"Den 26 juli om onsdagsafton emellan kl. 7 och 8 behagade den allrahögste Guden hädankalla ifrån denna usla världen till sig uti det eviga livet min älskeliga kära gemål, den stormäktigsta drottning Ulrika Eleonora, numera salig hos Gud. Jag haver mist en gudfruktig, dygdesam och kär drottning och maka, mig till stor olycka och sorg. Gud tröste mig och bevare Hennes Maj:t änkedrottningen och mina tre barn, i sorg efterlämnade."
Så beskriver kung Karl XI sin hustrus död år 1693. Som man idag förstår det, var kungens och drottningens äktenskap lyckligt - till skillnad från många andras under 1600-talet. Ulrika Eleonora d.ä. hade ännu inte fyllt 37 år när hon avled på Karlbergs slott. Döttrarna Hedvig Sofia, 12, och Ulrika Eleonora, 5, samt sonen Karl (XII), 11, förlorade i tidig ålder båda sina föräldrar. Karl XI gick bort bara fyra år efter drottningen.
Inte bara kungafamiljen fällde tårar efter Ulrika Eleonoras död, hela Stockholm sörjde den goda och älskvärda drottningen.
"Här är en allmän gråt och jämmer, och alla människor går sorgklädda, i hela staden finnes knappt en aln svart tyg mer att köpa", skriver grevinnan De la Gardie.
I början av 1690-talet sjuknade Ulrika Eleonora in. Läkarna kunde inte diagnostisera sjukdomen hon bar på. Men när drottningen flyttade ut till Karlbergs slott blev hon sängliggande under en längre period och beräknades dö inom kort tid. Innan hon lämnade jordelivet bad hon sina tre barn att alltid tänka på andra, att inte vara högfärdiga och alltför stolta. Att aldrig sätta tilltron till skvaller de hörde - i så fall lyssna och tro på den förtalade. Ulrika Eleonora bad sin make om en enkel och billig begravning. Drottningen tyckte att pengarna kunde gå till bättre ändamål. Men inte blev begravningen särskilt enkel, en drottning som Ulrika Eleonora den äldre förtjänade mer än så. Under hela sitt liv hjälpte hon fattiga i nöd - i stället för att resa iväg till en kurort när hon drabbats av sjukdom skänkte hon sina resepengar till svältande. Kanske tänkte drottningen helt enkelt lite för lite på sin egen välgång?
Om Ulrika Eleonoras död finns en så kallad spökhistoria. Man kan tro att den är sann eller inte, det väljer man själv - allt beror på ifall man tror på Gustaf Johan Stormcrantzs ord, för jag kan lova att personerna som nämns i sägnen är verkliga.
Hur som helst, när drottningen tagit sina sista andetag lades hennes stoft i en kista och ställdes på lit de parade i Rikssalen på Karlbergs slott. Inte förrän i november 1693 skulle drottningen begravas i Riddarholmskyrkan. Under de fyra månader hon vilade på Karlbergs slott tillsattes en vaktstyrka på 30 man ur Livgardet, som skulle bevaka hennes kista. Befälhavaren för denna vaktstyrka, kapten Gustaf Johan Stormcrantz, förvarade nyckeln till Rikssalen hos sig.
En mörk höstnatt anlände en svart vagn till Karlbergs slott. Stormcrantz skyndade sig ut på trappan för att se vem som besökte slottet mitt i natten. Han kände igen kvinnan som steg ur vagnen som grevinnan Maria Elisabet Lillie, den avlidna drottningens hovmästarinna. Stormcrantz välkomnade henne, tog hennes hand, men noterade efteråt att ta i den kändes som att ta i en fuktig svamp. Han tyckte också att grevinnan såg mycket sjuklig ut, men antog att hon var nedbruten av sorg, precis som resten av stockholmarna.
Kapten Stormcrantz ledde grevinnan Lillie till Rikssalen och låste upp porten, innanför vilken Ulrika Eleonora låg i sin kista. Kaptenen väntade sedan utanför den stängda porten en lång stund på att grevinnan skulle komma ut. Ifrån Rikssalen hördes, som väntat, då drottningen faktiskt var död, inte ett ljud - men så småningom började Stormcrantz oroa sig för grevinnan Lillie, som han tyckt såg så blek och hålögd ut. Han gläntade på dörren och fick till sin fasa se grevinnan Lillie och den sedan månader tillbaka avlidna drottning Ulrika Eleonora stå, vid ett av salens avlånga fönster, och viskande samtala med varandra. Den 'döda' drottningen och hennes hovmästarinna lade inte märke till kaptenen, som tyst men hastigt drog sig tillbaka och började i en annan del av slottet spotta blod. Synen hade gjort Stormcrantz vettskrämd - nätt och jämt kunde han berätta för hans majestät konungen vad han hade sett och upplevt.
Gustaf Johan Stormcrantz blev sängliggande ett par dagar. Efter dessa dygn i sjukdom dog han plötsligt. En sak som Stormcrantz dock inte hade någon aning om den kusliga höstnatten, var att grevinnan Maria Elisabet Lillie hade avlidit bara någon månad efter Ulrika Eleonora. Kaptenen hade alltså tagit emot en kvinna som vid tidpunkten för besöket på Karlbergs slott var död sedan flera veckor tillbaka. Kanske var det tur att Stormcrantz inget visste.
Karl XI försökte förresten vifta bort hela historien som Stormcrantz dragit för honom. Han förbjöd i alla fall strängt resten av vaktstyrkan på Karlbergs slott att sprida den vidare.
Så beskriver kung Karl XI sin hustrus död år 1693. Som man idag förstår det, var kungens och drottningens äktenskap lyckligt - till skillnad från många andras under 1600-talet. Ulrika Eleonora d.ä. hade ännu inte fyllt 37 år när hon avled på Karlbergs slott. Döttrarna Hedvig Sofia, 12, och Ulrika Eleonora, 5, samt sonen Karl (XII), 11, förlorade i tidig ålder båda sina föräldrar. Karl XI gick bort bara fyra år efter drottningen.
Inte bara kungafamiljen fällde tårar efter Ulrika Eleonoras död, hela Stockholm sörjde den goda och älskvärda drottningen.
"Här är en allmän gråt och jämmer, och alla människor går sorgklädda, i hela staden finnes knappt en aln svart tyg mer att köpa", skriver grevinnan De la Gardie.
I början av 1690-talet sjuknade Ulrika Eleonora in. Läkarna kunde inte diagnostisera sjukdomen hon bar på. Men när drottningen flyttade ut till Karlbergs slott blev hon sängliggande under en längre period och beräknades dö inom kort tid. Innan hon lämnade jordelivet bad hon sina tre barn att alltid tänka på andra, att inte vara högfärdiga och alltför stolta. Att aldrig sätta tilltron till skvaller de hörde - i så fall lyssna och tro på den förtalade. Ulrika Eleonora bad sin make om en enkel och billig begravning. Drottningen tyckte att pengarna kunde gå till bättre ändamål. Men inte blev begravningen särskilt enkel, en drottning som Ulrika Eleonora den äldre förtjänade mer än så. Under hela sitt liv hjälpte hon fattiga i nöd - i stället för att resa iväg till en kurort när hon drabbats av sjukdom skänkte hon sina resepengar till svältande. Kanske tänkte drottningen helt enkelt lite för lite på sin egen välgång?
Om Ulrika Eleonoras död finns en så kallad spökhistoria. Man kan tro att den är sann eller inte, det väljer man själv - allt beror på ifall man tror på Gustaf Johan Stormcrantzs ord, för jag kan lova att personerna som nämns i sägnen är verkliga.
Hur som helst, när drottningen tagit sina sista andetag lades hennes stoft i en kista och ställdes på lit de parade i Rikssalen på Karlbergs slott. Inte förrän i november 1693 skulle drottningen begravas i Riddarholmskyrkan. Under de fyra månader hon vilade på Karlbergs slott tillsattes en vaktstyrka på 30 man ur Livgardet, som skulle bevaka hennes kista. Befälhavaren för denna vaktstyrka, kapten Gustaf Johan Stormcrantz, förvarade nyckeln till Rikssalen hos sig.
En mörk höstnatt anlände en svart vagn till Karlbergs slott. Stormcrantz skyndade sig ut på trappan för att se vem som besökte slottet mitt i natten. Han kände igen kvinnan som steg ur vagnen som grevinnan Maria Elisabet Lillie, den avlidna drottningens hovmästarinna. Stormcrantz välkomnade henne, tog hennes hand, men noterade efteråt att ta i den kändes som att ta i en fuktig svamp. Han tyckte också att grevinnan såg mycket sjuklig ut, men antog att hon var nedbruten av sorg, precis som resten av stockholmarna.
Kapten Stormcrantz ledde grevinnan Lillie till Rikssalen och låste upp porten, innanför vilken Ulrika Eleonora låg i sin kista. Kaptenen väntade sedan utanför den stängda porten en lång stund på att grevinnan skulle komma ut. Ifrån Rikssalen hördes, som väntat, då drottningen faktiskt var död, inte ett ljud - men så småningom började Stormcrantz oroa sig för grevinnan Lillie, som han tyckt såg så blek och hålögd ut. Han gläntade på dörren och fick till sin fasa se grevinnan Lillie och den sedan månader tillbaka avlidna drottning Ulrika Eleonora stå, vid ett av salens avlånga fönster, och viskande samtala med varandra. Den 'döda' drottningen och hennes hovmästarinna lade inte märke till kaptenen, som tyst men hastigt drog sig tillbaka och började i en annan del av slottet spotta blod. Synen hade gjort Stormcrantz vettskrämd - nätt och jämt kunde han berätta för hans majestät konungen vad han hade sett och upplevt.
Gustaf Johan Stormcrantz blev sängliggande ett par dagar. Efter dessa dygn i sjukdom dog han plötsligt. En sak som Stormcrantz dock inte hade någon aning om den kusliga höstnatten, var att grevinnan Maria Elisabet Lillie hade avlidit bara någon månad efter Ulrika Eleonora. Kaptenen hade alltså tagit emot en kvinna som vid tidpunkten för besöket på Karlbergs slott var död sedan flera veckor tillbaka. Kanske var det tur att Stormcrantz inget visste.
Karl XI försökte förresten vifta bort hela historien som Stormcrantz dragit för honom. Han förbjöd i alla fall strängt resten av vaktstyrkan på Karlbergs slott att sprida den vidare.
Porträtt föreställande Ulrika Eleonora, målat av Jacques D'Agar.
Bra sammanfattning, så när som på detta stycke: "-- Maria Elisabet Lillie hade avlidit bara någon månad efter Ulrika Eleonora. Kaptenen hade alltså tagit emot en kvinna som vid tidpunkten för besöket på Karlbergs slott var död sedan flera veckor tillbaka."
SvaraRadera/ Ördög
Maria Elisabeth Stenbock-Lillie dog den 9 september 1693, alltså sex veckor efter drottningen.
https://www.geni.com/people/Maria-Elisabet-Stenbock/6000000006127307161
http://runeberg.org/anrep/4/0145.html
Det kan således ha varit hennes dubbelgångare som besökte Karlberg. Det tycks ha skett den 18 augusti, eftersom kapten Stormcrantz dog "trenne dagar" efter chocken, den 21.
https://www.geni.com/people/Gustaf-Johan-Stormcrantz/6000000028191373802