som att ta i en fuktig svamp. Han tyckte också att grevinnan såg mycket sjuklig ut, men antog att hon var nedbruten av sorg, precis som resten av stockholmarna.

Kapten Stormcrantz ledde grevinnan Lillie till Rikssalen och låste upp porten, innanför vilken Ulrika Eleonora låg i sin kista. Kaptenen väntade sedan utanför den stängda porten en lång stund på att grevinnan skulle komma ut. Ifrån Rikssalen hördes, som väntat, då drottningen faktiskt var död, inte ett ljud - men så småningom började Stormcrantz oroa sig för grevinnan Lillie, som han tyckt såg så blek och hålögd ut. Han gläntade på dörren och fick till sin fasa se grevinnan Lillie och den sedan månader tillbaka avlidna drottning Ulrika Eleonora stå, vid ett av salens avlånga fönster, och viskande samtala med varandra. Den 'döda' drottningen och hennes hovmästarinna lade inte märke till kaptenen, som tyst men hastigt drog sig tillbaka och började i en annan del av slottet spotta blod. Synen hade gjort Stormcrantz vettskrämd - nätt och jämt kunde han berätta för hans majestät konungen vad han hade sett och upplevt.

Gustaf Johan Stormcrantz blev sängliggande ett par dagar. Efter dessa dygn i sjukdom dog han plötsligt. En sak som Stormcrantz dock inte hade någon aning om den kusliga höstnatten, var att grevinnan Maria Elisabet Lillie hade avlidit bara någon månad efter Ulrika Eleonora. Kaptenen hade alltså tagit emot en kvinna som vid tidpunkten för besöket på Karlbergs slott var död sedan flera veckor tillbaka. Kanske var det tur att Stormcrantz inget visste.

Karl XI försökte förresten vifta bort hela historien som Stormcrantz dragit för honom. Han förbjöd i alla fall strängt resten av vaktstyrkan på Karlbergs slott att sprida den vidare.

Porträtt föreställande Ulrika Eleonora, målat av Jacques D'Agar.

Drottningholms slott

I förrgår, den 24 juli, besökte jag Drottningholms slott. Jag har flera gånger tidigare promenerat i slottsparken (jag bloggade om ett besök i april), men aldrig sett insidan av slottet. Så jag och familjen passade på att göra det, då en av min mammas närmsta väninnor kom till Stockholm från södra Sverige och hade planerat att besöka Drottningholms slott.

Slottets fasad sedd på håll

Det var otroligt varmt utomhus, omkring 32 grader i skuggan, och inte särskilt mycket svalare i slottet. Men helt okej temperatur, så länge man har en solfjäder att fläkta sig med. Inte heller på Drottningholms slott är fotografering tillåtet, så åter har jag lånat några bilder på interiören från Google. Vi gick ingen guidad visning, något jag tyckte var positivt, då jag inte har några problem med att slippa guidning.

Trapphuset i slottets övre våning

Det nuvarande Drottningholms slott började byggas år 1662, på initiativ av ägaren änkedrottning Hedvig Eleonora. Nicodemus Tessin d.ä., far till den Nicodemus Tessin som bland annat inledde projektet med byggandet av dagens Stockholms slott, var ansvarig arkitekt för Drottningholms slott och ledde bygget. År 1664 stod slottets huvudbyggnad färdig i överdådig barockstil. Men inte förrän 1750, långt efter Tessins död, avslutades byggnationerna på slottet - det såg då utvändigt ut på ett ungefär som det gör idag. 

Innan Hedvig Eleonora lät bygga sitt tjusiga barockslott stod där ett annat slott, i ungefär samma storlek och med samma namn. Det tidigare Drottningholms slott hade kung Johan III år 1579 rest, på samma plats som det senare slottet är beläget, åt sin gemål drottning Katarina Jagellonica. Efter Katarinas död kom Drottningholms slott i änkedrottning Katarina Stenbocks, Johan III:s styvmors, ägo och gick senare i arv till drottningarna Maria Eleonora och Kristina.

Men 1661, då Hedvig Eleonora var ny ägare av slottet, brann det ner. Därför lät änkedrottningen bygga ett nytt modernare slott, som visserligen färdigställdes flera decennier efter hennes död.

Då den blivande drottning Lovisa Ulrika fick slottet i gåva på 1740-talet, i och med sitt giftermål med kronprins Adolf Fredrik, fortsatte det att byggas på, nu i rokokostil. I slottsparken restes också bland annat lustslottet Kina slott, som Lovisa Ulrika fick i födelsedagspresent av sin make. 

Gustav III fortsatte att dekorera slottsparken med nya byggnader på 1770- och 80-talen. Flera senare Bernadottekungar har också koncentrerat sig på slottets interiör.

Det första rummet vi trädde in i är smyckat med en del exotiska målningar och gobelänger (se till exempel dromedaren på bilden ovan). 

Efter det kommer man till Hedvig Eleonoras paradsängkammare, ett av de första rummen som färdigställdes med inredning på Drottningholms slott. Väl utsmyckat med det finaste änkedrottningen kunde erbjudas. Flera av slottets salar skiner av guld, paradsängkammaren är en av dessa.

Hedvig Eleonoras paradsängkammare

Nästa sal är Hedvig Eleonoras audienssal, eller Ehrenstrahlsalongen. Stora målningar föreställande kung Karl XI och hans drottning Ulrika Eleonora - i vissa av dessa målningar kan man dessutom få syn på parets tre barn - pryder väggarna. Konstnären är David Klöcker Ehrenstrahl, därav salongens namn.

I flera salar kan man sedan få se stora porträtt av svenska och andra europeiska kungligheter - kung Adolf Fredrik, drottning Lovisa Ulrika, Gustav III, drottning Sofia Magdalena, hertig Karl (XIII), hertiginnan (drottning) Hedvig Charlotta, hertig Fredrik Adolf och prinsessan Sofia Albertina är de svenska. Bland de utländska regenterna får vi se Ludvig XV och Ludvig XVI, de franska kungarna, samt tsaritsan Katarina II av Ryssland.

I Karl X Gustavs galleri täcker målningar vilka skildrar Karl X Gustavs krig i Danmark väggarna. Galleriet är stort, tavlorna likaså. De sattes upp av Karl Gustavs gemål för att hedra den avlidne kungen. I salen finns även en byst av Karl X Gustav.

Karl X Gustavs galleri

Flera av rummen är inredda i rokoko/gustaviansk stil, bland annat slottsbiblioteket, som är mycket väl bevarat. Böckerna är till största delen Lovisa Ulrikas. Det var också drottningen som lät inreda det vackra biblioteket.

Lovisa Ulrikas bibliotek

Några trappor upp finns fler rum att besöka, bland annat Generalsalen. Där hänger ett porträtt föreställande Karl XII. 18 andra målningar i salen föreställer hans generaler. Karl XII:s syster, Ulrika Eleonora, lät inreda salen efter broderns död 1718.

Vandrar man genom Karl XI:s galleri och ytterligare ett rum kommer man till Rikssalen, där 20 porträtt, varav 17 är målade i helfigur, av Europas regenter under 1850-talet hänger. Bland dessa räknas Sveriges kung Oskar I med. Det är Oskars gemål, drottning Josefina, som lyckats samla ihop målningarna från Europas kunga- och furstehus, samt kejsardömen. Jag blev själv mycket imponerad när jag såg alla dessa porträtt. 

Rikssalen

Man kan också kika in i salongen bredvid, där ses mindre målningar föreställande några utav Europas kvinnliga kungligheter under samma tidsepok. Dörröppningen är spärrad, så man kan bara blicka ut över salongen, men jag såg att en målning representerar kejsarinnan Eugénie av Frankrike, Napoleon III:s hustru. Några av de andra föreställer möjligtvis, av mina ögon att bedöma, drottning Josefina själv, regerande drottning Viktoria av Storbritannien och kejsarinnan Elisabeth, eller Sisi, av Österrike, Frans Josef I:s gemål.

Jag och min bror gick på "guldjakt" i slottet. Vi fick en varsin karta av tjejen i som arbetade med att ta inträde, med bilder av föremål i guld som finns utplacerade på olika platser i slottet (exempelvis porträttet av Gustav III iklädd uniform i guld, se bilden längre upp). Dessa föremål skulle vi hitta, vilket vi gjorde och sedan blev belönade för med varsin chokladguldpeng, med texten "de kungliga slotten".

Drottningholms slottsteater tillkom också under kung Adolf Fredriks tid som kung, på initiativ av Lovisa Ulrika. Teatern hade dock sin storhetstid under Gustav III:s regeringstid. Bredvid slottsteatern finns presentshopen Teaterboden, i vilken jag köpte en kalligrafipenna och bläck. Jag är nöjd med inköpet! Min bror köpte en sigillstämpel med tre kronor, samt vax. Vi kan alltså kombinera våra inköp och skriva brev på gammaldags vis.

Min penna med bläck

Broderns sigillstämpel och vax

Jag har redan börjat förfalska namnteckningar...

Lovisa Ulrika 294 år!

Den 24 juli 1720 föddes prinsessan Lovisa Ulrika som sjätte barn och femte dotter till kung Fredrik Vilhelm I av Preussen och dennes gemål Sofia Dorotea av Hannover, drottning av Preussen. Lovisa Ulrika skulle komma att favoriseras av sin far, med tanke på hans många barn. Prinsessan hade nio syskon, fem systrar och fyra bröder. De två hon stod närmast var dock den äldre systern Sofia Dorothea och deras yngre bror August Vilhelm.

Lovisa Ulrika var en mycket bildad flicka, som brydde sig om och var intresserad av sin utbildning. Hon växte upp under tiden vi kallar upplysningen, något hennes utbildning präglades av. Hon lärde bland annat känna och brevväxlade med den franske filosofen Voltaire. Lovisa Ulrika höll också under sin barndom kontakten med sin gudmor, drottning Ulrika Eleonora d.y. av Sverige, genom brev.

Prinsessan Lovisa Ulrikas guvernanter och informatorer var för övrigt franska, då det preussiska hovet var mycket influerat att det "moderna" Frankrike.

Prinsessan av Preussen betraktades på sin tid som mycket vacker. Hon hade många friare som kom från flera av Europas nationer, men alla för Lovisa Ulrika föreslagna äktenskap avslogs. Den ryska tsaritsan, Elisabet, hade valt Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp till svensk tronföljare, då det svenska kungaparets äktenskap förblivit barnlöst. Efter att Adolf Fredrik anlänt till Sverige, planerades en allians mellan Sverige, Ryssland och Preussen. Fred skulle slutas ifall den svenske kronprinsen och den ryske tronföljaren Peter (III) ingick äktenskap med preussiska prinsessor. Den blivande tsar Peter III gifte sig då med Sofia av Anhalt-Zerbst, mer känd under namnet Katarina (II) den stora. Adolf Fredrik presenterades för Lovisa Ulrika och hennes yngre syster Anna Amalia. Lovisa Ulrika beskrevs av flera svenska besökare, samt av sin bror Fredrik II av Preussen, som viljestark, temperamentsfull och högdragen - "svårhanterlig" - och därför rekommenderades Adolf Fredrik i stället att välja den milda och "godhjärtade" Anna Amalia till sin brud. Men Sveriges tronföljare ville ha prinsessan Lovisa Ulrika till gemål - så kom det sig att prinsessan av Preussen blev drottning av Sverige.

Prinsessan Lovisa Ulrika av Preussen, porträtterad av Antoine Pesne.

Rosendals slott

Idag besökte jag och min familj Rosendals slott på Djurgården i Stockholm. Det lilla slottet uppfördes på 1820-talet på initiativ av kung Karl XIV Johan, som vid färdigställandet hade det i sin ägo som lustslott. Slottets arkitekt var Fredrik Blom.

Vi gick alltså en guidad visning mellan tolv och ett. Vår guide var mycket kunnig och intresserad av ämnet, vilket var roligt. I princip allt som berättas känner jag dock redan till då tidsepoken är min favoritperiod i historien, men slottet var ändå intressant att få se då jag inte har varit där tidigare. Man får tyvärr inte fota det från insidan, så jag har googlat fram några bilder.

Rosendals slott är inrett i typisk empirestil, eller Karl Johan-stil som vi ofta kallar den i Sverige. Den sista som bodde på slottet var drottning Sofia, som avled år 1913. Efter hennes död blev slottet museum. Då iordningställdes också allt som det på ett ungefär såg ut under Karl Johans tid. Möblerna som stått i Karl XIV Johans sängkammare på Stockholms slott flyttades också till Rosendals slott. I grund och botten spenderade Karl Johan dock dagarna på och omkring slottet, han övernattade aldrig där.

Karl XIV Johans sängkammare på Stockholms slott...

...flyttades till Rosendals slott.

De flesta mattorna har bytts ut sedan 1820/30/40-talen, men har återskapats i samma mönster på samma vis som under det tidiga 1800-talet. Slottet påminner invändigt en del om Rosersbergs slott, det sistnämnda är dock större. Jag tycker att empiremodet är så tjusigt, så enligt mig är Rosendals slott helt underbart, både utvändigt och invändigt. Framför allt Karl Johans arbetsrum och alla hans böcker var fascinerande att se.

Att titta på porträtten av kungar och drottningar är också alltid roligt, även om det inte finns särskilt många på slottet. Ett av Karl XIV Johan, ett av Desideria, ett av Karl XIII och ett av drottning Josefina.

Då Rosendals slott byggts färdigt fanns ingen egentlig matsal, så Karl Johan övertalade Fredrik Blom att ordna en utbyggnad som kunde fungera som just matsal. Utbyggnaden blev barackliknande, golvet gungar lite när man går. Den skulle visserligen likna ett tält, vilket den gör om man står i utbyggnaden.

Karl XIV Johan betalade själv byggmaterialet och arbetskostnaderna för slottet. Helst skulle virket och inredningen vara svensk, då Sverige blev hans nya hemland när han kom från Frankrike.

I det centrala rummet, beläget på övervåningen, är, som jag har förstått det, allt original från Karl Johans tid och därför är det tillsammans med sängkammaren den enda sal på slottet man inte får kliva in i. I mitten av rummet står ett sällsynt och mycket ömtåligt bord, ett av tre i världen.

Ingen särskilt bra bild av målningen föreställande Karl Johan, men han vilar högra armen på bordet som står på Rosendals slott.

I Röda salongen, kung Karl XIV Johans salong, hänger ett porträtt av kungen. Det var i salongen visningen slutade. Också den är fantastiskt inredd, empiremöbler i rött - min favoritfärg. Man blir lite berörd när man tänker på att en fransman, född Jean Baptiste Bernadotte i lilla Pau, kämpade sig upp i samhället, utnämndes till kejsarens marskalk, "råkade" väljas till svensk kronprins, bytte namn till det mer svenska Karl Johan och blev Sveriges kung som jag ser upp till så mycket - att just han har vandrat runt i den där salongen.

Rosendals slott målat på 1840-talet av Axel Otto Mörner. Längst fram till häst ses Karl XIV Johan.

Katarina Stenbock 479 år!

Katarina Gustavsdotter Stenbock föddes den 22 juli 1535 på Torpa stenhus, som är beläget ett par mil utanför Borås - om Torpa stenhus finns för övrigt flera spännande spökhistorier att berätta. Hennes far var riksrådet Gustav Olofsson Stenbock och hennes mor var Brita Eriksdotter Leijonhufvud, drottning Margareta Leijonhufvuds syster.

Inte mycket är känt om Katarinas barndom, men som 17-åring giftes hon bort med den nyblivna änklingen kung Gustav Vasa, som var hela 39 år äldre än hon. Katarina var förälskad, men inte i Gustav - hon försökte gömma sig i trädgården då kungen kom på besök. Svenska kyrkan menade att äktenskapet mellan Gustav Vasa och Katarina Stenbock stred mot Bibelns bud - åldersskillnaden spelade ingen roll, men Gustavs och Margareta Leijonhufvuds gemensamma barn var kusiner till Katarina. Inte kunde hon bli sina egna kusiners styvmor!

Men Gustav Vasa gav sig inte, i augusti 1551 blev Katarina Stenbock motvilligt kungens brud och drottning.

Europaresa med spår av svensk historia

Det har under de senaste veckorna blivit många inläggsförseningar gällande födelsedagar, dödsdagar, kröningsdagar och bröllopsdagar. Som jag tidigare skrev beror det på att jag har bilat genom Europa, därför varit mycket upptagen och inte alltid har haft tillgång till internet. Jag kom visserligen hem till Stockholm för över en vecka sedan, men möjligtvis beroende på lathet eller trötthet har jag inte skrivit alla inlägg som bör ha publicerats under den här tiden förrän nu. Hur som helst kan man hitta flera spår av svensk, men så klart också utländsk, historia runt om i Europa. Dessutom ser jag och min familj vissa kopplingar mellan föremål och Sveriges regenter som kanske inte alla ser. Några bildexempel följer:

Jag åkte alltså bil från Stockholm ner till Trelleborg i Skåne, en resa jag har gjort flera gånger tidigare. På vägen stannade vi i Gränna, som är känt för polkagristillverkningen. Vad tänker man när man ser en "blå-gul stång", om inte karolineruniform? Kan en polkagris möjligtvis smaka Karl XII?

Resan fortsatte med färja över till tyska Rostock, sedan genom hela Tyskland till Prag, Tjeckiens huvudstad, där vi, precis som för två år sedan, övernattade.

Karlsbron i Gamla stan i Prag restes i slutet av 1300-talet och har fått sitt namn efter den dåvarande tysk-romerska kejsaren Karl IV. Det för svenskar speciella med bron är att den svenska armén marscherade över den år 1648, under drottning Kristinas regeringstid. Svenskarna var dock inte särskilt vänliga, de plundrade staden och häftiga strider utkämpades.

Staty av kejsar Karl IV, rest vid Karlsbrons ände.

Regn och rusk! Sist jag var i Prag var det över 30 graders värme och skinande sol...

Dagen därpå gick färden vidare genom Tjeckien och Slovakien, mot Ungern som var resans slutmål. Vi åkte förbi Austerlitz, som ligger i det nuvarande Tjeckien. Det var där det så kallade Trekejsarslaget utkämpades år 1805 - de stridande var Napoleon I av Frankrike, Alexander I av Ryssland och Frans II av Österrike. Till och med marskalk Jean Baptiste Bernadotte, den blivande kung Karl XIV Johan av Sverige, närvarade. Napoleon vann en överlägsen seger med sin franska armé.

Vi stannade inte, men skyltar visade att vi kommit till Austerlitz.

Målning av François Gérard föreställande slaget vid Austerlitz. Kejsar Napoleon syns i förgrunden.

När vi väl kommit fram till Ungern tillbringade vi en ungefärlig vecka vid Balatonsjön. Sedan begav vi oss till Budapest, ungrarnas huvudstad. En otroligt vacker stad, värd att besöka. Dock är staden inte riktigt lika vacker som Stockholm...

Vi besökte det kungliga Budaslottet som färdigställdes 1265. Slottet är beläget på en höjd ovan Donau som flyter genom Budapest. Ett fantastiskt slott med underbar utsikt. Tyvärr hade det blivit sämre väder igen, efter en veckas värme, nere i Europa. Jag tog inga bilder på slottet med mobiltelefonen, bara med familjens kamera (som jag inte hittar överföringssladden till), så jag lånar en bild från Google;

Jag hade planerat att studera minnesplaketten som satts upp på Váci utca 43 i Budapest. Textraden "Carl XII rastade här på Ridt från Turkiet till Stralsund nov. 1714." står skriven. Jag och min bror stod som de smågalna rojalister och patrioter vi är och gjorde honnör mot den avbildade kungen.

Jag åkte förresten förbi Stralsund på väg hem, också...

I Ungerns huvudstad kan du till och med köpa bevis på att (kung) Karl älskar dig! Linne fyndat på New Yorker, med texten "Karl loves me". Vi skrattade lite åt det, särskilt mina två närmsta vänner som jag skickade bilder till.

Efter två nätter i Budapest åkte vi mot Wien, Österrikes huvudstad. Vi hann inte uppleva så mycket av staden. Men en lite lustig sak var att konserter med Wolfgang Amadeus Mozarts musik förbereddes och män stod utklädda i 2700-talsmoderiktiga kläder med peruker på huvuden. Min far försökte fota en av dessa "Mozart-män". "Mozart-mannen" blev otroligt upprörd och sade att pappa var tvungen att fråga i fall han fick tillåtelse att fota först.

- Okay, can I take a picture? frågade pappa.

- No! svarade "Mozart-mannen" och vände sig om.

Pappa hade i alla fall lyckats ta en bild av den andra "Mozart-mannen". Men också han fotades med kameran.

Jean Bernadotte var för övrigt fransk ambassadör i Wien året 1798, en ärofylld post. Men när han hissade den franska trikoloren påmindes österrikarna om den franska revolutionen, som de var starkt emot, och österrikiska drottning Marie Antoinette av Frankrike som halshöggs. Ambassadens fönsterrutor krossades av stenar som kastades av upprörda wienare, Bernadotte och hans franska män tog skydd innan Bernadotte ilsken rusade ut i stenhaglet med sin sabel i högsta hugg. Efter upproret gav sig Jean Baptiste genast hem till Paris och vägrade återvända till Wien.

I huvudstaden finns en gata med namnet Bernadottegasse. Det finns många gator i Wien med svenskklingande namn, som Wasagasse, efter Gustav IV Adolfs son som i österrikisk tjänst kallade sig Gustav av Wasa.

Efter en natt i den lilla tyska staden Lübbenau tog vi färjan tillbaka till Trelleborg. Just den färjan heter M/S Mecklenburg-Vorpommern - jag tänker alltid på de svenska medeltidskungarna Albrekt av Mecklenburg och Erik av Pommern...

Vi sov på Scandic Hotell i Malmö. Det var grus över hela golvet i hotellrummet, så morgonen därpå lämnade jag ett meddelande på en lapp till personalen; "God dag, Scandic! Jag vill tacka för rummet, det äro dock grus på golvet - en hel del grus. Jag och min son, prins Karl, hava varit på ute på björnjakt i trakten och vill kunna vila ut i ogrusiga sängar. Vi beger oss nu till Hufvudstaden. Med vänliga hälsningar, konung Karl XI."

På kvällen kom jag alltså hem till Stockholm, vilket på ett vis var ganska skönt. Allt blev som vanligt, med blågula flaggor, Stadshuset och Karl XII.

Den föreställningen borde man kanske se - biljetterna verkar dock vara utsålda, men kanske går det på annat sätt?

Louise 125 år!

(Observera att inlägget gäller och skulle ha publicerats den 13 juli, jag ursäktar förseningen som förmodligen blir den sista på ett tag.)

Louise av Battenberg  föddes den 13 juli 1889 i storhertigdömet Hessen, Tyskland. Hennes far, Ludvig Alexander av Battenberg, var en tidigare tysk prins som fötts i kejsardömet Österrike. Louises mor, Viktoria av Hessen-Darmstadt, var dotterdotter till drottning Viktoria av Storbritannien. Drottning Viktorias dotter Alice hade gift sig med Ludvig IV av Hessen och deras dotter Viktoria, Louises mor, blev hertiginna av Hessen, därav Louises födelse i Tyskland.

Ludvig Alexander av Battenberg flyttade som ung man från Tyskland till London, gjorde karriär som brittisk sjöman och utsågs år 1912 till förste sjölord, befälhavare för den engelska flottan. Han var kusin till sin blivande hustrus far, Ludvig av Hessen - denne ansåg att Ludvig Alexander var för fattig för att ingå äktenskap med dottern Viktoria. 1884 gifte sig 'de älskande' Ludvig Alexander av Battenberg och Viktoria av Hessen-Darmstadt i alla fall, mot brudens fars vilja.

Louise var Ludvig Alexanders och Viktorias andra gemensamma barn. Hon växte upp med sin äldre syster och sina två bröder i England. En särskilt nära relation och hade Louise till yngsta brodern Louis, som hon höll kontakten med livet ut.

Familjen spenderade somrarna på slottet Heiligenberg i Darmstadt och i närheten gick Louise under en period i flickpension. Annars undervisades hon och systern Alice av en guvernant.

Louise hade under sin ungdom flera friare, men hon gifte sig inte förrän 1923 med Sveriges kronprins Gustaf (VI) Adolf. Gustaf Adolf hade tidigare varit gift med den engelska prinsessan Margareta av Connaught, som genom drottning Viktoria av Storbritannien hade flera släktband knutna till Louise - Margareta var sondotter till drottning Viktoria. Den svenska kronprinsessan hade dock avlidit av blodförgiftning i maj 1920, endast 38 år gammal.

1914 träffade Louise både Gustaf Adolf och hans hustru Margareta. Den ryska tsaritsan, Alexandra Feodrovna, fick besök av systern Viktoria och systerdottern Louise. Oro rådde i hela Ryssland och Alexandra ojade sig med rätta. Inom kort tid skulle den ryska revolutionen bryta ut och tsarfamiljen skulle obarmhärtigt avrättas.

På resan från Ryssland hem till England stannade mor och dotter under ett dygn i Stockholmstrakten, mottogs varmt av kronprinsparet och övernattade på Drottningholms slott. Då kunde varken Louise eller Gustaf Adolf ana att de nio år senare skulle vara förlovade.

Anledningen till att Louise och Viktoria hastigt lämnade Ryssland och tsaritsan var att första världskriget just brutit ut. Louises far hade tvingats lämna brittiska flottan, med tanke på hans tyska bakgrund - stark tyskfientlighet rådde i Storbritannien. Det tyska namnet Battenberg ändrades också till Mountbatten, som skulle låta mer engelskt.

Louise tjänstgjorde under några krigsår som frivillig sjuksköterska, hon hjälpte sårade soldater. Efter andra världskrigets slut belönades lady Louise Mountbatten med flera medaljer.

En ung Louise, porträtterad 1907 av Philip de László.

Johan III:s och Katarina Jagellonicas 445:e kröningsdag

(Inlägget gäller och skulle ha publicerats den 10 juli. För mer information om förseningen, se länken.)

Efter att hertig Johan med hjälp av hertig Karl (IX) avsatt och fängslat deras sinnessjuke äldre halvbror, kung Erik XIV, erkändes Johan i början av år 1569 som kung Johan III av Sverige. Hans hustru Katarina Jagellonica kröntes till drottning vid kungens sida den 10 juli 1569 i Uppsala domkyrka. 

Trots att den före detta kung Erik satt säkert inspärrad och flyttades mellan olika svenska slott oroade sig Johan III ständigt för att halvbrodern skulle lyckas rymma eller släppas fri och åter ta makten i Sverige, ta makten från Johan. Men 1577 avled Erik (eventuellt förgiftades den avsatte kungen av Johan III) i fångenskapen och Johan kunde äntligen slappna av. 

Johan var mycket intresserad av religion; hans gemål Katarina var polska och därav katolik, han lyssnade mycket till henne. Johan III lät till och med uppfostra sonen Sigismund enligt den katolska läran - trots att Johans far, Gustav Vasa, infört protestantismen i Sverige i början av 1500-talet. Kung Johan intresserade sig också för gamla, vackra byggnader - till dessa räknades många svenska kyrkor som han restaurerade eller renoverade och i vissa fall byggde om helt under sin regeringstid.

Katolicismen accepterades inte av många i Sverige efter reformationen Gustav Vasa tidigare genomfört. Ändå lät Johan III inreda ett katolskt kapell för drottning Katarina Jagellonica på slottet Tre Kronor i Stockholm. En del av Katarinas katolska vänner och rådgivare försökte få drottningen att omvända sin make till katolicismen. Kanske försökte Katarina, men hon lyckades inte - Johan III själv var protestant och inget annat.

Varken kungen eller drottningen fick under deras samtid någon särskilt negativ kritik. Svenska folket nöjde sig förmodligen med kungaparet, Johan och Katarina.

Sofia 178 år!

(Observera att inlägget skulle ha publicerats den 9 juli och gäller detta datum. För mer information, se tidigare blogginlägg.)

Sofia av Nassau, Sveriges blivande drottning, föddes den 9 juli 1836 på slottet Biebrich i den tyska staten Nassau. Föräldrarna var hertig Vilhelm I av Nassau och hans hustru Pauline av Württemberg - hertiginnan Pauline var för övrigt sedan lång tid tillbaka släkt med kung Gustav Vasa av Sverige, vilket betyder att ännu fler släktband knöts mellan dynastin Vasa och dynastin Bernadotte genom Sofias äktenskap med den blivande Oskar II av Sverige.

Sofias far, Vilhelm, ska inte ha varit någon trevlig figur. Han var ofta på dåligt humör och klagade och visade det öppet för sin familj. Han gjorde också narr av sin fru hertiginnan som han inte var särskilt lyckligt gift med. Då unga hertiginnan Sofia fyllt tre år avled hennes far. Sofia växte då upp med sin mor och de äldre syskon som ännu inte flyttat hemifrån.

Sofia var yngst av hertigens alla barn; två syskon och fyra överlevande halvsyskon hade hon. Då mamma Pauline gick bort år 1856 skulle Sofia fylla 20 år, men var ännu inte gift och bosatt i eget hem. Hon flyttade till sin halvsyster Marie, som blivit furstinna av Wied, och dennas make. Det var där Sofia så småningom skulle träffa och bli förtjust i prins Oskar av Sverige.

Oskar I:s 155:e dödsdag

(Inlägget gäller och skulle ha publicerats den 8 juli. För mer information, se tidigare inlägg.)

Under hela sin levnadstid var Oskar Bernadotte aldrig riktigt kry. Han var mycket lång och ståtlig, men hade att svagt skelett som inte tålde särskilt mycket. Han blev lätt och ofta sjuk.

Då hans far, Karl XIV Johan, avled 81 år gammal den 8 mars 1844 började Oskar I regera de förenade konungarikena Sverige och Norge. Under hans 15 år långa regeringstid genomfördes många reformer. En av de, åtminstone bland kvinnor, mycket populära reformerna var att systrar och och bröder skulle få lika mycket i arvegods. 

I början av 1850-talet blev kungen allt oftare sjuk och sängliggande. Han drabbades bland annat av tyfoidfeber, en mycket allvarlig och smittsam febersjukdom som kan leda till livshotande bukhinneinflammation. Man fruktade för Oskars liv, han återhämtade sig dock från sjukdomen året därpå.

År 1857 led Oskar I på nytt av dålig hälsa och förlamades så småningom fullständigt. Hans äldste son Karl (XV) tog över styrandet av de båda länderna. På ett år lämnade inte kungen sängen. Den 8 juli 1859 somnade han till sist in, 60 år gammal. Oskar kom att bli den siste kung som personligen regerade Sverige. Vid obduktionen av kungens kropp upptäcktes en hjärntumör stor som ett hönsägg.

Oskar I ligger begravd i Riddarholmskyrkan i Stockholm.

Oskar I på dödsbädden

Karl XIII:s och Hedvig Charlottas 240:e bröllopsdag

(Observera att inlägget gäller och skulle ha publicerats den 7 juli. För mer information om förseningen, se tidigare blogginlägg.)

Äktenskapet mellan kung Gustav III och drottning Sofia Magdalena var förutbestämt sedan de båda var fem år gamla. Vigseln ägde rum år 1766, men det dröjde ända till 1778 innan ett barn, en son, föddes. Först då kunde svenska folket pusta ut, problemet med tronföljden var löst.

Gustav och Sofia Magdalena kom aldrig varandra särskilt nära. De tog avstånd från varandra, umgicks och pratade mycket sällan. Det är egentligen inte så konstigt, då äktenskapet handlade om utrikespolitiska fördelar för rikena Sverige och Danmark, inte om kärlek. Efter att ha varit gift med Sofia Magdalena i många år och ännu ingen tronarvinge hade fötts, började Gustav III tvivla på att det någonsin skulle hända. Han bad därför sin yngre och ogifte bror, hertig Karl (XIII), att börja tänka på äktenskap. Om Gustav dog barnlös, kunde kanske Karl producera en liten pojke som kunde ärva kronan.

Hertig Karl hade många mätresser, men var inte riktigt förtjust i tanken på att binda sig till en kvinna genom äktenskap. Men Gustav III lyckades övertala sin bror, om inte tvingade honom, att fria till deras kusin Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorp. Hedvig Charlotta var tio år yngre än sin kusin Karl och bara femton år gammal när de gifte sig i Slottskyrkan i Stockholm den 7 juli 1774. Hedvig Charlotta är den, vid tidpunkten för bröllopet, yngsta regentgemålen i Sveriges historia sedan år 1515. Efter vigseln firades bröllopet med en maskeradbal i Kungsträdgården.

Hedvig Charlotta speglade 1700-talets idealkvinna; hon var vacker, glad, livlig, charmig och frispråkig. Hon beskrivs som en person som alltid kunde lätta upp stämningen bland folk. Hon trivdes i rollen som hertiginna, även om hon och maken oftast var skilda åt och sällan konverserade med varandra - deras äktenskap påminde om Gustav III:s och Sofia Magdalenas. Men till skillnad från kungen och drottningen hade både hertig Karl och hertiginnan Lotta, som Hedvig Charlotta kallades, många kärleksaffärer på andra håll. Några utpekade älskarinnor och älskare är Charlotte Slottsberg, Augusta Löwenhielm, Mariana Koskull, Axel von Fersen, Fabian von Fersen och Carl Piper.

Två barn föddes inom äktenskapet mellan Karl och Hedvig Charlotta; en dödfödd dotter och en son, vilken döptes till Karl Adolf. Tragiskt nog avled Karl Adolf inom loppet av en vecka efter födseln.

Hertiginnan Lotta till vänster och hertig Karl till höger. Båda porträtten är målade av Alexander Roslin.

Karin Månsdotters 446:e kröningsdag

(Inlägget gäller datumet den 5 juli och skulle ha publicerats då. Se länken för mer information om förseningen.)

Den 4 juli 1568 gifte sig kung Erik XIV med knektdottern Karin Månsdotter, som i och med äktenskapet officiellt blev Sveriges drottning. Bröllopet firades av Erik och Karin själva, men en stor andel av svenska folket, framför allt adeln, var missnöjda med kungens val av gemål. Den 5 juli, dagen efter vigseln i Storkyrkan, kröntes Karin Månsdotter till drottning. Karin är en av Sveriges tre drottningar som inte varit/är av kungligt eller adligt ursprung - de två andra är Desideria (1777-1860) och Silvia (född 1943).

Men drottningtiteln skulle Karin inte behålla länge - den 29 september 1568 fängslades hennes make, likaså hon själv och deras barn Sigrid och Gustav, av Eriks halvbror Johan (III), som utnämndes till Sveriges konung.

Karin, Erik och Sigrid flyttades runt mellan olika svenska slott och fästningar. Sonen Gustav landsförvisades från Sverige till Polen. Efter Eriks död 1577, då Karin och Sigrid släpptes ur fångenskapen, bönade och bad Karin Månsdotter kung Johan III om att få sin son tillbaka. Johan var rädd att Gustav skulle störta honom, Johan, och själv ta makten i Sverige - kungen sade nej. Men han skänkte Karin ett stort gods i Finland, som då tillhörde Sverige, där hon kunde leva gott resten av livet. Sin son återsåg hon först år 1596 i nuvarande Tallinn.

Karin Månsdotter tecknad av maken Erik i fångenskapen.

Oskar I 215 år!

(Jag ber om ursäkt för många förseningar, observera att inlägget gäller och skulle ha publicerats den 4 juli. För mer information, se länken.)

Den 4 juli 1799 födde Désirée Bernadotte, född Clary, hennes och divisionsgeneralen Jean Baptiste Bernadottes första och enda son. Oskar Bernadotte kom till världen strax utanför Paris, i en byggnad på Rue Cisalpine - där paret Bernadotte bosatt sig efter att har ingått äktenskap år 1798. Då Oskar föddes var han ingen prins, han var sonen till en general och blivande fransk marskalk från lilla franska Pau och en köpmansdotter från Marseille. Av en slump skulle Jean Bernadotte, elva år senare, utnämnas till Sveriges kronprins och Oskar till arvprins.

Namnet Oskar var nytt och spännande vid sonen Bernadottes födelse - det är ett nordiskt namn som kommer från den skotska diktsamlingen 'Ossians sånger'. Napoleon (I) Bonaparte, som i slutet av år 1799 tog makten i Frankrike och började bära titeln "förste konsul" var en beundrare av diktsamlingen. Det ska ha varit Napoleon (som tidigare varit förlovad med Désirée Clary, men lämnat henne för den rika och inflytelserika Joséphine de Beauharnais) som föreslog paret Bernadotte att döpa sonen till Oskar. Napoleon kunde aldrig riktigt släppa Désirée, trots att han tidigare övergivit henne, och han hade en relativt god relation till henne under sitt 51 år långa liv. Om det nu var Napoleon Bonaparte som väckte tanken hos madame Bernadotte att döpa barnet till Oskar, vilket inte är helt klart, lyssnade hon till honom.

Oskars fullständiga namn var Joseph François Oscar (det sista stavat Oscar på franska) Bernadotte - Joseph efter sin fadder Joseph Bonaparte, Napoleons bror och Désirées svåger, och François efter Désirées far, François Clary.

Oskar växte upp i trakterna kring Paris, mycket tid spenderade han med sin mor och sin moster Julie. Elva år gammal flyttade Oskar dock till Stockholm med Désirée - huvudstaden i landet Sverige där hans far, som där kallades Karl Johan, var nyutsedd kronprins. Oskar utnämnes vid ankomsten till Sverige till hertig av Södermanland. Den nya kronprinsessan och hennes son anlände till Stockholm och togs emot att kronprins Karl Johan i början av januari 1611. De hade varit på resa upp genom landet mitt i smällkalla vintern. Oskar trivdes i snön - Désirée, som i Sverige skulle komma att kallas Desideria, hackade ständigt tänder av kyla och återvände till Paris efter några månader. Där stannade hon i tolv år. Hennes son skulle inte komma att se henne igen förrän han fyllt 23.

Arvprins Oskar undervisades i många ämnen av sina nya svenska lärare, han arbetade flitigt. Han lärde sig att tala både svenska och norska och användes som tolk åt sin far i vissa ärenden - Karl XIV Johan förstod nämligen inget av de officiella språken som talades i länderna han regerade över.

Särskilt intresserad var Oskar av musik. Intresset grundade sig på att Karl Johan Bernadotte mött och blivit vän med Ludwig van Beethoven under sin tid som fransk ambassadör i Wien 1798.

Oskar I som barn, poserande med sin fars sabel. Porträttet visades upp vid riksdagen i Örebro 1810, då Jean Bernadotte valdes till svensk tronföljare.

Erik XIV:s och Karin Månsdotters 446:e bröllopsdag

(Detta inlägg gäller den 4 juli och skulle egentligen ha publicerats då. För mer information, se tidigare inlägg.)

År 1565 anställdes den då 15 år gamla knektdottern Karin Månsdotter vid det svenska hovet som prinsessan Elisabets, kung Erik XIV:s yngre halvsysters, kammarjungfru. Snart erkändes Karin som kungens frilla, det vill säga älskarinna. Erik XIV omgav sig vid den tidpunkten med många frillor - Karin konkurrerade dock ut Eriks andra älskarinnor, som efter kort tid blev tvungna att lämna hovet. Karin Månsdotter stannade hos kungen.

År 1566 föddes parets första och enda dotter, Sigrid. Några månader innan det officiella bröllopet mellan Erik och Karin föddes också sonen Gustav.

Rådet hade gett Erik XIV tillståndet att gifta sig med vilken kvinna han än önskade, oavsett om hon var adlig eller inte. Redan 1567 vigdes Erik vid Karins sida i hemlighet. Bröllopet det svenska folket kände till ägde dock rum i Stockholms storkyrka den 4 juli 1568. Erik XIV:s halvbröder, Johan och Karl, vägrade att närvara vid vigseln. Då Karin Månsdotter var kungens tidigare frilla och deras gemensamma barn fötts innan paret ingått äktenskap blev det ramaskri. Karin ansågs inte heller av adeln vara av tillräckligt fin börd för att bli Sveriges drottning.

Karin Månsdotters tid som svensk drottning blev inte långvarig - i september 1568 fängslades den sinnessjuke kung Erik. Brodern Johan, som kröntes till kung Johan III, flyttade runt Erik, hans hustru Karin och barnen bland det svenska rikets slott. Johan gav order om att den före detta prins Gustav skulle skiljas från föräldrarna. Efter Eriks död släpptes Karin och dottern Sigrid ur fångenskapen. Johan III skänkte Karin Månsdotter en gård belägen nära Tammerfors, Finland, där den avsatta drottningen levde fram till sin död år 1612.

Eriks och Karins äktenskap ska ha varit lyckligt, om man borträknar att paret tillfångatogs och förlorade rätten till varsin tron. Men det går så klart inte att idag veta i fall den påstådda lyckan var verklig, eller om historien om kungen och den unga flickan av folket har romantiserats genom åren.

"Erik XIV och Karin Månsdotter", målad 1864 av Erik Johan Löfgren

Sofia Magdalena 268 år!

Den 3 juli 1746 föddes prinsessan Sofia Magdalena, dotter till kung Fredrik V och drottning Louise av Danmark, på Christiansborgs slott i Köpenhamn, Danmark. Sofia Magdalena var kungaparets näst äldsta barn. Då hennes äldre bror Kristian avled år 1747 titulerades Sofia Magdalena dansk kronprinsessa, då Fredrik V och Louise inte hade några söner vid liv. 1749, då Sofia Magdalena var tre år gammal, föddes en yngre bror. Även han fick namnet Kristian, men också titeln kronprins - Sofia Magdalena var numera "bara" prinsessan Sofia Magdalena.

Sofia Magdalena utbildades i många ämnen och var en duktig elev. Drottning Louise var en mycket god regentgemål och mor som uppfostrade sin dotter väl. Av sin farmor fick prinsessan Sofia Magdalena en strängt religiös uppfostran. Kung Fredrik ska dock ofta ha visat sig för sina döttrar och sin son berusad och bussade bland annat hundar på lilla Sofia Magdalena; detta gav den stackars prinsessan hundfobi.

Efter Louises död gifte Fredrik V om sig med den tyska prinsessan Juliana Maria. Sofia Magdalena kom väl överens med sin styvmor.

Då den danska prinsessan fyllt fem år började hennes far redan diskutera hennes framtida äktenskap. Sofia Magdalenas blivande make planerades bli den jämngamla kronprins Gustav (III) av Sverige. Konungarikena Sverige och Danmark hade i alla tider varit i konflikt med varandra, kanske kunde äntligen fred slutas? Gustavs mor, drottning Lovisa Ulrika av Sverige, motsatte sig dock trolovningen mellan sonen och prinsessan Sofia Magdalena. Lovisa Ulrika ogillade det danska och menade att kronprins Gustav kunde få en bättre gemål. Äktenskapet blev ändock av - men det blev inte särskilt lyckligt.

Karl XIII:s och Hedvig Charlottas 205:e kröningsdag

(Observera att inlägget skulle ha publicerats den 29 juni. Jag är dock på bilsemester i Europa, befann mig då i Prag, Tjeckien. Jag hann publicera inlägget om Erik XIV:s kröningsdag, det var dock natt och min dators batteri tog slut när jag berättade om Karl XIII och Hedvig Charlotta. Försening kan förekomma fler gånger då jag befinner mig vid Balatonsjön, Ungern och det ibland blir problematik med internetåtkomst.)

Kung Gustav IV Adolf och hans hustru drottning Fredrika tillfångatogs och avsattes i en statskupp den 13 mars 1809. Många, framför allt högre stående svenska herrar, beskyllde kungen för det svenska rikets nederlag i Finska kriget - Sveriges kära provins Finland hade gått förlorad till Ryssland och tsaren.

Så småningom landsförvisades den tidigare svenska kungafamiljen - Gustav Adolf, Fredrika och deras barn - från Sverige. Till ny regent valdes Gustav Adolfs farbror Karl XIII. Hans hustru, hertiginnan Hedvig Elisabet Charlotta, blev Sveriges drottning. Hedvig Charlotta var en mycket god vän till före detta drottning Fredrika och ville inte gärna bli ny svensk drottning. Hon menade att hon tog någon annans rätta plats. Hedvig Charlotta besökte ofta Fredrika i utlandet.

Karl XIII var gammal och senil. Vid ett sammanträde kungen skulle närvara vid hittade ett par officerare den sovande Karl under ett bord. Han var inte förtjust i att regera riket; hans största intresse var unga flickor vid hovet.

Kungaparets enda son, Karl Adolf, hade dött några dagar gammal. Kungen och hans drottning behövde göra något åt tronföljden. Den danske unge hertigen Kristian August adopterades av Karl XIII och blev Sveriges kronprins. Att han bar namnet Kristian väckte stor uppståndelse bland svenska folket, då namnet påminde dem om Kristian (II) Tyrann - dessutom var Kristian August född i fiendelandet Danmark, vad gjorde han egentligen i Sverige? Kronprinsen blev tvungen att ändra sitt namn till Karl August, som lät mer svenskt.

Karl XIII kunde pusta ut, han och Sverige hade en tronarvinge. Karl August fick dock plötsligt ett slaganfall, ramlade av sin häst och avled. Detta ledde till rykten om mord. Det viskades om att självaste riksmarskalken Axel von Fersen, som varit en nära vän till Gustav III, hade förgiftat kronprins Karl August. Under Karl August begravningståg gav sig en stor folkmassa sig på Axel von Fersen - riksmarskalken slogs och stampades på, han misshandlades till döds i Gamla Stan, Stockholm. När Karl Augusts kropp senare undersöktes hittades inga tecken på förgiftning. Axel von Fersen hade oskyldig till brottet mördats.

Efter skandalen - två dödsfall, ett mord och ett påstått mord - stod åter Sveriges kronprinskandidater i fokus. Tack vare, eller på grund av, Carl Otto Mörner valdes en av Napoleons franska marskalkar till svensk kronprins - Jean Baptiste Bernadotte. Han fick efter ankomsten till Sverige namnet Karl Johan. Både Karl XIII och Hedvig Charlotta var i början av tiden med Karl Johan Bernadotte som adoptivson misstänksamma. Men så småningom blev kungen och drottningen mycket förtjusta i kronprinsen och Karl Johan i dem. Och än idag sitter en kung av ätten Bernadotte på Sveriges tron.