Säsong 2 av Historieätarna

Ikväll, klockan 20.00, sänds det andra avsnittet av den andra säsongen av Historieätarna i SVT1. Premiären för säsongen var alltså redan förra veckan, men jag hade inte möjlighet att blogga då. Den episoden handlade om romantiken, Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid. Skulle man ha missat det, men är intresserad av att se avsnittet, finns det här, på SVT Play. Kvällens avsnitt angår 1960-talet.

För den som aldrig har sett Historieätarna tidigare, kan jag berätta att det är en så kallad infotainmentserie, vilken Lotta Lundgren och Erik Haag medverkar i. De klär sig, lever, och viktigast av allt; äter, som man gjorde under en viss tidsepok (i det här fallet på 60-talet). I den första säsongen skildrades stormaktstiden, 1970-talet, den oskarianska eran, 1920-talet, frihetstiden samt beredskapstiden. Varje vecka besöker dessutom ett antal kända gäster epoken.

Ett TV-tips, ifall du skulle vara ledig en måndagskväll, klockan åtta.

Ulrika Eleonora d.y:s 273:e dödsdag

Man kan undra om prinsessan Ulrika Eleonora var särskilt lycklig, någonsin. Kanske som barn. Hon hade en godhjärtad mor som ansvarade för hennes uppfostran och en far som älskade alla sina barn. Men prinsessans mor, drottning Ulrika Eleonora den äldre, blev sjuk och avled när den yngsta dottern bara var fem år gammal. Fyra år senare blev också kung Karl XI sjuk i cancer och även han gick bort och lämnade tre barn - femton, fjorton och nio år gamla - efter sig.

Barnen hade sin farmor, riksänkedrottning Hedvig Eleonora, kvar. Hon förblev en tröst för dem, när deras föräldrar inte längre levde. Men kungafamiljen kom att drabbas av mer olycka; en dryg månad efter Karl XI:s död började slottet Tre Kronor brinna. Ingen omkom i olyckan, men av slottet fanns knappt något kvar när branden dog ut. Änkedrottningen och hennes barnbarn, som för stunden var utan hem, fick flytta till Wrangelska palatset, som då kom att kallas Kungshuset, på Riddarholmen. Det dröjde nära sextio år innan den helt nya svenska kungafamiljen, bestående av kung Adolf Fredrik, drottning Lovisa Ulrika och fyra barn, kunde flytta till det nya kungliga slottet i Stockholm.

Vid sekelskiftet, när 1700-talet inleddes, lämnade Ulrika Eleonoras bror, kung Karl XII, det svenska riket för att strida i det stora nordiska kriget nere på kontinenten. Kungshuset, hemma i Stockholm, låg för det mesta tyst och stilla.

År 1708 avled prinsessan Hedvig Sofia, gift hertiginna av Holstein-Gottorp, syster till Karl XII och Ulrika Eleonora, i smittkoppor, efter att ha vårdat sin son frisk från samma sjukdom. Den resterande kungliga familjen sörjde prinsessan, som ännu var ung när hon dog. Tio år senare stupade den som kanske sörjde henne mest, hennes bror kungen, i krig. Även Hedvig Eleonora var då död.

Ulrika Eleonora hade dock gift sig med en tysk lantgreve, Fredrik av Hessen-Kassel, några år tidigare. Det är mycket möjligt att hon då var glad, för några år. Efter år 1715 levde endast hon och Fredrik, med sitt hov, i Kungshuset. De fick inga barn tillsammans. Men Fredrik var inte barnlös, Ulrika Eleonoras kammarjungfru, den unga fröken Hedvig Taube, födde honom fyra barn.

Till en början försökte Ulrika Eleonora ignorera förbindelsen och verkade tolerant, men allt eftersom åren gick plågades hon mer och mer av den. Till slut slapp hon undan den; hon gick bort av samma orsak som sin syster, smittkoppor, den 24 november 1741. Hon blev femtiotre år gammal. Hur Fredrik, hennes gemål, reagerade på hennes död är oklart.

Drottning Ulrika Eleonora

Hedvig Eleonoras 299:e dödsdag

Hedvig Eleonora, född prinsessa av Holstein-Gottorp, levde ett långt och händelserikt liv. Hon var gift med en kung Karl, blev mor till en annan och fick se en tredje, sin sonson, kröna sig själv. Hon var alltså med och spelade en ganska viktig roll under hela den karolinska eran.

I februari år 1660 gick Karl X Gustav bort i lunginflammation. Hans änka, Hedvig Eleonora, var då inte äldre än tjugofyra år. Hon hade sin fyraårige son kvar i livet, som redan i den åldern blev Sveriges nye kung. Hans mor fick se honom växa upp till kung Karl XI.

Den unga riksänkedrottningen gifte aldrig om sig, utan trivdes med situationen hon var i. Trots att hon ledde sonens förmyndarregering i fjorton år, brydde hon sig inte särskilt mycket om uppgiften att styra riket. Hon ägnade sig åt Karl XI:s uppfostran och studier, kultur, slottsbyggen samt kortspel. Det var Hedvig Eleonora som lät uppföra Drottningholms slott på Lovön utanför Stockholm, samt lät bygga om Strömsholms slott till ett, på den tiden, modernt barockresidens.

Karl XI gifte sig med den danska prinsessan Ulrika Eleonora och tillsammans fick de sju barn, varav tre levde till vuxen ålder. Då drottning Ulrika Eleonora avled relativt ung, blev riksänkedrottning Hedvig Eleonora en föräldragestalt och trygghet för sina barnbarn: Hedvig Sofia, Karl och Ulrika Eleonora. Riksänkedrottningen beskrivs som sträng och dominant, barnbarnen hade sannerligen respekt för sin farmor. Men hon var också rättvis och ska ha haft ett sinne för humor.

Hennes enda son gick bort i pankreascancer år 1697. Tronföljaren hade då ännu inte fyllt femton år; likväl satte han själv kronan på sitt huvud och blev Sveriges enväldige konung ett halvår senare. Vid den tiden fick tonårskungen Karl XII besök av sin lite äldre kusin, Fredrik IV av Holstein-Gottorp - en levnadsglad herre som tyckte att det var en god idé att ha kalas varje dag. Den annars så blyge och stillsamme Karl rycktes med; han och hertig Fredrik gjorde en rad tanklösa, en del rätt hemska, upptåg i Stockholm, sommaren 1698. Dessa händelser kallas i historieböckerna för det holsteinska raseriet. Kungen och hertigen drack en del den där sommaren; när Hedvig Eleonora fick höra talas om vad de höll på med blev hon mycket besviken på sin sonson och ska ha vänt honom ryggen när hon fick se honom berusad. Karl XII, som var förtjust i sin farmor och ville ha hennes gillande, bad då om ursäkt och lovade att han aldrig skulle dricka vin igen. Det löftet ska ha faktiskt ha hållit, med undantag för i två "nödsituationer", långt senare, när han för länge sedan hade lämnat Sverige och dragit ut i krig.

Den ena var efter kalabaliken i Bender, 1713, då ett sådant tumult uppstod vid Karl XII:s visit i det Osmanska riket (dagens Turkiet). Kungen blev efter "striden" så törstig, att han var tvungen att dricka. Den enda drycken som fanns i närheten var dock vin, och han gjorde ett undantag. Den andra "nödsituationen" dök upp under Karls ritt till Stralsund, 1714. Han var förklädd och hade stannat vid ett värdshus för en rast. Men då ska någon ha tyckt sig känt igen kungen och Karl XII beställde omedelbart ett glas vin; i hela Europa var vida känt att kungen av Sverige endast drack vatten.

Nog om Karl XII; hans farmor Hedvig Eleonora oroade sig hur som helst mycket över hur det skulle gå för honom ute i Europa. Han lämnade Stockholm år 1700 för att leda sin här i det stora nordiska kriget. Han återsåg aldrig sin födelsestad och till Sverige, Lund, kom han först tillbaka i december år 1715. Då hade riksänkedrottningen redan avlidit; hon uppnådde en hög ålder, sjuttionio år.

Tre år senare stupade kungen i Halden i Norge. Tur var kanske att Hedvig Eleonora aldrig fick höra om det. Hon hade redan varit med om förlusten av kung Karls syster, Hedvig Sofia.

Hedvig Eleonora var en av två drottningar som har titulerats "riksänkedrottning". Den andra var Gustav Vasas tredje maka, Katarina Stenbock, som blev änka hundra år tidigare.

Riksänkedrottningen, porträtterad av David von Krafft, cirka år 1706.

Karl XI 359 år!

Efter ett års äktenskap med Karl X Gustav av Sverige, den 24 november 1655, nedkom drottning Hedvig Eleonora med sitt första barn. Det blev en son, en tronarvinge, som fick namnet Karl, efter pappa. Denna son kom också att bli kungaparets enda barn, då Karl Gustav avled en kort tid senare.

Kungen spenderade de flesta av sina sex år som regent i fält; han var inte i Stockholm när sonen föddes. Karl den yngre, den blivande Karl XI, hade fyllt fyra år när han träffade sin far för första gången, inför en riksdag i Göteborg. Men en dryg månad efter riksdagens öppning, den 13 februari 1660, gick Karl X Gustav bort efter att ha insjuknat i lunginflammation. Den lille Karl lärde alltså aldrig känna sin far och företrädare på tronen; i stället stod han mycket nära sin mor hela livet.

När kungens död offentliggjordes sörjdes monarken, samtidigt som man hyllade den nye, fyraårige kungen i hela landet. Karl XI var en blek, späd och sjuklig pojke. Och för denne lille pojke bugade de mest inflytelserika politikerna och adelsmännen som hade kommit till den där riksdagen i Göteborg. Man kan undra vad den unge kungen själv tyckte om att stå i rampljuset. Det skulle han visserligen göra i många år framåt, som stormaktsriket Sveriges härskare.

Denna kolt bars av den fyra år gamle Karl XI, när han tog emot folkets hyllningar i Göteborg. Idag finns den bevarad i Livrustkammaren.

Karl XI växte upp i en kammare under sin mors, änkedrottningens, våning på sydöstra sidan av det dåvarande slottet Tre Kronor. Trots att han titulerades kung fick han självklart inte styra sitt rike själv, förrän han myndigförklarades. Under tiden regerade en förmyndarregering som leddes av änkedrottning Hedvig Eleonora. De andra ledamöterna var några äldre, rika män ur den svenska adeln, som riksdrotsen Per Brahe, rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie, riksmarsken och riksamiralen Carl Gustaf Wrangel samt riksskattmästaren Herman Fleming. Karl X Gustavs yngre bror, pfalzgreven Adolf Johan, var mycket intresserad av att få sitta med i brorsonens förmyndarregering. Men han var inte omtyckt i Sverige, så det fick han inte, något han kände sig mycket illa behandlad för.

Kungen, som skulle växa upp till härskare, behövde liksom alla andra unga prinsar och furstar utbilda sig. Karl X Gustav hade, strax innan sin död, utsett sin handsekreterare Edmund Figrelius till ansvarig för Karl XI:s studier. Figrelius adlades under namnet Gripenhielm och blev professor vid Uppsala universitet. När han alltså hade ansvaret för vad den unge kungen skulle lära sig, menade han att denne skulle börja med att läsa om kristendomen; religionen var oerhört viktig under stormaktstiden och Karl XI var mycket religiös som vuxen. Därefter fokuserade man på språk; han skulle läsa svenska, tyska och finska, de huvudsakliga språk man talade i det svenska riket vid den här tiden. Givetvis måste Karl lära sig latin, även franska och gärna italienska, spanska, engelska och slaviska språk.

För att bli en god regent skulle han också kunna historia, statsrätt, geografi, astronomi, lantmäteri, arkitektur, krigskonst, medicin, måleri samt skulptur. Tyckte åtminstone Gripenhielm. Men undervisningen gick inte riktigt som planerat. Ganska snart visade det sig att Karl hade grava läs- och skrivsvårigheter; idag skulle vi säga att kungen hade dyslexi. När han var nio år gammal fick han genomföra en serie prov, och när man fick se resultaten av dessa förstod man att han knappt kunde stava och hade svårt för att läsa.

På 1600-talet visste man lite om dyslexi och man visste därför inte heller hur man skulle reagera på provresultaten. Förmyndarregeringen skyllde allt på Karls lärare, och dessa skyllde på förmyndarregeringen. Hedvig Eleonora ojade sig och undrade hur det skulle gå för sonen. Hon tyckte att han behövde en paus ifrån studierna, han som var så klen. Han borde få vistas mer i friska luften, menade änkedrottningen.

Karl XI trivdes i naturen och försökte spendera så mycket tid utomhus som möjligt. Han blev en skicklig ryttare och var redan som barn en duktig jägare. Hur många och vilka djur han sköt finns protokollfört, från varje jakt.

Livet ut var Karl samma bleka, klena och tystlåtna människa. Han sade sällan mycket på mötena med rådet, trots att han redan som sexåring fick ge sin första audiens för en fransk ambassadör. Gripenhielms utbildningsplaner fullföljdes aldrig. Men Karl XI styrde stormaktsriket med skicklighet och har gjort mycket för Sveriges historia.

Sveriges femårige kung.

Johan III:s 422:a dödsdag

Efter att ha avsatt sin äldre bror, kung Erik XIV, satte Johan III triumferande Sveriges kungakrona på sitt huvud. Han var en omtyckt kung, åtminstone till en början, då svenskarna var glada över att ha blivit av med den sinnessjuke Erik. Särskilt adeln, som inte hade glömt de av Erik utförda Sturemorden, på sex inflytelserika rikemän.

Men allt eftersom åren gick blev Johan en mycket ensam man. Hans gemål, drottning Katarina Jagellonica, gick bort på hösten 1583. Några år senare gifte kungen om sig med den unga adelsfröken Gunilla Johansdotter Bielke. Deras äktenskap blev, till skillnad från hans första, inte lyckligt.

Johans yngre bror, Karl, hade varit en god vän i ungdomsåren, på den tiden då de tillsammans hade motsatt sig Erik XIV, som då ännu styrde Sverige. Men sedan Johan blivit kung var Karl avundsjuk och pratade inte längre med brodern. Därför avled Johan III stilla i sin ensamhet den 17 november 1592 på Stockholms slott. Så värst gammal blev han inte, kan man tycka idag, 54 år. Men på 1500-talet var det en ganska normal dödsålder.

Kungen begravdes i Uppsala domkyrka, vid Katarina Jagellonicas sida. När änkedrottning Gunilla dog några år senare begravdes även hon intill sin forna gemål.

Sveriges nye konung blev Johan III:s son från det första äktenskapet: Sigismund. Denne kom senare att fördrivas från landet av sin farbror, hertig Karl, som själv tog tronen i besittning. Men det är en annan historia.

Johan III, porträtterad av Johan Baptista van Uther.

Gustaf VI Adolf 132 år!

Klockan 16.25, den 11 november 1882 nedkom kronprinsessan Victoria med sitt första barn på Stockholms slott. Det sköts salut för prinsen, 42 skott avlossades. Fadern var kronprins Gustaf, son till kung Oskar II och drottning Sofia. Den nyfödde sonen, som var lördagsbarn, döptes till Oscar Fredrik Wilhelm Olaf Gustaf Adolf. De två sista namnen kom att bli hans kunganamn.

Dopet ägde rum i det så kallade Vita havet, i Festvåningen på Stockholms slott. Ärkebiskopen som döpte prinsen hette Anton Niklas Sundberg. Samtidigt utnämndes Gustaf Adolf till hertig av Skåne.

Prinsen undervisades, senare tillsammans med sina två yngre bröder, privat på slottet. Den första guvernanten var mamsell Ida Borin. När Gustaf Adolf blev äldre fick han i stället doktor Carl Svedelius till lärare. Prinsen hade lätt för att lära och kom att bli en mycket bildad yngling. Borträknat svenska talade han tyska, franska och engelska flytande samt kunde även förstå latin och italienska. Han avlade studentexamen vid sekelskiftet, år 1900. Han utbildade sig vidare vid Uppsala universitet. Gustaf Adolf var mycket intresserad av historiska utgrävningar och var livet ut en amatörarkeolog.

Han tog också officersexamen år 1902. Han avslutade sin militära karriär år 1928 som generallöjtnant.

Som barn reste prins Gustaf Adolf reste ofta till Baden med sin mor. På slottet Mainau träffade han sina morföräldrar, storhertigparet Fredrik I och Louise av Baden. Hertigen av Skåne spenderade också tid med sina farföräldrar, främst farmor Sofia, om somrarna på Ulriksdals slott.

Den blivande Gustaf VI Adolf levde ett långt och händelserikt liv. Ändå fick han vänta mycket länge på att bli kung; han skulle fylla 68 år när han väl ärvde kungatiteln av sin far, Gustaf V.

Hertigen av Skåne, tre år gammal, med lillebror hertig Wilhelm av Södermanland.

Gustaf V:s och Victorias tre söner: prinsarna Erik, Wilhelm och Gustaf Adolf.

Maria Eleonora 415 år!

Prinsessan Maria Eleonora av Brandenburg föddes den 11 november 1599 i Königsberg, dagens Kaliningrad. Föräldrarna var kurfurst Johan Sigismund och kurfurstinnan Anna av Brandenburg, född prinsessa av Preussen.

Maria Eleonora växte upp tillsammans med två äldre syskon, brodern Georg Vilhelm och systern Anna Sofia, samt med två yngre: Katarina och Joakim Sigismund. Prinsessan fostrades, på begäran av sin mor, på protestantiskt vis. Det var delvis därför man i Sverige tänkte att hon kunde bli en mycket god svensk drottning. En annan anledning till detta var Maria Eleonoras skönhet; på sin tid ansågs hon vara en av Europas vackraste prinsessor och senare Europas vackraste drottning.

Redan år 1615 framförde den tysk-svenske diplomaten Hieronymus von Birckholtz en förfrågan om giftermål mellan Maria Eleonora och Sveriges kung Gustav II Adolf, till kurfursten av Brandenburg. Denne sade inte nej till förslaget, men ville ha betänketid. Fyra år senare, utan att ha lämnat något svar på förfrågan, avled Johan Sigismund. Maria Eleonora var då tjugo år gammal.

Det året gjorde kung Gustav Adolf, tillsammans med sin svåger Johan Kasimir av Pfalz, en hemlig resa till Berlin. Förberedelserna höll man tyst om; kungen ville träffa prinsessan han planerades äkta utan en massa kunglig pompa och ståt. Både Maria Eleonora och hennes systrar blev mycket förtjusta i den 25-årige Gustav II Adolf. Men deras bror, ny kurfurste av Brandenburg, och deras mor sade nej.

Året därpå kom Gustav Adolf tillbaka på besök. Av oklar anledning hade Maria Eleonoras mor Anna då ändrat sin åsikt om bröllopet; hon ville att det skulle bli av i alla fall. Men då brodern Georg Vilhelm fortfarande tyckte att Gustav II Adolf inte dög, reste Anna själv med döttrarna Maria Eleonora och Katarina till Sverige.

Till en början var kungen av Sverige och prinsessan av Brandenburg nog lyckliga tillsammans, men då Gustav Adolf drog ut i krig lämnades Maria Eleonora ensam i Stockholm. Endast ett av deras barn levde till vuxen ålder. När dottern var sex år stupade hennes far i trettioåriga kriget och modern blev då utom sig av sorg och tvingades lämna den nya drottning Kristina ifrån sig. Maria Eleonora avled ensam på slottet Tre Kronor år 1655.

Den 20-åriga prinsessan Maria Eleonora.

Desideria 237 år!

Den franske sidenhandlaren François Clary var gift med dottern till en sjökapten: Françoise Rose Clary, född Somis. De var bosatta i Marseille i sydöstra Frankrike, hade redan åtta barn tillsammans. Det nionde föddes den 8 november 1777 och fick dopnamnen Bernhardine Eugénie Désirée.

Désirée växte upp med sina äldre syskon, de som ännu bodde hemma, i Marseille. Familjen hade det gott ställt och Désirée och systern Julie undervisades i klosterskola tillsammans. Vid den här tiden rådde dock oro i hela Frankrike, Paris invånare samlades utanför slottet i Versailles och ropade saker som "död åt kungen". Den franska revolutionen tog sin början och invånarna i Marseille, inkluderat familjen Clary, la märke till det. Désirée och Julie blev tvungna att lämna klosterskolan, som stängdes ner i och med revolutionen, och de båda systrarna fick i stället hemundervisning.

Kung Ludvig XVI och drottning Marie Antoinette, liksom många andra franska aristokrater, avrättades med giljotin på torg runtom i Frankrike. Det var den franska revolutionen som ledde till "enkelt folks" frihet och revolutionärerna var definitivt emot den franska adeln. År 1794 fick myndigheterna reda på att François Clary innan revolutionens utbrott hade ansökt om adelskap. Monsieur Clary skulle bestraffas, kanske med att själv avrättas; problemet var bara att han redan hade avlidit. I stället arresterades hans äldsta son, Etienne Clary. Etiennes hustru, Susanne, gjorde allt för att fria sin make. Hon drog med sig Désirée till rådhuset och folkrepresentanten Albitte, i ett försök att be för Etiennes liv.

Susanne och Désirée var inte de enda som ville utbyta ett par ord med Albitte, kön var lång och Désirée ska ha somnat i väntrummet. När det blev svägerskornas tur ville Susanne inte väcka Désirée, i stället pratade hon ensam med Albitte. Hon var framgångsrik i sitt bedjande; folkrepresentanten gick med på att släppa Etienne fri. I sin lycka glömde Susanne helt bort sin svägerska i väntrummet.

När Désirée sedan vaknade var hon ensam i det mörka rådhuset, bortsett från att också Albittes sekreterare Joseph Bonaparte var där. Han följde den unga flickan hem och kom på så sätt att lära känna Désirée och familjen Clary väl, kom ofta på besök och tog senare även med sig sin yngre bror, Napoleon. Bröderna Bonaparte var flyktingar som kommit från Korsika och nu sökte lycka och framgång på fastlandet. Désirée förälskade sig i den unge generalen, Napoleon Bonaparte, och de förlovade sig som unga. Samtidigt gifte sig Joseph med Désirées syster Julie.

Snart skiljdes Désirée och Napoleon åt; han hade sina plikter som militär. De återsågs inte förrän några år senare. Då hade Napoleon ångrat sig, bad Désirée att glömma deras förlovning. Napoleon hade förälskat sig på nytt och skulle äkta den äldre, i Paris välkända salongsvärdinnan Joséphine de Beauharnais. Fästmannens svek sved i Désirée, vilket man kan förstå. Men även hon hittade senare en ny förälskelse; general Jean Baptiste Bernadotte, den blivande Karl XIV Johan av Sverige och Norge.

Désirée blev så småningom drottning Desideria, stammoder för dynastin Bernadotte på Sveriges tron. Hon, sidenhandlardottern som hade växt upp i revolutionens Frankrike och en gång hade varit förlovad med den blivande kejsar Napoleon av Frankrike.

En ung Désirée Clary.

Karl X Gustav 392 år!

Den 8 november 1622 födde prinsessan Katarina Vasa av Sverige, pfalzgrevinna, sitt fjärde barn; en son som döptes till Karl Gustav. Fadern var pfalzgreven Johan Kasimir. Paret hade flytt till Sverige när det trettioåriga kriget hade brutit ut i deras hemtrakter, dagens Tyskland, och levde därefter kungligt på Nyköpingshus. Katarina var dotter till den avlidne Karl IX av Sverige och hade en god relation till sin halvbror, kung Gustav II Adolf.

Karl Gustav växte upp i Sverige med sina fyra syskon: Christina Magdalena, Maria Eufrosyne, Eleonora Katarina och Adolf Johan. Karl Gustav var den äldsta sonen, så när Gustav II Adolf stupade i krig år 1632 och hans enda dotter Kristina blev drottning, blev också Karl Gustav svensk arvfurste; han skulle bli Sveriges kung om Kristina inte fick några söner.

Både Karl Gustav och hans yngre syster Maria Eufrosyne tillbringade en del tid vid hovet i Stockholm som barn. De båda var jämngamla med den unga drottningen, som också var deras kusin. I ungdomsår stod Karl Gustav och Kristina varandra nära; möjligt är att de i tonåren påbörjade en gemensam kärlekshistoria och planerade att en dag ingå äktenskap. Karl Gustav blev dock tvungen att lämna Kristina och Sverige för en utlandsresa år 1638. Målet med resan var att han skulle lära sig så mycket om europeisk kultur och historia som möjligt. Han fick lära sig nya språk och träffa andra kungligheter; mycket tid spenderade han vid det franska hovet.

Efter ett par år, hösten 1640, kom han hem och reste till Stockholm för att träffa drottning Kristina. Hon var glad över att återse honom, men när det gällde giftermålsplanerna hade hon ändrat sin inställning totalt. Kristina hade lovat sig själv att aldrig gifta sig, ett löfte hon höll.

Att aldrig ingå äktenskap var inte den enda framtidsplanen Kristina hade. Hon hade i hemlighet konverterat till katolicismen, en religion som var förbjuden i Sverige, och planerade att flytta utomlands. Men då kunde hon inte längre kalla sig "drottning av Sverige". År 1654 chockade hon Sveriges befolkning med nyheten att hon tänkte abdikera och flytta till Rom. Regenttiteln tänkte hon skänka till sin kusin, Karl Gustav.

Även Karl Gustav måste ha blivit förvånad. Men han blev gärna kung Karl X Gustav, den förste monarken av den pfalziska ätten på Sveriges tron.

Karl Gustav, porträtterad vid trontillträdet av Sébastien Bourdon.

Gustav II Adolfs 382:a dödsdag

År 1630 bestämde sig Gustav II Adolf för att tillsammans med sina svenska trupper bege sig till dagens Tyskland, för att delta i det trettioåriga kriget. Kriget hade redan pågått i tolv år, men nu ville Gustav Adolf ställa sig protestanternas sida och slåss för sin religion! Så sade han, åtminstone. Att han skulle kämpa mot den tysk-romerske kejsaren, för att förhindra att denne spred sin katolska tro till de protestantiska staterna. Men kanske önskade den svenske kungen bara inflytande i resten av Europa, samt makten över Östersjöområdet? Gustav II Adolf var redan en framstående fältherre, som hade lett sin armé i flera krig; men även den bäste soldat överlever inte dem alla.

Efter två år på tysk mark stod det ett av det trettioåriga krigets mest avgörande slag vid småstaden Lützen. På den protestantiska sidan stred Sverige och Sachsen, mot det tysk-romerska riket. På denna plats mötte kung Gustav Adolf den tyske hertigen, fältmarskalken och befälhavaren Albrecht von Wallenstein, den 6 november 1632.

Det var tidig morgon, dimman låg tät i luften. Gustav Adolf kämpade och Sverige-Sachsens vinst var nära. Men plötsligt träffades hans imponerande stridshäst Streiff av en kula, i halsen. Kungen fick ett skott i vänster armbåge. Hästen hade ont och Gustav Adolf kunde inte tygla honom. Streiff vacklade in i dimman. där både kung och häst omringades av fiendesoldater. En av dem sköt Gustav II Adolf i ryggen och denne ramlade då av sin stora häst, som i sin skräck galopperade iväg. Gustav Adolf låg kvar på marken och hade ingen styrka kvar. Tyskarna stack honom i bröstet med sina värjor flera gånger, tills de kunde vara säkra på att han var död. Då plundrades hans kropp och fienden flydde sin väg, in i striden.

Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen. En vacker målning av Carl Wahlbom från 1855.

I Stockholm fick man inte höra talas om kungens död förrän drygt en månad efter slaget vid Lützen. Först skulle hans kropp balsameras och därefter kläddes den i guld och silver. Gustav II Adolf hade begärt att få begravas i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Han blev också den svenske kung som inledde traditionen att man som svensk kunglighet skulle begravas i denna kyrka. Alla svenska kungar, drottningar, prinsar och prinsessor från Gustav Adolfs tid till och med Gustaf V och drottning Victoria, med undantag för drottning Kristina, ligger begravda i Riddarholmskyrkan.

Hans drottning Maria Eleonora sörjde förtvivlad sin gemål. Hon ska ha gråtit "förskräckligt" ofta. Hennes dotters, Kristinas, förmyndarregering ansåg att hon var tokig och tog henne därför inte på allvar. Maria Eleonora fick inte sitta med i förmyndarregeringen och fick inte heller uppfostra sin dotter. Man kan tänka sig att de nyheterna fick henne att gråta ännu mer.

Varje dag ville den nyblivna änkedrottningen besöka Gustav Adolfs kista, där hon satt stilla och sörjde. Hon hade dessutom bett om att få hans hjärta, som hon alltid ville ha i sin närhet. Hon hade det inlindat i en linneduk, i en liten kista i sin kammare.

Vad hästen Streiff angår, sprang han omkring på slagfältet vid Lützen i panik. Han var fortfarande vid liv när slaget var avgjort och man fångade då in honom för att transportera honom till Sverige. Men Streiff var skadad och fick inte hjälp i tid; han avled på vägen. I Stockholm beslöt man att stoppa upp hästen, för att hålla minnet av den ståtliga springare han en gång var vid liv. Träställningen som man skulle trä huden på var dock för liten och därför är den uppstoppade Streiff mindre än den verkliga hästen. Än idag finns Streiff kvar i Livrustkammaren på Stockholms slott. Likaså Gustav II Adolfs kläder från slaget vid Lützen, samt Maria Eleonoras blodiga duk som hon förvarade sin älskades hjärta i.

Stridshästen Streiff i Livrustkammaren.

Minnet av Gustav Adolf lever kvar. I Sverige är den 6 november flaggdag, till minne av den ståtlige kungens död. En tradition från 1800-talet som hör till detta datum är att äta Gustav Adolfsbakelse.

Flera skulpturer föreställande Gustav II Adolf har också rests, ett par hundra år efter hans död; i Stockholm, Göteborg, Halmstad, Sundsvall, Borås, Luleå. Umeå, Åbo (i Finland), Tartu (i Estland), Lützen, Bremen, Stralsund (i Tyskland), St. Peter (i USA) och på Färingsö.

I Lützen finns dessutom ett minnesmärke, kallat Schwedenstein, på den specifika plats Gustav Adolf sägs ha stupat på.

Karin Månsdotter 464 år!

Karin Månsdotter var flickan av folket som blev kungens frilla, gifte sig med honom och då blev drottning av Sverige. Så har man hört berättas om henne. Inte mycket är känt om Karins bakgrund, då hon kom från en mycket "enkel" familj. Hon föddes i Uppland den 6 november 1550 som son till Måns, en landsknekt, och dennes maka Ingrid. Ingrid var en bonddotter från Trögds härad, i Enköpingstrakten.

En berättelse om hur kung Erik XIV upptäckte knektdottern lyder att han såg henne stå på ett torg i Stockholm och sälja nötter. Hon var ung och mycket vacker och han ska ha blivit så förälskad i henne att han genast anställde henne vid hovet, för att jämt kunna vara i hennes närhet.

Förmodligen gick det inte till på det viset; bilden av Erik XIV och Karin Månsdotter romantiserades mycket på 1800-talet. Då målades också flera kända porträtt av paret, där den sinnessjuke Eriks huvud vilar i hans starka gemåls knä.
Men sant är att Karin var anställd vid hovet. Hov var prinsessan Elisabets, Erik XIV:s halvsysters, kammarjungfru och skötte även om ett av kungens frillobarn. Vid tiden då Erik fick upp ögonen för henne var hon bara femton år gammal. Han var trettiotvå. Men Karin blev också förtjust i honom och parets första barn, dottern Sigrid, föddes år 1566, året efter att Karin och Erik mött varandra.

År 1568 gifte sig kungen med sin frilla; vilken skandal! Karin var fortfarande nästan inte mer än ett barn, arton år skulle hon fylla. Arton år skulle hon också fylla när hon, Erik och deras barn fängslades. Då hade hon varit Sveriges drottning i knappt tre månader. Under den tiden hade hon varit lycklig, men de närmaste åren skulle bli sorgdrabbade.

Karin Månsdotter levde ett omvandlande liv. Knekten Måns och bonddottern Sigrid anade förmodligen inte att deras dotter någonsin skulle bli drottning, när hon föddes.

En kanske något romantiserad bild av Karins och Eriks kärlek; del av målning av Georg von Rosen från 1871.

Gustav III:s och Sofia Magdalenas 248:e bröllopsdag

Prins Gustav och prinsessan Sofia Magdalena föddes samma år, 1746, men i två olika kungariken. Det ena kungariket är Sverige och det andra är Danmark; dessa två nationer hade varit i konflikt med varandra sedan 1500-talet, med undantag för korta uppehåll. Till sist blev man trött på alla bråk och krig och började fundera på hur man skulle kunna förbättra de dåliga relationerna mellan svenska och danska regenter. Den enklaste utvägen till fred var äktenskap, konvenansäktenskap.

Sverige hade en ung kronprins och Danmark hade en lika ung prinsessa. Kanske skulle de en dag kunna bli ett lyckligt par? Dessa äktenskapsförhandlingar inleddes redan när Gustav och Sofia Magdalena var barn. De båda var endast sex år gamla när deras trolovning eklaterades. Då hade de knappt någon aning om vem den blivande livspartnern var.

Diskussionerna gällande det framtida kungliga bröllopet lades snart på is, men återupptogs av den danska regeringen år 1760. Prins Gustavs mor, drottning Lovisa Ulrika, gillade inte tanken på att hennes älsklingsson skulle gifta sig med den danska prinsessan. Lovisa Ulrika var född preussisk prinsessa och var därför mycket tyskvänlig. Hon ville först inte acceptera någon annan svärdotter än en tysk prinsessa. Men Lovisa Ulrika hade inte mycket att säga till om; kronprins Gustav tyckte, i alla fall till en början, själv att Sofia Magdalena skulle bli en lämplig gemål. Och den 3 april 1766 offentliggjordes förlovningen.

Man firade detta i både Stockholm och Köpenhamn. Vid det svenska hovet visades ett porträtt av den blivande kronprinsessan, Sofia Magdalena, upp. Gustav var inte helt obekväm med vad han såg, men Lovisa Ulrika blev inte förtjust. Hon ska ha yttrat sig:
"Gustav, du tycks redan ha förälskat dig i henne! Hon ser dum ut."
Gustavs yngre bror, prins Karl, var så att säga kungafamiljens hackkyckling och till denne sade drottningen:
"Hon skulle passa till hustru åt dig."

Den 1 oktober 1766 gifte sig Sofia Magdalena med kronprins Gustav per ombud, i Kristiansborgs slottskyrka. Den verkliga brudgummen var alltså inte närvarande. Därefter fördes prinsessan i kunglig slup över till Sverige. Hon välkomnades av Gustav i Hälsningborg och tillsammans reste de, med hennes följe, upp till Stockholm. Kronprinsparet gjorde dock flera stopp på vägen. Sofia Magdalena fick då träffa Gustavs familj informellt. Först sin svärfar, kung Adolf Fredrik, och de två svågrarna, Karl och Fredrik Adolf. Kungen mottog henne med värme; prinsessan kom även någorlunda väl överens med svågrarna. Men när hon senare fick se drottningen och sin svägerska, Sofia Albertina, blev mötet något kyligare. Under resten av Lovisa Ulrikas levnadstid skulle Sofia Magdalena frukta henne.

Drottning Lovisa Ulrika såg ned på Sofia Magdalena och behandlade henne mycket illa; förtalade henne och spred elaka rykten om henne. Kanske inte redan första gången de möttes, men när kronprinsessan hade flyttat in på Stockholms slott blev hennes liv inte särskilt roligt.

Sofia Magdalena officiella möte med hela det svenska hovet ägde rum på Drottningholms slott den 28 oktober. De flesta som var där ansåg att hon var mycket vacker, men blyg och reserverad. Vid den här tiden skulle en ung prinsessa helst vara mycket frispråkig och alltid kunna lätta upp stämningen, genom att bara yttra några ord. Sådan var helt enkelt inte Sofia Magdalenas natur, till skillnad från kronprinsens.

Den 4 november förrättades deras andra vigsel i slottskyrkan på Stockholms slott. Åter bländade bruden den svenska adeln med sin skönhet. Bröllopet firades också med flera stora fester och baler; Sofia Magdalena var en duktig dansös, som imponerade med sin elegans.

Gustavs respektive Sofia Magdalenas kläder från bröllopet.

Kronprinsen visade inte mycket intresse för sin maka. Hon gjorde inte heller mycket för att fånga hans uppmärksamhet, även om hon kunde ha behövt den. Varje dag lade hon dock ned mycket tid på sin utstyrsel, kanske i ett försök att få Gustav att lägga märka till henne. Det lyckades inte väl, i stället pekade drottningen och prinsessan Sofia Albertina ut henne som fåfäng.

Ett par år efter bröllopet inledde Gustav en kärleksaffär med friherrinnan Charlotte Du Rietz. Det blev hans enda kända utomäktenskapliga förbindelse. Stackars Sofia Magdalena försökte ignorera vad hon hörde och låtsades som om hon ingenting visste. Eller att hon inte brydde sig. Charlotte Du Rietz var en attraktiv kvinna och många rika herrar var ute efter henne. Hon hade heller inga problem med att växla mellan sina älskare och när kronprins Gustav fick reda på att hon "inte var honom trogen" bröt han kontakten med henne.

Kungen avled och ännu hade ingen ny tronarvinge fötts. Den nye kung Gustav III började fundera på skilsmässa, men han avråddes ifrån att tänka den tanken ut. Till slut fick han hjälp av sin hovstallmästare, Adolf Fredrik Munck, att närma sig sin gemål. Munck assisterade Gustav och Sofia Magdalena i den kungliga sängkammaren; år 1778 föddes en svensk kronprins som döptes till Gustav Adolf. Detta gav upphov till rykten om att Gustav III egentligen inte var barnets far, utan att Sofia Magdalena hade haft en "affär" med "Muncken". Du kan läsa mer om detta i ett tidigare blogginlägg, här.

Fyra år efter den blivande Gustav IV Adolfs födelse kom ännu en prins till världen, Karl Gustav. Denne var mycket svag och gick bort som ettåring; han sörjdes djupt av både mor och far.

Gustav III:s och Sofia Magdalenas relation förbättrades alltså efter cirka elva år, men kanske var de inte gjorda för varandra. En del historiker menar att kungen var mer intresserad av män än av kvinnor. Det kan självfallet ingen vara säker på idag, det förblir Gustavs egen hemlighet.

Gustav III och Sofia Magdalena med sonen, Gustav Adolf.

Gustaf VI Adolfs och Louises 91:a bröllopsdag

Hela Sveriges befolkning sörjde kronprinsessan Margareta, som avled på Stockholms slott i maj år 1920. Hon blev bara trettioåtta år gammal.

"Nu har solstrålen på Stockholms slott slocknat", sade statsminister Hjalmar Branting strax efter att han fått höra om Margaretas död.
Margareta var solstrålen på slottet. Hon kunde föra sig och konversera som en kronprinsessa skulle, samtidigt som hon kunde skratta och vara avslappnad i mer privata sammanhang. Hon hade många intressen; hon målade och fotograferade. Dessutom ägnade hon sig åt sport och gjorde mycket stora framsteg för damidrotten i Sverige.

Hennes make, kronprins Gustaf Adolf, var förtvivlad, vilket inte är förvånande. Likaså hennes barn; Gustaf Adolf, Sigvard, Ingrid, Bertil och Carl Johan.

Margareta av Connaught var född brittisk prinsessa. Hon var dotterdotter till drottning Viktoria och kusin till den dåvarande kung Georg V av Storbritannien. När kronprins Gustaf Adolf senare åkte för att besöka sin avlidna gemåls familj och hemland fick han återse en avlägsen släkting till Margareta: Lady Louise Mountbatten. Louise hade varit på besök hos kronprinsparet av Sverige en gång tidigare, på Drottningholms slott. Det var länge sedan, vid första världskrigets utbrott 1914. Louise och hennes mor hade då först avlagt visit hos den ryska tsaritsan Alexandra, som var moster till Louise. Sedan hade de gjort ett stopp i Sverige och då tagits varmt emot att Gustaf Adolf och Margareta.

Louise var fortfarande ung och ogift. Gustaf Adolf föll för hennes charm. Den 3 november 1923 gifte de sig i slottskapellet på St James's Palace i London. Kung Georg V och hans drottning Mary anordnade det kungliga bröllopet.

Först den 10 december var kronprinsen, tillsammans med sin nya prinsessa, tillbaka i Sverige. Paret landsteg då i Göteborg och reste samma kväll med tåg upp till huvudstaden. Där mottogs Louise av brudgummens familj, som bestod av hans far kung Gustaf V, hans mor drottning Victoria, hans bror prins Wilhelm och så klart Gustaf Adolfs fem barn från äktenskapet med prinsessan Margareta.

Louise fick aldrig några egna barn, men hon var trots det mycket barnkär. Hon behandlade Margaretas barn som sina egna och blev också en extramamma för dem. Relationen mellan makarna Gustaf Adolf och Louise förblev mycket god. Han blev senare en folkkär kung och hon en folkkär drottning.

Gustaf Adolf och Louise, fotograferade vid bröllopet.

Gustav IV Adolf 236 år!

Natten till den 1 november 1778 var stämningen spänd på Stockholms slott. Drottningen, Sofia Magdalena, skulle när som helst nedkomma med sitt första barn, efter tolv års äktenskap med kung Gustav III. Hon hade fyllt trettiotvå år; idag låter det kanske inte som en särskilt hög ålder för en kvinna som ska få barn för första gången. Men i 1770-talets Sverige ansåg man, framför allt i högadeln och vid hovet, att Sofia Magdalena borde ha fött barn för länge sedan. Särskilt då hon varit gift med kungen så länge.

Sofia Magdalena hade i övrigt inte heller något gott rykte hos kungafamiljen. Hennes svärmor, änkedrottning Lovisa Ulrika, avskydde henne. Drottningen, den danska prinsessan, var mycket intresserad av mode och klädde sig gärna i vackra skrudar. Hon lade ner tid på sitt utseende, kanske för att hon inte hade så mycket annat att komma med. Hon ville förmodligen charma sin gemål, som annars sällan tog någon notis om henne. Men då skrattade Sofia Magdalenas svägerskor bakom ryggen på henne, svågrarna fnyste åt henne och deras mor änkedrottningen kallade henne fåfäng. Sofia Magdalena var mycket blyg och vågade sällan ta det första steget till en konversation. Detsamma gällde när hon skulle samtala med sin make. Så fram till tiden strax innan Gustav IV Adolfs födelse talade kungen och drottningen av Sverige knappt med varandra.

För att föra kungen och drottningen närmare varandra gjorde hovstallmästaren Adolf Fredrik Munck ett ingripande genom ett privat besök i drottningens sängkammare. Gustav III var förstås också närvarande och man skulle kunna säga att Munck undervisade kungaparet i sexualkunskap. Han var framgångsrik i undervisningen, för den 1 november 1778 föddes som sagt en son, en kronprins, på Stockholms slott. Gustav III och Sofia Magdalena var mycket lyckliga och detta förbättrade deras relation till varandra.

Men genast börjades rykten spridas i den svenska överklassen; Kungen var inte far till barnet. Nej, Sofia Magdalena hade tydligen haft ett utomäktenskapligt förhållande med hovstallmästaren, Adolf Fredrik Munck. Vilken skandal!

Någon som inte väntade med att sprida dessa rykten vidare var Gustav III:s mor, Lovisa Ulrika. Kanske förstod hon att allt bara var lögner, men med sin avsky för Sofia Magdalena hade hon inga problem med att utsätta sin svärdotter för förnedring. Kung Gustav kunde dock inte förlåta sin mor när han fått reda på att hon faktiskt hade gett upphov till en del av ryktena, och han förvisade henne från Stockholms slott. Han återsåg henne inte förrän hon låg på dödsbädden, i juli 1782.

När kungen och drottningen äntligen konverserade med varandra och såg på varandra med värme i blicken föddes ännu en son, år 1782. Denne döptes till Karl Gustav. Gustav III var lyckligare än någonsin, men prinsen var liten och klen. Han avled året därpå och det bringade kungen djup hjärtesorg. Sofia Magdalena sörjde nog hon också, även om hon inte visade det lika tydligt.

Gustav IV Adolf blev alltså ett ensambarn. Han fick en mycket sträng uppfostran och hade inga jämngamla lekkamrater. När han väl hade tid för lek var det nästan alltid med någon tjänare.

Kronprins Gustav Adolf, sittande till leksakshäst med hjul.

Kronprinsen umgicks inte heller mycket med sina föräldrar. Ändå drabbade faderns död honom mycket hårt, vilket inte är så konstigt. Gustav Adolf var endast tretton år gammal när Gustav III sköts av Jacob Johan Anckarström på operamaskeraden år 1792. Detta ledde till blodförgiftning, som blev kungens död; han gick bort bara två veckor efter att maskeradbalen hade ägt rum.

Gustav Adolf fick då, mer intensivt än tidigare, lära sig allt han behövde kunna för att en dag bli Sveriges konung. Kung var han ju visserligen redan till titeln, men regera skulle han inte få göra förrän några år in i framtiden. Förmyndarregeringen sköttes under tiden av Gustav Adolfs farbror, hertig Karl; den blivande Karl XIII.

Kanske präglades Gustav IV Adolfs vuxna liv av hans svåra barndom. Jag skulle gissa på att han är en av Sveriges mest olyckliga kungar någonsin. För inte gick det så bra för honom som monark heller.

Den fjortonårige blivande kungen, porträtterad av Per Krafft den äldre.

Gustav IV Adolfs och Fredrikas 217:e bröllopsdag

Den 31 oktober 1797 hölls vigseln mellan den 19-årige kung Gustav IV Adolf av Sverige och den endast 16 år gamla Fredrika av Baden i Slottskyrkan i Stockholm. Gustav Adolf hade tidigare varit trolovad med den ryska storfurstinnan Alexandra Pavlovna. Anledningen till att det inte hade "blivit något" mellan den unge kungen och storfurstinnan var Alexandras religion, den ortodoxa kristendomen. Gustav IV Adolf var självklart protestant och en mycket troende sådan. Det enda egentliga kravet han hade på sin blivande brud var att hon skulle ha samma religion som han. Var hon inte fostrad enligt protestantismen blev hon tvungen att konvertera till denna religion, vilket Alexandra Pavlovna inte ville gå med på.

Fredrika Dorotea Vilhelmina av Baden var dock protestant, som tysk prinsessa. Ett plus i kanten var också att hon ansågs vara mycket vacker.

Det unga kungaparet, som knappt kände varandra alls vid bröllopstillställningen, fick snart en mycket god relation. Två år efter deras giftermål föddes det första barnet, en kronprins som fick namnet Gustav, efter sin far och sin farfar. Totalt födde Fredrika sin make fem barn: kronprinsen, Sofia, Karl Gustav, Amalia och Cecilia. Karl Gustav avled tragiskt nog redan som treåring.

Genom åren som ungt, gift par gjorde Gustav Adolf många besök i sin gemåls sängkammare. Detta fick förstås Stockholms hov också reda på. Riksmarskalken Axel von Fersen tyckte att dessa visiter var så pass många att han till slut diskret bad kungen om att "skona drottningens hälsa".

De första åren av seklet 1800 levde alltså Gustav Adolf tillsammans med Fredrika och deras barn ett lyckligt, ganska privat och behagligt familjeliv i Stockholm. Ofta reste de ut till Haga, där de var "lediga" och slapp undan Stockholms innerstad.

Åren 1808-1809 utkämpades det Finska kriget mellan Sverige och Ryssland i Sveriges östra rikshalva: Finland. Och det som inte fick ske skedde; Finland gick förlorat till Ryssland; Finland, som hade varit en del av det svenska riket sedan 1200-talet. Kungen, Gustav IV Adolf, fick skulden för detta och avsattes i en statskupp 1809. Han och hans familj hölls i fångenskap på Gripsholms slott året ut. Det året kom Gustav Adolf och Fredrika åter varandra närmare, efter ett par års kyla. Makarna fanns där för varandra och barnen när livet var svårt.

Efter att den avsatta kungafamiljen landsförvisats flyttade familjemedlemmarna in på slottet i Baden, där Fredrika växt upp. Fredrika var under den här perioden mycket lycklig; hon fick återse sin mor och andra närstående släktingar och vänner. Gustav Adolf längtade i stället bort från Baden. Kanske tillbaka till Sverige, kanske någon annanstans. En dag hade han plötsligt rest ensam till Schweiz, utan att i förväg meddela sin hustru om sina planer. Redan då började Fredrika oroa sig för vad hennes man skulle hitta på härnäst.

År 1810 flyttade Gustav Adolf och Fredrika isär för gott. Därefter ansökte Gustav Adolf om skilsmässa. Fredrika motsatte sig först detta, men efter ett år gav hon med sig och makens ansökan beviljades. Han klarade helt enkelt inte av att leva tillsammans med Fredrika längre. Fredrika fick ansvara för barnen, medan Gustav Adolf levde olycklig, ensam och utstött i Schweiz. Han överlevde dock sin före detta gemål och avled i Sankt Gallen 1837.

Filmrecension: "Marie Antoinette"

Jag tänkte ge mig på att skriva en filmrecension, självklart om en historisk film. Den här gången handlar det om Marie Antoinette, som jag såg tidigare idag.

Titel: Marie Antoinette

Regissör: Sofia Coppola

Produktionsår: 2006

Land: USA

Speltid: 118 minuter

Utspelar sig: I det sena 1700-talets Österrike och senare Frankrike

Handling: Filmen handlar om Marie Antoinettes (Kirsten Dunst) liv; hon föds som österrikisk prinsessa och blir som artonåring Frankrikes drottning. När hon är endast fjorton år gammal gifter hon sig med den ett år äldre kronprinsen av Frankrike, den blivande Ludvig XVI (Jason Schwartzman). Marie Antoinette känner sig först utstött och trivs inte i det stela, franska hovet. Hennes gemål vill inte samtala med henne. Men så småningom, när hon blivit drottning, lever hon ett liv i lyx med sina två goda väninnor: prinsessan de Lamballe (Mary Nighy) och hertiginnan de Polignac (Rose Byrne). Ännu viskas det dock om i societeten att kungen och drottningen inte har fullbordat sitt äktenskap och Marie Antoinette känner pressen. Hur ska hon göra med sin make, som inte vill komma henne nära?

Min åsikt om filmen: Jag tyckte om filmen. Jag kände visserligen redan till historien, men inte gjorde det någonting - enligt mig är en historisk spelfilm alltid underhållande. Man har stoppat in moderna musikstycken i filmen här och var, men jag tycker inte att det förstör den historiska andan. Filmen är välgjord och kostymerna är trovärdiga.

På ett ställe i filmen upptäckte jag dock ett par nutida Converse-skor och jag och familjen undrade om de är en "miss", eller om de syns i bild bara som en rolig grej, Jag skulle gissa på det senare, men man vet aldrig...

Betyg: Om jag ska betygsätta filmen på en skala från ett till fem, skulle jag nog säga fem. Eller fyra, kanske. Eller fem. Jag har ofta problem med betygsskalor, vet inte riktigt hur jag ska bedöma en film, eller bok.

Karl IX:s 403:e dödsdag

Karl IX är en av de män som inte har innehaft titeln "kung av Sverige" särskilt länge. I sju år var han rikets konung, år 1604 till 1611. Men han styrde Sverige redan innan det. Då han år 1599 jagade bort sin brorson Sigismund från Sverige, utnämnde Karl sig själv till riksföreståndare.

Jag själv skulle säga att Karl IX var en ganska grym regent. Alltså grym som i hemsk, inte positivt grym. Fast jag antar att alla kungar har sina mörka sidor. Hur som helst, så fort kung Sigismund hade flytt till Polen satte hertig Karl igång med att "rena" Sverige från anhängare till den avsatte Sigismund. Karl började med att resa söderut och dömde tjugotvå personer till döden i Kalmar. De avrättades i vad som kallas Kalmar blodbad, år 1599.

Året därpå anklagades tretton män i Linköping för att ha förrått hertig Karl, alltså för att ha ställt sig på Sigismunds sida i de båda regenternas krig. Sex av dessa män dömdes till fängelse, resten till döden. Men då en del av dem knäböjde inför hertigen och bad om förlåtelse, frikände han dem; två personer. De resterande fem männen avrättades genom halshuggning i Linköpings blodbad. En av dessa var hovmarskalken och riksrådet Gustav Banér. Under Erik XIV:s regeringstid hade Banér stått på hertigarna Johans och Karls sida, men hade efter Johan III:s död gått över till Sigismunds "gäng".

Kring förra sekelskiftet målade den svenska konstnärinnan Fanny Brate en tavla som visar Gustav Banér, tagande ett sista farväl av sin familj, så som Brate föreställde sig det:

Idag finns flera minnesmärken efter Karl IX i Sverige. Han grundade staden Karlstad, som är Sveriges sjuttonde största tätort och hela Nordens fyrtionde största stad. Där står en står en staty av honom, rest 1926. Även på Kungsportsplatsen i Göteborg finns en ryttarstaty av Karl IX från 1904.

Kungen avled i Nyköping den 30 oktober 1611 och ligger begravd i Strängnäs domkyrka. Efter hans död blev äldsta sonen Gustav II Adolf svensk kung.

Samtida porträtt av Karl IX.

Gustaf V:s 64:e dödsdag

Klockan 08.35 den 29 oktober 1950 avled kung Gustaf V stilla på Drottningholms slott. Han hade haft ett långt och händelserikt liv. Han hade sett svensk-norska unionen upplösas, hade varit en av huvudpersonerna i den så kallade borggårdskrisen samt varit Sveriges monark under två världskrig. Han slog dessutom flera kungliga rekord: han blev Sveriges hittills äldsta monark, hela 92 år hann Gustaf fylla. Han blev, sedan medeltiden, den monark som suttit längst på tronen i Sverige. I nära 43 år innehade han kungatiteln. Den enda svenske kung som har slagit detta är Magnus Eriksson, som regerade på 1300-talet i 44 år. I tolv av dessa år styrdes dock landet av en förmyndarregering.

Dessutom var Gustaf V förmodligen Sveriges längsta kung, 192 cm, och ingen av våra senare konungar har blivit längre än så.

Enligt kungens livmedikus insomnade monarken utan smärta. Trots allt dog han av en naturlig orsak. Han blev den siste svenska kunglighet som begravdes i Riddarholmskyrkan i Stockholm, i det bernadotteska gravkoret, tillsammans med sin gemål och sina förfäder, den 9 november 1950. Där hade en del regenter begravts redan under medeltiden och Gustav II Adolf önskade att detsamma skulle hända med hans kropp, innan han avled år 1632. Sedan dess hade det blivit en tradition i kungafamiljen, att man skulle begravas i kyrkan. Riddarholmskyrkan med sina kungliga gravkor är idag öppen som museum för besökare.

Anledningen till att Gustaf V blev den siste att begravas i denna kyrka är huvudsakligen att kyrkan blev för full; den är inte särskilt stor. Grundväggarna är från 1300-talet och sedan dess har flera utbyggnader gjorts; detta märks främst när man ser utsidan av det karolinska gravkoret, i den epokens barock- och rokokostil. Fler kungligheter får alltså inte plats. Våra senare monarker med familjer har kanske också tänkt lite annorlunda, lite nymodigare; att begravas utomhus i det fria är härligare än i en gammal medeltidskyrka?

Gustaf V:s äldsta son, Gustaf VI Adolf, blev Sveriges kung efter faderns död.

För övrigt är detta mitt hundrade blogginlägg! Det bör firas.

Hedvig Eleonoras 360:e kröningsdag

Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp gifte sig den 24 oktober 1654 med kung Karl X Gustav av Sverige. Tre dagar senare var det dags för henne att krönas till drottning, i Storkyrkan i Stockholm. Det blev förmodligen en hel del spännande och nervösa upplevelser under en månad för en artonårig prinsessa; nytt land, ny gemål, ny krona att bära.

Men sin make hann drottningen inte umgås med särskilt mycket innan han drog ut i krig, mot Polen. Hedvig Eleonora stannade i Stockholm. Hovet var vid den här tiden ganska tyst, slottet var tomt. Kungligheterna som levde där var drottningen själv och den "gamla" änkedrottningen Maria Eleonora, den före detta drottning Kristinas mor. Kanske saknade Hedvig Eleonora sin familj och sitt hemland. Men hon fick snart annat att tänka på; hon väntade barn. I december 1655 nedkom hon med en son, som döptes till Karl. Svenskarna jublade. Tronföljden var inte längre något problem.

Den unga drottningen stannade med sin son i Sverige över julen, men lämnade sedan landet och följde sin gemål i fält. Hon närvarade under tredagarsslaget vid Warszawa år 1656; den svenska hären segrade i detta slag, även om det inte gick lika bra för Karl Gustav i hans polska krig senare. Men just sommaren 1656 hyllande man kungen och drottningen på slagfältet.

Därefter återvände Hedvig Eleonora till Stockholm, men hon kom att resa utomlands igen under de närmaste åren; 1658 till Danmark, där hon stannade i ett helt år.

I februari 1660 avled Karl X Gustav i lunginflammation i Göteborg, efter alla de krig som han för det mesta hade varit så framgångsrik i. Hans enda son, Karl, var endast fyra år gammal och kunde sannerligen inte styra landet ännu. En förmyndarregering insattes därför; ledaren för denna förmyndarregering blev Hedvig Eleonora och hon var alltså Sveriges regent till och med sonens myndighetsförklaring 1672. Hon var inte den skickligaste av regenter. Möjligt är att hon inte var särskilt intresserad av rollen hon innehade.

När Karl XI tillträdde tronen levde hans ännu unga mor som änkedrottning på Stockholms slott. Hon hade inte en något vidare god relation till sin svärdotter, Ulrika Eleonora av Danmark, men hon blev mycket omtyckt av sina tre barnbarn. Efter Ulrika Eleonoras död 1693, då barnen bara var tolv, elva och fem år gamla, blev deras farmor ett stort stöd. De hade förtroende för henne och hon brydde sig mycket om dem.

Hedvig Eleonoras sonson, Karl XII, kröntes till Sveriges enväldige konung den 14 december 1697. Han var vid den tidpunkten endast femton år gammal och gjorde under sina första regeringsår inte något vettigt. Under den här tiden utspelade sig en rad händelser som brukar kallas holsteinska raseriet. Detta kan jag berätta mer om en annan gång.

Som sjuttonåring drog kung Karl ut i stora nordiska kriget, som kom att vara till 1721. Farmor Hedvig Eleonora ojade sig mycket över sitt "mittenbarnbarns" öde. Efter slaget vid Poltava 1709 flydde Karl XII med sina karoliner till Turkiet, det Osmanska riket, och änkedrottningen kunde inte förstå vad kungen hade att göra där. Hon han dock aldrig uppleva sonsonens död 1718, då han stupade i Fredrikshald, dagens Halden, i ett försök att invadera den danska provinsen Norge. Kanske var det tur, för Hedvig Eleonoras skull. Hon själv avled år 1715.

Drottning Hedvig Eleonora, porträtterad av David Klöcker Ehrenstrahl.

Försenat inlägg gällande bröllopsdag

Jag upptäckte nyligen att Johan III:s och Katarina Jagellonicas bröllopsdag redan har passerat. Den skulle jag ha uppmärksammat den 4 oktober, men anledningen till att det inte blev så var att jag bara hade skrivit upp kungliga bröllopsdagar till och med den 1 oktober i min kalender samt att min lista på dessa bröllopsdagar hade "försvunnit". Nu har jag dock hittat den igen och skrivit in resten av bröllopsdagarna för året i kalendern.

Eftersom det egentliga datumet för bröllopet var för så pass länge sedan, bestämmer jag mig för att inte göra något längre blogginlägg om detta. Men vigseln ägde i alla fall rum i dagens Litauens huvudstad, Vilnius, år 1562, enligt katolska kyrkans ritualer. Är du, läsare, eventuellt intresserad av att ta reda på mer om detta kan du googla "Johan III" eller "Katarina Jagellonica". Här avslutar jag nämligen mitt inlägg.

Johan och Katarina med sonen Sigismund, i fångenskap på Gripsholms slott.

Karl X Gustavs och Hedvig Eleonoras 360:e bröllopsdag

I juni år 1654 abdikerade drottning Kristina, som avslöjade att hon var katolik och flyttade till Rom. Hennes kusin, Karl Gustav av Pfalz, insattes snart som ny svensk regent och blev den förste monarken av den pfalziska ätten på Sveriges tron. Nackdelen med denne regent var att han ännu inte var gift. En av kungens många viktiga uppgifter var att se till att det fanns en legitim tronarvinge. En sådan hade inte Karl X Gustav.

Kristina, som var på från Sverige ner till Italien, hälsade på i de europeiska furstehusen under resans gång. Hon stannade i hertigdömet Holstein-Gottorp, där hon fick möta hertigens många barn. Ett av dessa var den unga prinsessan Hedvig Eleonora, fjärde äldsta dotter till hertigen. Kristina visste att Sverige gärna ville ha en allians med Holstein-Gottorp; kung Karl Gustavs äktenskap kom, liksom så många andra kungliga äktenskap, att spela en politisk roll. Kristina framförde detta förslag till hertig Fredrik III, att kungen av Sverige kunde var intresserad av att gifta sig med en av hans döttrar. Hertigen svarade omedelbart ja - han tyckte att det var ett mycket gott förslag.

När man i Sverige fick reda på detta började man fundera på vilken av hertigens döttrar som var bäst lämpad att bli drottning av Sverige. Kristina i Rom föreslog Magdalena Sibylla, hertig Fredriks näst äldsta. Men Karl X Gustav var inte säker, så från Holstein-Gottorp skickade man porträtt av både Magdalena Sibylla och hennes lillasyster, Hedvig Eleonora. Karl Gustav valde den yngsta.

Saken var bara att Hedvig Eleonora redan var trolovad med en hertig Gustav Adolf  av Mecklenburg. Man menade dock att kungen av Sverige var ett bättre kap och det fanns ingen anledning till att göra honom förargad - han skulle få sin vilja fram och Hedvig Eleonoras trolovning bröts. I stället förlovades Magdalena Sibylla med hertigen av Mecklenburg, de ingick äktenskap en av deras döttrar kom att bli drottning av Danmark.

Huvudanledningen till att Karl Gustav valde Hedvig Eleonora till gemål var att han ansåg henne vara mycket vacker. Han var inte den enda; svenska sändebud i Holstein-Gottorp beskrev henne vid tiden för förlovningen som en "en skön liten dygdig och synnerligen hjärtans behaglig puppa".

Hedvig Eleonora kom med skepp till Dalarö utanför Stockholm, där hon landsteg den 5 oktober 1654. Den månaden bodde hon på Karlbergs slott, fick träffa sin blivande äkta make för första gången och förberedde sig inför sitt intåg i Stockholm. Det skedde med pompa och ståt den 24 oktober, prinsessan eskorterades till slottet av Karl X Gustav. Där välkomnades hon av änkedrottningen, Kristinas mor. Maria Eleonora, som hade haft många svåra sorger i livet, gjorde sitt sista officiella framträdande vid vigseln mellan Karl Gustav och Hedvig Eleonora. Änkedrottningen avled året därpå.

Vigseln hölls alltså i Rikssalen på Stockholms slott samma dag som den blivande drottningens intåg i staden och hovet festade ordentlig de närmaste dagarna.

Man kan undra om paret egentligen lärde känna varandra särskilt väl. De var bara gifta i fyra år och större delen av den tiden tillbringade kungen i fält. Drottningen var visserligen med honom i perioder, men frågan är om de någonsin var fästa vid varandra. Det kan vi inte veta idag. Hedvig Eleonora födde ett barn, en kronprins, året efter bröllopet. Han fick namnet Karl, efter sin far, och växte upp till att bli kung Karl XI av Sverige.

"Hedvig Eleonoras giftermål med Karl X Gustaf", målning av Jürgen Ovens från 1654.

Hedvig Eleonora 378 år!

Prinsessan Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp föddes den 23 oktober 1636, som sjätte barn till hertig Fredrik III av Holstein-Gottorp och dennes hustru Marie Elisabeth, en prinsessa av Sachsen. Hedvig Eleonora växte upp i gränstrakterna mellan Tyskland och Danmark, tillsammans med sina fyra äldre överlevande syskon - Sophie Auguste, Magdalena Sibylla, Marie Elisabeth och Fredrik - samt med sina tio yngre syskon. Av dessa yngre systrar och bröder uppnådde endast fem vuxen ålder: Johan Georg, Anna Dorothea, Kristian Albrekt, August Fredrik och Augusta Maria. Faktum är att bara två av syskonen, den äldsta systern och den yngsta systern, överlevde Hedvig Eleonora.

När Sveriges nyblivne kung, Karl X Gustav, friade till Hedvig Eleonora var prinsessan endast arton år gammal. Karl Gustav var trettiotvå, men ingen särskilt vacker karl. Han blev däremot mycket förtjust i Hedvig Eleonoras utseende när han först fick se ett miniatyrporträtt av henne. Det hade nämligen först föreslagits att han skulle gifta sig med hennes syster Magdalena Sibylla. Men Karl Gustav nobbade denna syster och Hedvig Eleonora reste till Sverige för att tas emot av kungen och hans hov.

Sveriges drottning Kristina hade nyligen abdikerat, på grund av sitt religionsbyte. Karl Gustav var kusin till Kristina och hade hastigt krönts till kung. Han var dock ogift och riket behövde en tronföljare så snart som möjligt. Därför var hans äktenskap med Hedvig Eleonora främst ett konvenansäktenskap. Det var varken särskilt lyckligt eller olyckligt - men kungen och drottningen levde inte tillsammans under en särskilt lång period heller. En son föddes, den blivande Karl XI, och sedan drog Karl Gustav ut i krig och avled i lunginflammation 1660. Hedvig Eleonora blev änkedrottning vid endast 23 års ålder.

Hon ledde förmyndarregeringen som styrde Sverige innan lille Karl blev myndig och både då och senare utövade hon mycket stort inflytande över sin son. Hedvig Eleonora blev en av rikets mäktigaste kvinnor, hon överlevde både sin son, sin svärdotter och sin äldsta sondotter.

En nittonårig Hedvig Eleonora, porträtterad av David von Krafft år 1655.

Kristinas 364:e kröningsdag

När Gustav II Adolf stupade i slaget vid Lützen år 1632, hade hans enda överlevande barn, dottern Kristina, ännu inte fyllt sex år. Det tvistades bland högt stående adelsmän om Kristina verkligen kunde ärva tronen från sin far; visst kunde hon bli drottning, men regent var en annan sak. Den "titeln" tillhörde ju normalt sett en man! Fast kungen hade inga söner inom äktenskapet... Och dessutom hade han önskat att Kristina skulle uppfostras till monark - kungens vilja var lag.

Kristina fick därför en uppfostran som normalt bara kronprinsar skulle ha fått på hennes tid. Det var absolut inte några kvinnosysslor, som broderi, som hon utförde. Nej, Kristina fick lära sig att rida, jaga och fäktas. Självklart fick hon råd om hur hon skulle styra riket när hon blev äldre. För ännu kunde inte Kristina regera som hon ville, hon var tvungen att vänta tills hon blev myndig. Det fanns egentligen ingen specifik myndighetsålder för svenska regenter; Gustav II Adolf blev kung när han fyllt sjutton. Karl XII skulle komma att bli enväldig som femtonåring.

Just Kristina förklarades myndig när hon skulle fylla arton. Hon kröntes inte till Sveriges drottning förrän sex år senare; kröningsekipaget utgick från Ulriksdals slott, som då hette Jacobsdals slott. Där kan man idag se en rekonstruktion av ekipaget. Kröningen i Stockholm blev en dyr tillställning. Alla bjöds på mat och vin, rika som fattiga. Det var en ståtlig syn när den nya drottningen, Sveriges andra regerande drottning, kom ridande längs den nya Drottninggatan, uppkallad efter henne.

Drottning Kristina gjorde mycket för kulturen i stormaktstidens Sverige; hon samlade konstverk och böcker. Hon bjöd Europas omtalade, lärda män till Stockholm och slottet Tre Kronor. Där hölls ständigt intressanta diskussioner gällande vetenskap. Den svenska adeln bjöds ofta till fest på slottet. Kristina var generös mot adelsmännen; hon skänkte många gårdar som tillhört staten, till sina goda vänner i adelsståndet. Man kan helt enkelt säga att kulturlivet blomstrade under drottning Kristinas få regeringsår, och de som fick njuta av det var de rikaste i landet.

Bönderna hade det inte lika gott ställt. De protesterade mot att adeln plötsligt ägde en sådan stor andel av Sveriges marker och gårdar. Detta kom inte att förändras förrän ungefär 25 år senare.

Sverige hade en kvinnlig regent och hittills hade det gått bra - tyckte åtminstone adelsmännen. Men alla förväntade de sig att Kristina förr eller senare skulle gifta sig, överlåta regeringsarbetet åt sin gemål och föda en tronarvinge. De planerna hade inte drottningen själv. Det har senare spekulerats om att hon var homosexuell, hade flera sexuella förbindelser med kvinnor och därför inte ville gifta sig med en man, som på den tiden var det självklara. Men troligt är att hon bara inte ville förlora sin höga ställning, som monark i ett stormaktsrike.

Kristina hade alltså ingen lust att i framtiden skaffa barn och hon utsåg därför sin kusin, pfalzgreven Karl Gustav, till Sveriges tronföljare. För en del av rikets högre stående män kom detta som en chock. Att drottningen inte tänkte ingå äktenskap var ofattbart!

Efter något år som regent började Kristina fundera allt mer på religionen i Sverige. Hon var inte förtjust i den lutherska läran, i stället drogs hon till katolicismen. Hon studerade den katolska läran, men i hemlighet. Att vara katolik i Sverige var en hemskt brott och i högsta grad förbjudet. Men år 1654 hade drottningen bestämt sig: hon skulle erkänna att hon var katolik. Eftersom det var oacceptabelt med en katolsk, svensk monark förstod Kristina att hon var tvungen att abdikera. Hon hade redan förberett sig på att avsäga sig tronen. Den 6 juni 1654 hölls avsägelseceremonin i Uppsala, och Sveriges nye kung Karl X Gustav kröntes samma dag.

Kristina flyttade till katolska Italien, kom väl överens med påven och begravdes efter sin död Peterskyrkan. Två gånger efter abdikationen återvände hon till sitt fädernesland: den första var vid Karl X Gustavs begravning 1660. Hans ende son, Karl XI, var då endast fyra år gammal och Sverige styrdes åter av en förmyndarregering. Förmodligen lockade detta Kristina till att återta makten; det var förstås inget hon kunde göra hur som helst, men den unge kung Karl var en klen pojke. Om han av någon anledning skulle ha gått bort, kunde kanske Kristina ha varit en lämplig tronkandidat... Kanske skulle folket då ha tolererat hennes kristna tro?

Den före detta drottningens andra besök ledde till sådana bråk, som förstås gällde hennes religion, att Kristina surnade till ordentligt, lämnade landet och bestämde sig för att stanna i Rom för gott.

Och där är hon kvar än idag. Många framställer Kristina som den ideala monarken. Andra tycker att hon inte gjorde mycket gott för Sverige. Kanske åstadkom hon inte särskilt mycket gällande stormaktsrikets och enkelt folks välfärd; men hon var en kvinna i 1600-talets Europa som ville visa att kvinnor kan utföra samma uppgifter som män, kan förstå allt vad män förstår. På så sätt gjorde hon kanske ändå framsteg i vad vi idag kallar feministiskt tänkande, även om det skulle ta många hundra år innan feminismen verkligen slog igenom i Sverige.

Gustav II Adolfs 397:e kröningsdag

När kung Karl IX avled i oktober 1611 hade hans son ännu inte fyllt sjutton år. Sonen, som hette Gustav Adolf, var alltså inte myndig och kunde ännu inte beträda Sveriges tron. Gustav Adolfs sjuttonårsdag inföll den 6 december och tjugo dagar senare förklarades han mogen att bli svensk konung. Kröningen ägde dock inte rum förrän sex år senare; då i Uppsala domkyrka, ärkebiskopen som satte kronan på kungens huvud hette Petrus Kenicius.

Under Gustav II Adolfs regeringstid fokuserade man framför allt på de krig Sverige var inblandat i. Gustav Adolf blev senare känd som en av Sveriges två krigarkungar; den andre är Karl XII. En tredje skulle möjligtvis kunna vara Karl X Gustav. Förutom kronan och makten att styra landet ärvde Gustav II Adolf tre krig från sin far. Ryssland, Danmark och Polen var tre stora hot, som marscherade från olika håll. Sveriges unge kung var ännu helt oerfaren av krig, men kom att bli mycket framgångsrik i fält. Den första freden, i vad som kallas Kalmarkriget, med Danmark, slöts 1613. Gustav Adolf kom överens med Ryssland år 1617. Genom freden i Stolbova räknades Ingermanland och Kexholms län som svenskt område. Det var under Gustav II Adolfs regeringstid som det svenska stormaktsriket växte fram. Det var som störst omkring 1660, men 1718 förlorade Sverige ställningen som europeisk stormakt för gott.

Freden med Polen slöts 1629, även i detta krig gjorde Sverige framsteg. Anledningen till att kriget pågick så länge var att Polens kung, Sigismund III, ännu ansåg sig vara Sveriges rättmätige konung. Han var nämligen son till Johan III av Sverige och hade under en period varit svensk kung. Dock jagade farbror Karl IX bort honom och tog själv tronen i besittning. Sigismund vägrade ge sig, han menade att Gustav II Adolf inte hade rätten att titulera sig kung av Sverige. Men till slut stod Polens arméer inte emot längre och Gustav Adolf kunde triumferande bege sig till Tyskland för att slåss i det Trettioåriga kriget.

Han påstod förstås att han stred för sin religion, protestantismen, men kanske önskade han också inflytande i resten av Europa. Sverige vann inte särskilt mycket på att delta i det här kriget. Gustav II Adolf stupade i fält, i slaget vid Lützen, den 6 november 1632.

Han har efter sin död hedrats genom att kallas 'Gustav Adolf den store'. Han var på sin tid, och är än idag, beundrad av många svenskar. Fast jag måste erkänna att han inte riktigt är "min typ"...

Samtida porträtt av kungen. Konstnären är okänd.

Karl XIII 266 år!

Den 7 oktober 1748 födde Sveriges kronprinsessa, den blivande drottning Lovisa Ulrika, sitt tredje barn. Det första hade dött vid födseln 1745. Det andra var nu svensk arvprins, hette Gustav och var två år gammalt. Den andra sonen, född i Wrangelska palatset i Stockholm, döptes till Karl. Pappa Adolf Fredrik blev glad över att hans gemål födde söner, då var tronföljden säkrad. Den gamle kung Fredrik I blev också glad över sina "styvbarnbarn", då han inte fått några egna barn inom äktenskapet. Därför hade han och den numera framlidna drottning Ulrika Eleonora tagit emot den tyske furstbiskopen Adolf Fredrik, som blivit Sveriges kronprins.

Prins Karl hamnade ofta i bakgrunden av sina syskon när han växte upp på det nybyggda Stockholms slott. Hans mor favoriserade Karls storebror, den intelligente prins Gustav, som hade mycket lätt för att lära. När Gustav III blev äldre blev han ett slags "Sveriges solkung" - en ny, svensk Ludvig XIV, enväldig med ett lysande hov.

Trots detta kom Karl att bli det syskon som stod Gustav närmast, i alla fall under deras ungdomsår. Brödernas två yngre syskon, födda 1750 och 1753, hette Fredrik Adolf och Sofia Albertina.

Gustav III blev Sveriges kung år 1771. Han ville dock inte var en maktlös kung, en regent som inte hade något att säga till om. Den typen av regent hade hans företrädare och de två regenterna innan denne varit. Därför genomförde Gustav III en statskupp 1772. Prins Karl hjälpte honom med förberedelserna och var med under själva kuppen. Kungen tackade lillebror genom att utnämna honom till hertig av Södermanland.

Att hertigen senare blev kung Karl XIII berodde på att Gustav III mördades på en operamaskerad 1792. Hans trettonårige son blev kung, fick en tronarvinge. Men oturligt nog avsattes Gustav IV Adolf, på grund av svensk förlust i krig som ledde till förlust av Finland. Gamle farbror Karl utnämndes till Sveriges regent, men hann bara regera i nio år. Knappt det, regeringen sköttes av hans adoptivson Karl Johan. Så trots att prins Karl var kungaparets andre son, som inte var lika bildad som sin bror, blev han kung. Fast det fick ju inte hans mor drottningen uppleva.

En ung Karl XIII, ännu i pudrad peruk. Jag förmodar att porträttet är målat av Alexander Roslin.

Karl IX 464 år!

Den blivande Karl IX föddes den 4 oktober 1550 på slottet Tre Kronor i Stockholm, som yngsta barn till Gustav Vasa. Modern var drottning Margareta Leijonhufvud. Den höstdagen anade ingen, med tanke på att kung Gustav hade tre äldre söner, att den lille prinsen en dag skulle bli kung av Sverige.

När Margareta avled var hennes yngsta son ännu bara ett spädbarn. När Gustav Vasa dog hade Karl ännu inte fyllt tio år. Men han tilldelades då sin hertigtitel. Hertigdömet omfattade Södermanland, Närke och Värmland samt några socknar i Västmanland och Västergötland. Han var stolt över ha blivit 'hertig Karl', men som son till Gustav Vasa var han självklart mycket maktlysten, liksom sina två äldsta bröder. Detta maktbegär skulle svenska folket snart få ser mer av.

Som femtonåring deltog hertigen i Nordiska sjuårskriget, tillsammans med bröderna kung Erik XIV och hertig Johan, den svenska arméns två överbefälhavare. Anledningen till att brodern hertig Magnus aldrig gjorde något större väsen av sig var att han redan i tidig ålder visade tecken på sinnessjukdom.

Även Erik XIV blev så småningom sinnessjuk, vilket var huvudanledningen till hans avsättning. Det var hertigarna Johan och Karl som lyckades knuffa Erik av tronen och det var de som spärrade in kungen och förflyttade honom från ett slott till ett annat, gång på gång. Johan, som blev kung, förgiftade också förmodligen senare Erik, vilket ledde till dennes död.

Men när Johan III blivit svensk regent kunde han och hertig Karl inte längre komma överens. Bråken rörde saker som Karls hertigdöme, men också Johans syn på kyrkan. Karl var protestant och inget i världen kunde ändra på det. Johan religion var visserligen också den protestantiska kristendomen, men han var mycket intresserad av andra religioner och lät sin katolska gemål utöva sin religion i Sverige. Gustav Vasa hade dock förbjudit andra syner på Gud och kyrkan än den protestantiska efter reformationen han genomförde och hertig Karl höll definitivt med sin far på den punkten. Han ogillade Johan III:s drottning, Katarina Jagellonica, som var polska och alltså därmed katolik.

Efter Johans död år 1592 blev hans äldsta son Sigismund kung av Sverige. Sigismund hade tidigare valts till polsk tronföljare och var vid den här tiden också kung av Polen - Sigismund var katolik. Detta kunde Karl inte acceptera. En katolsk drottning, som inte lade sig i politiken, var en sak. Men en katolsk konung av Sverige? Hu, det gick inte an!

Sigismund hann bara styra Sverige i sex år. Den korta regeringstiden avslutades med slaget vid Stångebro 1598, där hertig Karls armé mötte kung Sigismunds. Hertigen segrade och Sigismund tvingades fly från Sverige, hals över huvud. Han höll sig i Polen resten av livet, där han blev mycket omtyckt och än idag är en ihågkommen kung.

Hertig Karl tog genast över regeringen av Sverige. I nära fem år var han riksföreståndare, innan han kröntes till kung 1604.

Karl IX i yngre år.